Today I start with the Swedish text for once…
Ju äldre jag blir, desto roligare, att hitta nostalgin. Jag erkänner att jag ibland söker efter platser där jag har minnen sedan länge sedan. För att kolla om det ser ut som jag kommer ihåg det eller om det ändrats till oigenkännlighet. Idag har vi gjort en sådan bussresa till områden där vi inte har varit på evigheter. Målet med resan är inte bestämt när vi startar hemifrån, vi brukar bestämma efter ett tag vad vi känner för. Vilken buss föredrar vi idag? Hur länge kommer resan att vara? Var hittar vi ett trevligt ställe för vår lunch? Jag kan minnas människor som har sagt om buss turer; ”ut i det blå” ett svenskt uttryck för en utflykt där deltagarna inte vet var bussen kommer att ta dem. En uppskattad resa som jag har hört många vänner prata om. Nu gör vi detsamma men låter ödet bestämma vårt mål. Vi hade inte provat buss nummer 8 med destination söderut innan, så efter bussbyte nere i staden for vi med den bussrutten. Vi passerade gator som jag inte har besökt länge, och slutligen steg vi av bussen strax utanför det gamla området där jag tillbringade mycket av min barndom, i vår kolonistuga. Min förälder erbjöds att hyra mark strax utanför vår stad sommaren då andra världskriget slutade. Det var kommunen som arrangerade denna typ av ”kolonier” där människor kunde odla sina grönsaker och frukter. Första sommaren startade de odlingen och planterade även några fruktträd. Men nästa sommar började de bygga ett litet hus, nästan bara ett skjul för att spendera några timmar i. Från början bara en liten odling med en liten trädgård, men det fanns fortfarande regler om att hälften av området borde användas som odlat område för grönsaker och bär. Såvitt jag kan komma ihåg, hade jag inte smakat en köpt jordgubbe innan jag flyttade till min egen lägenhet, som vuxen. Det var en viktig del av trädgården, jordgubbsfältet. Potatis var en obligatorisk odling. Midsommarfesten med dessa två typer av självproducerad mat, potatis och jordgubbar var ett tecken på om sommaren skulle bli lovade med det egna odlandet. Varje år under våra sommarlov från skolan spenderade vi mycket tid i den här trädgården. Jag kommer ihåg de sena kvällar när någon i vår familj hade beslutat att sova i stugan, och jag/vi barn också fick sova där. Vi pressade ner oss bakom de vuxnas ryggar där de satt på den enda sängen/bänken och åtnjöt sin sista kopp kaffe, och ljudet från fotogenlamporna sövde oss med sitt susande. Det var speciella tillfällen då vi sov där, det var mycket bekvämare hemma. Men känslan av att ha en stuga, ens egna, uppvägde mycket av obekvämligheten.
I slutet av 60-talet rev mina föräldrar ner den gamla stugan och byggde en ny. Reglerna om hur mycket som skulle odlas i trädgården som mat hade blivit uppluckrade, och människor hade börjat använda stugorna som sommarboende. Men fortfarande var storleken för stugan bara tillåten att vara 28 kvadratmeter. Under vintern planerade de och beställde både material att bygga av och fråga vänner om hjälp med byggnaden. I maj 1968 stod stugan färdig att använda under sommartid. Mina föräldrar njöt av sin nya bekväma stuga i mer än tio år, men 1981 dog min far i en hjärtinfarkt. Mor var då mycket handikappad efter en stroke och bodde på ett vårdboende. Mina syskon och jag ville behålla stugan så länge som vår mor levde, men när hon gick bort ett år senare såldes stugan. Jag hade under mitt liv, då 36 år, tillbringade mycket tid i stugan. Det var inte lätt att sälja den, men då vi hade ett eget hus var det inte något alternativ att behålla även stugan. Mina syskon bodde inte i Helsingborg och de fick inte hyra marken och behålla stugan om man bodde i en annan stad.
Den här dagen när min man och jag hoppade av bussen, hittade vi en plats där vi åt vår medhavda lunch. Jag avslöjade min önskan att försöka besöka området med alla dessa trädgårdar och stugor. Hade inte varit där på ca 40 år. Vi släpptes in genom den låsta grinden av en dam som jag antar fann oss tillräckligt pålitliga att besöka området. När vi kom utanför ”vår” gamla stuga stod jag där ett tag och tittade på den. Plötsligt var jag medveten om att jag kanske borde be om lov att ta en bild av huset. Men ingen tycktes vara hemma. Vi frågade grannarna om de visste något om ägaren av hus nummer 83 var hemma?
Jag tror att de är hemma så bara gå in och knacka på dörren, sa damen i grannhuset. Vi gick in i trädgården och knackade på dörren. Jodå, en dam öppnade och undrade vem vi var och vad vi ville. När jag berättade om min önskan att ta en bild och varför bjöd hon oss på en kopp kaffe! 
