Do I have a fat tooth as well as a sweet tooth? / Fettsug precis som sötsug?

Today I emptied the last yoghurt package which I became so fond of. I studied the package and read to try and memorise the name of it. So many kind of different suppliers and brands there are. And every supplier has at least three tastes with vanilla strawberry and raspberry blueberry and many more. For many years I have eaten plain sourmilk with some sugar and cereals on top. 

I still remember that day when I gave up the sugar and ate it sour with only this cereals. Proudly I told my husband I had been able to eat it like that, sour, more sour than a lemon I think. For some years I ate them like that. This summer, when I was asked by my sister in law to bring a package of yoghurt when we were going to visit them,  I was tempted to try and replace the sour milk for some yoghurt. In the grocery store in northern Sweden where we shop, they had a large refrigerated wall with many many kind of this yoghurt. I found the one Marta had asked me to bring, but I wanted to try another taste. We visited Marta for some coffee and our matter, to borrow some baking utensils. When we arrived our cottage that evening, we discovered the yoghurt we were supposed to bring Marta still was in our car, we had forgot to give it to her. 

Now I was owner of two different taste of yoghurt, the one I had bought for myself and the one Marta were supposed to have. We decided to keep it, we refused to drive another ride of about 150 kilometres bringing her the forgotten package. And I started to eat and taste and compare. By now I have tried at least twenty different tastes and everyone of them taste melted ice cream. It sounds maybe not as healthy food but as I have that sweet tooth I find it much more tasteful than that skimmed milk WITHOUT any sugar! And when I don’t need to bring the sugar bowl at table I fooling myself it is healthier than if I myself put the sugar in it. 

I have also tried to check up the fat content. It has been a part of my investigation of the foodstuff. There were a lot of different fat contents as well, not only taste differences I had to look at so many. Because of that the variations became endless.

Today when I folded together last package I noticed it was the fattest but even the most delicious yoghurt I have eaten. 5,1% fat and with a taste of passion fruit, it has become my new passion. But 5,1 %, it was almost shamefaced. My thoughts got stuck with that problem whole afternoon, shall I buy this fat product again? Suddenly I remembered my son as an one year old kid, he had a passion for skimmed milk named Stjärnfil (stjärn=star) a skimmed milk with 12 % fat, actually it was a skimmed cream. He loved it and it was our rescuer when the kid refused to eat the food we served. He wasn’t really any food refuser but it happened now and then young kids not like the food which is served. I started to think today, when I was so ashamed about my result of tasting yoghurt, is it in my genes a tooth for fat as well as I have this sweet tooth? And my son inherited that gene? If I can, I try and blame it on something else but my weak character.

Här är svenskan

Idag tömde jag det sista yoghurtpaketet som jag blev så förtjust i.  Jag studerade paketet och läste för att försöka komma ihåg namnet på det.  Det finns så många olika leverantörer och märken.  Och varje leverantör har minst tre smaker med vanilj jordgubb, hallon, blåbär och många fler.  I många år har jag ätit vanlig filmjölk med lite socker och müsliflingor på toppen.

 Jag minns fortfarande den där dagen när jag gav upp sockret och åt det surt med bara dessa flingor.  Jag sa stolt till min man att jag hade kunnat äta det så, surt, surare än en citron tror jag.  I några år åt jag dem så.  I somras, när jag blev ombedd av min svägerska att ta med ett paket yoghurt då vi skulle besöka dem, blev jag frestad att försöka byta ut min surmjölk mot lite yoghurt.  I mataffären i norra Sverige där vi handlar hade de en stor kylvägg med många många sorters av denna yoghurt.  Jag hittade den som Marta hade bett mig att ta med, men jag ville prova en annan smak.  Vi besökte Marta för lite kaffe och vårt ärende, för att låna lite bakredskap.  När vi kom hem till stugan den kvällen upptäckte vi att yoghurten vi skulle ta med Marta fortfarande låg i vår bil, vi hade glömt att ge henne den.

 Nu var jag ägare till två olika smaker av yoghurt, den jag hade köpt till mig själv och den som Marta skulle ha.  Vi bestämde oss för att behålla den, då vi vägrade köra ytterligare en tur på cirka 150 kilometer och ge henne det bortglömda paketet.  Och jag började äta och smaka och jämföra.  Vid det här laget har jag provat minst tjugo olika smaker och alla smakar smält glass!  Det låter kanske inte lika hälsosamt men eftersom jag har det där sötsuget tycker jag att den är mycket smakfullare än den där surmjölken UTAN socker!  Och när jag inte behöver sätta fram sockerskålen på bordet, då jag lurar mig själv är det hälsosammare än om jag själv lägger sockret i den!

 Jag har även försökt kolla upp fetthalten.  Det har varit en del av min undersökning av livsmedlet.  Det finns många olika fetthalter också, inte bara alla dessa smakskillnader jag var tvungen att testa.  På grund av detta blev variationerna oändliga.

 Idag när jag vek ihop det senaste paketet märkte jag att det var den fetaste men även den godaste yoghurten jag ätit.  5,1% fett och med smak av passionsfrukt har det blivit min nya passion.  Men 5,1 %, det var nästan skamligt.  Mina tankar fastnade på det problemet hela eftermiddagen, ska jag köpa den här feta produkten igen?  Plötsligt kom jag ihåg min son som ett år gammal,  hade en passion för en filmjölk som hette Stjärnfil, en filmjölk med 12 % fett, egentligen var det en syrad grädde.  Han älskade det och det var vår räddning när ungen vägrade äta maten vi serverade.  Han var egentligen ingen matvägrare men det händer då och då att små barn inte gillar maten som serveras.  Jag började tänka idag, när jag skämdes så mycket över mitt resultat av att smaka yoghurt, är det i mina gener ett sug efter fett lika stort som jag har det här sötsuget?  Och min son ärvde den genen?  Om jag kan, försöker jag skylla det på något annat än min svaga karaktär.