I never complain, do I?/ Jag klagar aldrig, nästan…

I have been taught never start a text with the word “I”, and every time I try to tell something I mostly type the word “I” to start with, as if it is the most important initial word of all words. When the sentence is written I often look at it and think, maybe I should change it. Probably my old grammar teachers never laid their eyes on my pages so I have decided to let it be. 

But I am sure if there was a kind of cash on shooting me, I had to be more careful when I walk among people. Not only because my ignorance for my teachers, I reckon what I do, I do it much better than most people. Everything but brag. 

With a humble air I tasted the cake Hugo offered us, and think it is a very nice gesture by him. All of the bridge-players get a taste test of Hugo’s delicious sponge cake, which is flavoured with spices like a gingerbread. This time a year we revel in this tastes we associate to Christmas. After that we were offered another taste test by Sonja. A piece of cake (can I say so) flavoured with saffron, a taste many of us really like. It smells and tastes Christmas! Both of the cake bakers left me with a surprised face, such small pieces was impossible to decide if it was good or not! There I sat smacking and searched for a possible aftertaste, but no. Maybe I have a hard time to perceive the taste, or maybe I am greedy, want to get some more. In any case when we arrived home I confessed to my husband I wanted to offer my bridge friends to taste one of our Christmas cake, and with a larger piece. Can you hear? I want to teach them how large pieces they should offer me. As if I have the code for all people how much they want and what the cake shall taste. When I consider my thoughts some evil ghost whisper in my ear, you aren’t the best cake baker or the best to decide how large test-cakes ought to be. But as a special ex-president in USA I am the best. And if someone think I am unbelievable I hold my hands covered over my ears and say, no no no. 

So shoot me if you think I am too much. Honestly, am I the only one on earth who think I am best of many things? Is it a bad thing to have some confidence?  When we tell it like I just did. But to have the feeling being good baker or whatever we do, I think it makes us valuable. We need all kind of ratification, not just from ourself but from other people. I have noticed many confirmations nowadays often is followed by a “but it had been better if you had done this or that”. Have we forgotten how to make someone happy telling them; it was nice of them to this or that? 

When I play bridge at net (have I told you I use to play bridge?) and I get a note about I should have played so and so, instead of as I played, I mark the player and neglect them next time they invites me, if they not tell about good play I did. In a tournament it must be more than mistakes, but some of this players do not say anything about good things I maybe played, just the mistakes. So many times I have answered, a good player notice his mistakes, a bad player never understand what happened.

I use to say to my pupils, if you don’t have nice words to say, please keep quiet. You do not become a better player because of the complaining, just a worse player. Your partner lose his mood and play even worse because of your complaining words. But if you instead say something about good things made, your partner focus better and doesn’t feel useless.

After all I can think afterwards, I wanted a bigger piece of that cookies I was offered last bridge session at my club. But I never told them….  

Här är svenskan

Jag har lärt mig att aldrig börja en text med ordet ”jag”, och varje gång jag försöker berätta något skriver jag oftast ordet ”jag” till att börja med, som om det är det viktigaste inledande ordet av alla ord.  När meningen är skriven tittar jag ofta på den och tänker, jag kanske borde ändra den. Förmodligen hamnar aldrig mina gamla grammatiklärares ögon  på mina sidor så jag har bestämt mig för att låta det vara.

 Men jag är säker på att om det fanns skottpengar på mig, så hade jag varit tvungen att vara mer försiktig när jag går ut bland folk.  Inte bara för att min ignorans mot mina lärare, men jag tror det jag gör, jag gör det mycket bättre än de flesta andra.  Allt utom att skryta, eller?

 Med en ödmjuk min smakade jag på kakan som Hugo bjöd på i tisdags på bridgen, och tyckte att det var en väldigt trevlig gest av honom.  Alla bridgespelare fick ett smakprov av Hugos läckra sockerkaka, som är smaksatt med kryddor som pepparkaka.  Den här tiden på året njuter vi av den här smaken vi förknippar med julen.  Efter det bjöds vi på ytterligare ett smakprov av Sonja.  En piece of cake (kan jag säga så) smaksatt med saffran, en smak många av oss verkligen gillar.  Det doftar och smakar jul!  Båda kakbakarna lämnade mig med en förvånad min, så små bitar var omöjliga att avgöra om det var gott eller inte!  Där satt jag och smackade och letade efter en eventuell eftersmak, men nej.  Kanske har jag svårt att uppfatta smaken, eller så kanske jag är girig, vill få lite mer.  I alla fall när vi kom hem sa jag till maken att jag ville erbjuda mina bridgevänner att smaka på en av våra julkakor, och en större bit.  Hör du vad jag säger?  Jag vill lära dem hur stora bitar de ska bjuda på. 

Som om jag har koden för alla människor hur mycket de vill ha och vad kakan ska smaka.  När jag tänker dessa tankar är det som en ondskefull ande viskar i mitt öra, du är inte den bästa bakerskan eller den bästa att bestämma hur stora provkakor ska vara.  Men precis som en speciell ex-president i USA, är jag bäst.  Och om någon tycker att jag är otrolig håller jag händerna täckta för öronen och säger, nej nej nej.

 Så skjut mig om du tycker att jag är för mycket.  

Ärligt talat, är jag den enda på jorden som tror att jag är bäst av många saker?  Är det en dålig sak att ha lite självförtroende?  När vi säger det så som jag precis gjorde.  Nej jag tror att ha känslan av att vara bra bagare eller vad vi nu gör, jag tror att det gör oss värdefulla.  Vi behöver alla slags ratificeringar, inte bara från oss själva utan från andra människor.  Jag har märkt att många bekräftelser och beröm nuförtiden ofta följs av ett ”men det hade varit bättre om du hade gjort så eller så”.  Har vi glömt hur man gör någon glad genom att berätta för dem;  det var snällt av dem att göra som de gjorde?

 När jag spelar bridge på nätet (har jag sagt att jag brukar spela bridge?) och jag får en notis om att jag borde ha spelat si och så, istället för som jag spelade, markerar jag spelaren och negligerar dem nästa gång de bjuder in mig, om de inte berättar om något bra spel jag gjorde.  I en turnering är det ofta något misstag, men vissa av dessa spelare säger ingenting om bra saker jag kanske spelat, bara misstaget.  Så många gånger har jag svarat, en bra spelare lägger märke till sina misstag, en dålig spelare förstår aldrig vad som hände.

 Jag brukar säga till mina elever, om ni inte har något bra att säga, snälla håll tyst.  Du blir inte en bättre spelare på grund av klagandet, bara en sämre spelare.  Din partner tappar humöret och spelar ännu sämre på grund av dina klagande ord.  Men om du istället säger något om bra saker som gjorts, fokuserar din partner bättre och känner inte sig värdelös.

 Trots allt jag kan tänka såhär efteråt, så ville jag ha en större bit av de kakorna jag blev erbjuden förra bridgepasset på min klubb.  Men jag berättade aldrig för dem…