Efter 40 år har stugan fortfarande samma planlösning. Det renoverade köket och matsalen, huvudanvändningen av stugan var fortfarande uppenbara. Vi blev förvånade över att fönstren var placerade som de en gång byggdes. Yttertaket hade ändrats från eternit-plattor till ett plåttak. Jag skrattade när mannen, Conny, som nu är ägaren, berättade för oss hur många eternitplattor i reserv han hade hittat på vinden, många många, om någon skulle bli trasig. Eternit betyder ”för evigt” och blir inte trasigt! När vi satt och drack vårt kaffe, gav Conny mig en bit spånskiva, 
och omedelbart såg jag texten skrivet på den. Min mors välkända handstil på spånskivebiten berättade för oss; Mina föräldrars namn och när den sista stugan byggdes! Conny hade funnit det inne i en vägg när han gjorde en förändring av en vägg. Jag måste erkänna, det kändes som en kall vind som passerade i det ögonblicket, när jag såg mina mors handstil. Och jag kan föreställa mig hur högtidliga båda hade varit när de skrev och lade den i väggen. Vi fick ta några bilder både inredning och exteriör, och när jag tog en bild tillät Cecilia, också hon ägare, mig att ta en bild där hon poserar. 
Var så god kära läsare här är bilderna och jag låter dem vara stora idag.
And here is the english today
The older I get, the more fun I find the nostalgia. I admit sometimes I search for places where I have memories since long time ago. To check up if it looks like I remember it or if it is changed to of unrecognizability. Today we have had such a bus ride-day to areas where we haven’t been for ages. The goal of the trip isn’t decided when we start from home, we use to decide after a while what we feel for. What bus do we prefer today? How long will the ride be? Where do we find a nice place to eat our brought lunch? I can recall people who has told about bus rides “out in the blue” a Swedish expression for an excursion where the participants don’t know where the bus will bring them. An appreciated trip I have heard many friends talk about. Now we do the same but let the destiny decide our goal. We hadn’t tried bus number 8 with destination south before, so after bus change down town we went by that bus service. We passed by streets I haven’t visited for long time, and at last we stepped off the bus just outside the old area where I spent much of my childhood in the summerhouse of ours. My parent were offered to lease a piece of land just outside our town the same summer WW2 ended. It was the the municipality who arranged this kind of “colonies” where people could grow their vegetables and fruits. First summer they started the cultivation and planted some fruit trees. But next summer they started to build a tiny house, almost just a shelter to spend some hours in. The piece of land turned to be a small garden, but still there were rules about half the area should been used as cultivated area for vegetables and berries. As far as I can recall, I hadn’t tasted a bought strawberry before I moved to my own flat, as an adult. It were an important part of the garden, the strawberry field. Potatoes were a mandatory plant. The midsummer fests with this two kind of self produced food, potatoes and strawberries was a sign if the summer should be promising about own growing. Every year during our summer holidays from school, we spent a lot of time in this garden.
I remember the late evenings when someone in our family had decide to sleep in the cottage, and I/we children also were allowed to sleep there. We squeezed in behind the adults backs when they sat at the only bed/bench and enjoyed their last cup of coffee, and the sound from the oil lamps lulled us to sleep. It was special occasions when we slept there, it was much more comfortable at home. But the feeling of having a cabin of one’s own outweighed much of the inconvenience.
In late 60s my parents geared down the old cabin, and built a new. The rules about how much would be grown in the garden as food had been less serious, and people had started to use the cabins as summer residences. But still the area of the cabin was only allowed to be 28 square meters.
During winter they planned and ordered both material to build and ask friends for help with the building. In May 1968 the cottage stood ready to use during summer time.
My parents enjoyed their new comfortable cabin for more than ten years, but 1981 my father died by an heart attack. My mother by then was very handicapped by a stroke and lived in a caring home. My siblings and I wanted to keep the cottage as long as my mother was alive, but when she passed away one year later, the cottage was sold. I had during my life, by then 36 years, spent many times in cottage. It was not easy to sell it, but when we had a house of our own, it wasn’t any option to keep it. My siblings didn’t live in Helsingborg and it wasn’t allowed to lease the piece of land and keep the cabin if you lived in another town.
This day when my husband and I jumped off the bus, we found a place where we enjoyed our brought lunch. I revealed my wish to try and visit the area with all this gardens and cottages. I hadn’t been there for about 40 years. We were let in through the gate by a lady which I guess found us reliable enough to visit the area. When we came outside “our” old cottage I stood there for a while and looked at it. Suddenly I was aware I maybe should ask for take a picture of the house. But no one seemed to be home. We asked the neighbours if they knew about the owner of house number 83? I think they are at home so just walk in and knock the door, the lady in neighbour-house said.
We went into the garden and knocked the door. Yes there was a lady opening and wondered who we were and what we wanted. When I told my wish to take a picture and why, she invited us for a cup of coffee!
After 40 years the cabin still has the same idea how to spend the times in it. There was redecorated the kitchen and dining room. But the main use of the cottage still were obvious. We were surprised how the windows were placed as they once were built. The roof had changed from eternite tiles to a tin roof. I laughed when the man,Conny, who now is the owner, told us how many tiles he had found at the attic, many many, if someone gets broken. Eternite means “for ever” and doesn’t get broken!
When we sat and drank our coffee, Conny gave me a piece of chipboard, and immediately I saw the text written on it. My mothers well known handwriting on the piece told us; my parents name and when this last cottage was built! Conny had found it in a wall when he made a change of a wall. I have to admit, it felt as a cold wind passed by in that moment, when I saw my mothers handwriting. And how solemnly both of them had been when they wrote and placed it in the wall.
We were allowed to take some pictures both interior and exterior, and when I took one picture, Cecilia also owner allowed me to take a picture where she poses.
Be my guest dear readers here is the pictures and I let them be large today.
Margareta
Men åh! Så underbart!