Har jag berättat om mina föräldrars så kallade barnmorske-kaffe?
Min far led i många år av en kronisk magkatarr. Han försökte kurera sig med alla möjliga huskurer, med linfrö, med havregröt som i och för sig inte enbart är en medicinsk åtgärd utan även en bra husmanskost. Det bars hem backar med Ramlösavatten som hade/har en bra effekt på uppblåsthet i magen. Han åt alla möjliga receptfria och även receptbelagda magsyrehämmande mediciner. Under denna tiden undrade jag många gånger varför han trots alla sina magbesvär drack detta starka kaffe som mor och far bryggde. Maken och jag gick därifrån med en undran varje gång vi besökt dem, varför de tvunget skulle ha så starkt kaffe?? När vi kom hem hände det att vi bryggde en kopp av normalstarkt kaffe. Det var inget faster Ingeborg-kaffe ”kaffet där man såg cyklarna i källaren”, inte på något vis, nej det var bara i våra tycken ett normalt gott kaffe där man tydligt urskiljde aromen och kaffesmaken. Plus att det var skönt att komma hem till oss där vi hade en mycket mer avspänd miljö. Inga skarpa lampor från taket utan en mjuk mer dämpad omgivning. Visserligen har jag hört maken muttra många gånger att han tyckte det var svårt att se. Han fick då till svar att slöseri var inte nå’t vi sysslade med och han blev väl van vid denna halvskumma belysning.
Vår /min upplevelse av besöken hos mina föräldrar deras sista år var – stark ljus och starkt kaffe!
Det är trettio år sedan, och lustigt nog har problemet återuppstått nu fast i omvänd ordning. Då vi besöker sonen får vi ha pannlampa med, och påpekar ofta att de ska ta en kaffeböna mer när de brygger kaffe till vårt besök! När jag är hemma och ska syssla med något handarbete eller tidningsläsning tänder jag upp allt i belysning som stället har att erbjuda. Maken klagar, han säger att han i hela sitt vuxna liv fått treva och känna sig fram, men nu -nu får han nästan brännskador av allt ljus som vräks på med!
Vissa människor ska alltid klaga! Så’n skulle jag aldrig bli.
Margareta
Fast man lovade sig själv att aldrig bli lik sin mamma, återuppstår hon ibland då och då! Kan inte låta bli att småskratta, när jag märker att mamma tittar fram! Tänker inte sitta här och berätta vad som utmärker mamma och inte mig, för då kommer ni att skratta och säga: Hej, Karin, kul att se dig!
Enda trösten är väl att dottern en gång kommer att bli lik mig, fast hon förnekar och säger att det ska hon aldrig!
Eskil
Den nya lampan i köket ger väl ett bra ljus? Går ju att välja färg och allt 🙂
Blommorna hälsar. Maja och jag tog tåget ut idag, och gick till Ättekulla för att ta bussen därifrån. Störtskönt väder. Härlig promenad längs ån. Vi såg till och med några vitsippeblad sticka upp mellan höstlöven 😀