Pling pling, my phone calls for attention. A short message from my daughter and a picture of that old crystal bowl I have had in my possession many years. I look at it and I can’t deny I find it beautiful. A bowl grey or blue-grey and with its grinding in art nouveau. It hasn’t been any favourite this art nouveau in my younger days but the older I get the more I like that style. When you clinks on the glass, the most adorable timbre occurs and it gives me a shiver of pleasure. For a moment I use to forget the damage, just admire the skill of the glassblower making such an product.
I can not really recall when I get the bowl, but my aunt Asta asked me to take good care of it even if there already was a small damage at the edge. The bowl had been my grandmother’s and that damage were done by another relative of mine. Not on purpose I assume, but it was after a Christmas dinner served in my grandparents home. After finished the meal aunt Sophie removed the used dishes and cutlery, she put the cutlery into that bowl at the kitchen sink with a slam. Afterwards they discovered the damage, but happened is happened. My grandmother died in 1942 so it is by now a prescribed crime, however a crime it is to be so short-sighted! Sophie was married to a brother of my father, Gunnar.
The longer that bowl was in my possession the more fond of it I became. It was placed on top of a shelf in our living room, where it was safe for children and their play. Many times I have closed my eyes and thought, hope they not play soccer indoors and ruin the bowl. Many years after this thought, I was reached by the fact that they had played ball with oranges! An explanation to the yellow stains at the white carpet. But the bowl were saved. Not often I used it but it has happened I have made some flower arrangement in it, when we were going to have some important dinner guests. But it has never been used for serving any food in. My grandma use to have whipped cream in it for desserts, but after 1942 it has never been used as a bowl for any food.
When we had sold our house my husband took photographs from many things and we made letters for the children asking them: do you want to take over this thing? It become many letters but the interest to save the things from being thrown away, made us glad. We had to downsize our home but the children had some nostalgic feelings when they saw the pictures. This bowl my daughter took care of. Not any expensive thing, but it has a history after all.
Today my daughter sent me a picture of the bowl and asked me about the story around this bowl. And I feel mission is completed by now. As I use to say, your knowledge about and around your possessions disappear when you die if not it’ll be written like this. I wish I have had more knowledge about this crystal bowl, who got it and when…. And unfortunately, not even the glass factory which made it, is in my memory.
Här är svenskan
Pling pling, min telefon kallar på uppmärksamhet. Ett kort meddelande från min dotter och en bild på den där gamla kristallskålen jag har haft i min ägo i många år. Jag tittar på den och jag kan inte förneka att jag tycker den är vacker. En skål grå eller blågrå och med sin slipning i art nouveau. Det har inte varit någon favorit i denna art nouveau i mina yngre dagar, men ju äldre jag blir desto mer gillar jag den stilen. När man klingar på glaset uppstår den mest bedårande klang och det ger mig en rysning av njutning. För ett ögonblick använder jag för att glömma skadan, bara beundra glasblåsarens skicklighet som gör en sådan produkt.
Jag minns inte riktigt när jag fick skålen, men min faster Asta bad mig ta väl hand om den även om det redan var en liten skada i kanten. Skålen hade varit min farmors och den skadan gjordes av en annan släkting till mig. Inte med flit antar jag, men det var efter en julmiddag som serverades i mina farföräldrars hem. Efter avslutad måltid dukade faster Sophie av det använda porslinet och besticken, hon slängde besticken i den där skålen på diskbänken med ett smäll. Efteråt upptäckte de skadan, men hänt har hänt. Min farmor dog 1942 så det är vid det här laget ett preskriberat brott, men ett brott är det att vara så korttänkt! Sophie var gift med en bror till min far, Gunnar.
Ju längre den skålen var i min ägo desto mer förtjust i den blev jag. Den ställdes ovanpå en hylla i vårt vardagsrum, där den var säker för barn och deras lek. Många gånger har jag blundat och tänkt, hoppas de inte spelar fotboll inomhus och förstör skålen. Många år efter dessa tanke nåddes jag av sanningen att de hade spelat boll ??med apelsiner! En förklaring till de gula fläckarna på den vita heltäckningsmattan. Men skålen räddades. Inte ofta jag använde den men det har hänt att jag har gjort något blomsterarrangemang i den, när vi skulle ha några viktiga middagsgäster. Men den har aldrig använts för att servera mat i. Min farmor brukade ha vispgrädde i den till efterrätter, men efter 1942 har den aldrig använts som skål för någon mat.
När vi hade sålt vårt hus tog min man fotografier av många saker och vi skrev brev med foton till barnen och frågade dem: vill du ta över den här saken? Det blev många brev men intresset att rädda sakerna från att slängas gjorde oss glada. Vi var tvungna att minska vårt hem men barnen hade några nostalgiska känslor när de såg bilderna. Den här skålen tog min dotter hand om. Inte någon dyr sak, men den har trots allt en historia.
Idag skickade min dotter mig en bild på skålen och frågade mig om historien kring denna skål. Och jag känner att uppdraget är avslutat vid det här laget. Som jag brukar säga, din kunskap om och runt dina ägodelar försvinner när du dör om inte det kommer att skrivas så här. Jag önskar att jag hade mer kunskap om den här kristallskålen, vem fick den och när…. Och tyvärr finns inte ens glasfabriken som gjorde det i mitt minne.
Margareta
Det är trevligt när saker med historia lever vidare, tycker jag.