Mrs Walker

I feel as I always answer no no…. The age of defiance….

Whatever people tries to advise me to do and offer me help because, after all I am an old weak woman. My answer is: no, please let me try to do it first. An expression I usually use about habits that have changed a little. Either because I have become an older woman or because we have changed from being car owner to a none car owners. 

I have during my persuation period to my spouse told him about excellent busses trains and even flights. Haven’t accepted any answers about how much time wasters this communications are. Have answered with our ”wealth of time”. It is soon the only thing we own nowadays, time. And I have learnt: time is money! How to do the exchange from time, an invisible product, to money? Even if money in our time is invisible as well. Just a digit in our computers. 

Our first experience being without a car appeared last Friday. We needed some new plants to our balcony. The Pentecost weekend was this week and we thought some summer flowers should be nice to put into our plant boxes. But how to manage riding by bus and transport fragile plants. We wanted to buy them at the shop we have bought plants for many years. A discussion how to do and when to do ended up in a decision we were going by bus and maybe train, checking up how far the distance to go by foot was. Not buy anything this time, just a studying visit to the shop. 

When we found the right bus, a yellow one, for the unusual moment, we realised it was almost as easy as our everyday green buses. A little less space for both prams and walkers, but enough for the trip we made. During our bus ride my cousin rang for some advice about going by bus to the appointment he had. Laughing he revealed he saw me as an bus rider expert. And comparing to him I am. Until now. But I clearly hear he is trying to use buses more in future, the traffic situation by cars in town isn’t for us elderly. I was proud to at first advise him how to go by bus, then because I was developing my knowledge how to go by bus and train. 

When we arrived the bus stop, the nearest to the shop, we realised it was about the same distance as from our home to the bus stop we have at home. Not any far distance in my head, 3-400 meters. We entered the shop to look for the assortment of plants and suddenly we had decided to buy some, and try to transport them carefully in a pasteboard we found just beside the pay desk. Now my walker had shown its excellency once more. But I had had to offer my seat, the seat I use when my legs gets too tired. We bought the plants and went back to the bus stop. When the bus arrived the bus driver asked if I had some flowers to him. He recognised us from the ride to the shop. During time he had been to the town south of ours, and was now returning to Helsingborg. I like any reaction being recognised. To become seen is an important thing in our retired life. Every time I step off the bus I say to the driver: thank you for the ride. If it have been a longer ride and a comfortable one, I even say: thank you for the joyride…. And in my head I humming a tune Roxette once sung. Because of this behaviour. I think many drivers memorise me, maybe as mrs Walker or maybe as the lady who sees this people who works at busses and shops and no one notice. 

Now my plants have made my balcony fresh and summer like. My cousin continues to explore the communications in his own pace, but he makes discoveries!

Här är svenskan

Jag känner att jag alltid svarar nej nej… jag är i trotsåldern….. 

Vad folk än försöker råda mig att göra och erbjuda mig hjälp därför att jag är en gammal svag kvinna. Mitt svar är: nej, låt mig försöka göra det först. Ett uttryck jag brukar använda om vanor som förändrats lite. Antingen för att jag t.ex.  har blivit äldre  eller för att vi har gått från att vara bilägare till ingen-bilägare.

Jag har under min övertalningsperiod mot min make, angående att lämna bort bilen, berättat för honom om utmärkta bussar, tåg och till och med flyg. Har inte accepterat några svar om hur mycket tid som slösas på denna kommunikation. Har svarat med att tid är rikedom! Det är snart det enda vi äger nuförtiden, tid. Och det har jag lärt mig: tid är pengar! Hur gör man utbytet från tid, en osynlig produkt, till pengar? Även om pengar i vår tid är osynliga också. Bara en siffra i våra datorer.

Vår första upplevelse av att vara utan bil dök upp i fredags. Vi behövde lite nya växter till vår balkong. Pingsthelgen var den här veckan och vi tyckte att några sommarblommor skulle vara fina att sätta i våra balkonglådor. Men hur klarar man åkning med buss och transporter med ömtåliga växter. Vi ville handla dem i butiken där vi har köpt växter i många år. En diskussion hur man skulle göra och när man skulle göra slutade i ett beslut att vi skulle åka buss och kanske tåg, kolla upp hur långt det var att gå till fots. Köper inget den här gången, bara ett studiebesök i butiken.

När vi hittade rätt buss, en gul, för ovanlighetens skull, insåg vi att det var nästan lika enkelt som våra gröna vardagsbussar. Lite mindre plats för både barnvagnar och rullatorer, men tillräckligt för resan vi gjorde. Under vår bussresa ringde min kusin för att få tips om att åka buss till ett möte han hade. Skrattande avslöjade han att han såg mig som en bussåkarexpert. Och jämför jag med honom är jag det. Tills nu. Men jag hör tydligt att han försöker använda bussar mer i framtiden, trafiksituationen med bilar i stan är inte för oss äldre. Jag var stolt över att först ge honom råd om hur man åker buss, sedan för att jag utvecklade mina egna kunskaper i hur man åker buss och tåg.

När vi kom till busshållplatsen, närmast butiken, insåg vi att det var ungefär lika långt som från vårt hem till busshållplatsen vi har hemma. Inte långt i mitt huvud, 3-400 meter. Vi gick in i butiken för att titta på sortimentet av växter och plötsligt hade vi bestämt oss för att köpa några, och försöka transportera dem försiktigt i en kartong vi hittade precis bredvid kassorna. Nu fick min rollator ännu en gång visa sin förträfflighet. Men jag hade blivit tvungen att erbjuda min plats, den sits jag använder när benen blir för trötta. Vi köpte växterna och promenerade tillbaka till busshållplatsen. När bussen kom frågade busschauffören om jag hade köpt  några blommor till honom. Han kände igen oss från åkturen till butiken. Under tiden hade han varit i staden söder om vår och vänt, och var nu på väg tillbaka till Helsingborg. Jag gillar alla reaktioner på att vara igenkänd. Att bli sedd är en viktig sak i vårt pensionärsliv. Varje gång jag kliver av bussen säger jag till busschauffören: tack för resan. Om det har varit en längre åktur och en bekväm sådan, säger jag till och med: tack för ”en trevlig resa”…. Och i mitt huvud nynnar jag på en låt som Roxette en gång sjöng. På grund av detta beteende tror jag att många förare memorerar mig, kanske som ”mrs Walker” eller kanske som damen som ser folket som jobbar på bussar och affärer som ingen märker annars.

Nu har mina växter gjort min balkong fräsch och sommarlik. Min kusin fortsätter att utforska kommunikationen i sin egen takt, men han gör upptäckter!