A kind of appendix / en sorts appendix

We are by now so seasoned travellers on our way through Sweden, we sit during our travelling and recall many moments and where it happened. We also tell one another – behind next road bend it is that nice view with a resting place. We know when we are entering a long long downhill. Sometimes we get surprised how we remember about small villages or some places in nature. 

There is a wild camp about eighty kilometres south from Östersund, you don’t notice it if you just pass by. It is a place where they launched timber for rafting in older days. Perfect shore for wash up your plates and cutlery when you campad for a night or two. We nowadays comment; here it is, even if it is at least five years since we stayed our caravan or camped in any way at that place. And when we did, my husband always paid a hundred crown bill in an envelope and put in a small letterbox as a payment for the rent for the piece of land. There was an instruction for us to do so at a small proclamation. We had never seen any personal so who got that bill? I laughed many times and told the honest man, why not just take a chance and see what happens if we don’t pay for the stay? But he told me, according to the proclamation it would cost 120 crowns if we not paid!! So the penalty should be twenty crowns for that criminal deed! I am such dishonest woman, I many times asked him to avoid that payment and check up what will happen? He refused my urging. There was a yellow piece of paper you wrote your name and registration number and put into the envelop too. 

And my husband put that 100 crown bill in that envelop every year. He doesn’t like any challenging.

I think the rascal callers who phones old people and try to cheat them of their bank codes, have something to learn from this silent landlord with his prompt and envelop. 

Many other places wakes up our memory when we pass by them. That old pump house, very well perpetuated, where the steam locomotive was supplied with water along the old railway. Just above the hills after Noppikoski. We also drive through a deep ravin with a stream. When we passed this year I asked my husband; wasn’t it this ravin you were down to the stream to wash our son’s sleeping bag when he had peed in it? It must be a hero deed to climb down to that stream, I said when I saw the depth. He hadn’t peed in it, my husband answered, he had pooped. Ha ha, sometimes the memories getting bleached. 

We know where we could buy that old time danish for our coffee-breaks along the way. We know where we can find toilettes in good conditions. We know where it is possible to find a place to enjoy our coffee breaks. We know where that white lichen grows, the lichen we use to have to our advent candles. We know where the old rusty car wreck stood in the forest. We know where the lingonberries is easiest to pick.

It is amazing the old buildings in Älvros is in that good shape after all this year. It seems to be a small village in middle of nowhere, not many inhabitants. But both the church and many old beautiful houses seems to never get  neglected and mismanaged. 

Of course many of the accidents which happened that time I have told about in my story I named “It should have been a caravan” getting memorised every year. The rain, the cold, the feeling of desperation pops up during our travel. We laugh at the memories and we suffer once again over our misadventures. But after all we are a little bit proud of our way of solving the problems. 

Now for a good night sleep in my bed the soft one. Good night folks. 

HÄR ÄR SVENSKAN

Vi är vid det här laget så rutinerade resenärer på väg genom Sverige, vi sitter under vår bilresa och minns många stunder och var det hände.  Vi berättar också för varandra – bakom nästa vägkrök är  det fina stället med en rastplats.  Vi vet när vi ska nedför en lång lång nedförsbacke.  Ibland blir vi förvånade över hur vi minns små byar eller vissa platser i naturen.

 Det finns en vildcamping cirka åttio kilometer söder om Östersund, den märker man inte om man bara far förbi.  Det är en plats där man sjösatte timmer för timmerflottning i gamla dagar.  Perfekt strand för att diska upp dina tallrikar och bestick när du campar för en natt eller två.  Vi kommenterar den platsen såhär numera;  här är den! Det är minst fem år sedan vi sist använde husvagn eller campade på något sätt.  Men när vi gjorde det, lade min man alltid en hundrakronorssedel i ett kuvert som han lade i en liten brevlåda som betalning för hyran av den här campingplatsen.  Det fanns en instruktion för oss hur göra det, på en litet plakat.  Vi hade aldrig sett någon personal så vem fick den sedeln?  Jag skrattade många gånger och sa till den där ärliga mannen, varför inte bara chansa och se vad som händer om vi inte betalar för vistelsen?  Men han sa till mig, enligt informationen på plakatet att det skulle det kosta 120 kronor om vi inte betalade!!  Där fanns en gul papperslapp som du skrev ditt namn och registreringsnummer och lade med  i kuvertet också. Och min man lade den där 100-kronorssedeln i kuvertet varje år. Flertal gånger försökte jag övertala honom att strunta i den betalningen, men hotet att det skulle kosta honom tjugo kronor mer gjorde att han avstod från att vara så kriminell som jag försökte lura honom till. 

 Jag tror att skojarna som ringer gamlingar har något att lära av den där tyste hyresvärden med sin kungörelse och kuvert.

 Många andra platser väcker vårt minne när vi går förbi dem.  Det där gamla pumphuset, mycket väl bevarat, där ångloket försågs med vatten längs den gamla järnvägen strax ovanför kullarna efter Noppikoski.  Vi kör också genom en djup ravin med en bäck.  När vi passerade i år frågade jag min man;  var det denna ravin du var nere till bäcken för att tvätta vår sons sovsäck när han hade kissat i den?  Det måste vara en hjältedåd att klättra ner till den bäcken, sa jag när jag såg djupet.  Han hade inte kissat i den, svarade min man, han hade bajsat.  Ha ha, ibland bleks minnena.

 Vi vet var vi kunde köpa de där gammaldags wienerbröden till vår fika längs vägen.  Vi vet var vi kan hitta toaletter med bra förhållanden.  Vi vet var det är möjligt att hitta en plats att njuta av våra fika.  Vi vet var den vita laven växer, laven vi brukar ha till våra adventsljus.  Vi vet var det gamla rostiga bilvraket stod i skogen.  Vi vet var lingonen är lättast att plocka.

 Det är fantastiskt att de gamla byggnaderna i Älvros är i så bra skick trots alla dessa år.  Det verkar vara en liten by mitt ute i ingenstans, inte många invånare.  Men både kyrkan och många gamla vackra hus tycks aldrig bli vanvårdade och misskötta.

 Naturligtvis många av de missöden som hände den gången jag har berättat om i min berättelse som jag döpte till ”Det borde ha varit en husvagn” blir återuppväckta varje år.  Regnet, kylan, känslan av desperation dyker upp under vår resa.  Vi skrattar åt minnena och vi lider än en gång över våra missöden.  Men trots allt är vi lite stolta över vårt sätt att lösa problemen.

 Nu för en god natts sömn i min säng den mjuka.  God natt gott folk.