It’s high time to return to everydaylife. Even if I one week ago had such a terrible day with my damned hip which tormented me that much I search for emergency care. I should have known better, that any care of that kind of dignity isn’t easy to find in my country. I think when you get that kind of care, it doesn’t depend of yourself. I think someone brings you there and ask for help. The patience itself is probably unconscious. But praise the Lord, our bodies have a possibility to recover on its own. With or without any religion!
My pain is manageable, and I continue as I will live for ever. Planning and packing. A small trip to our beloved cottage is in near future. Started to ask son to book a hotel for two nights on our way up north. Done! Now the dates is settled! Now we are on go! Next step is to to promise one another to keep the luggage as short as possible. We make that agreement every time, but so far it has been the first to fail, that promise. Ha ha, after all we must have something on our planning list. What so if we misjudges our memory and bring wrong things and forget some of it. It tends to become more and more like that, something forgotten and a whole bunch of unnecessary things.
Anybody recognise himself? It is very difficult to plan for a 5-6 weeks stay in cottage. What do we want to do? How will the weather be? Do we find any food in shop? Or shall we bring food from Skåne? One thing we always use to bring is, some decent sausages and 3-4 pieces of cheese which taste something. The grocery-shop in Hemavan there is a huge showcase with cheese tasting “nada”. It is the Norwegian people who have know idea how a good slice of cheese will taste. So cheese and sausage is in our packing. It is almost more important than our clothes.
But the need for special food shrinks year by year. When we reach northern parts we will find foodstuff we don’t find here in south. That good hard bread and that delicious fish.
At our age is the food one of the most important things. We start to plan the day already at breakfast time with a discussion what dinner will be, and after that we decide if we have time for anything else that day. If so, we do it in our own pace, with some rests. Coffee break and that little nap we need, never will be neglected.
Make a weekly plan what to have for dinner isn’t any idea. It might be the most interesting aim to discuss that day. Life isn’t more interesting than that.Sometimes we pay some relative a visit, get a nice chat and after that home again to our own cottage.
Often when I ask my husband to help me with this or that, his eternal answer is nowadays: “as soon as I have time to do it”. As if he is very busy doing something, but we have to spread our commitments so people think we enjoy life, and are happy every hour. No one of us will admit some days are really boring when we not feel for anything but sit in our sofas knitting and listening at a book or look at some TV series.
Now I have been all too honest, I know. But if I hadn’t confessed all this many of you already have revealed and seen through me. After all the start with booking hotel made us creative, we have hung up our calendar at the wall in kitchen so we are able to continue planning. It turns out that we are not in the same week in our heads. My husband is going north in five days and I am going in twelve days. Poor me, no car to ride if he starts one week before me. So now, the calendar’s up and we travel together!
Här är svenskan
Det är hög tid att återvända till vardagen. Även om jag för en vecka sedan hade en hemsk dag med min förbaskade höft som plågade mig så mycket så jag sökte akutvård. Jag borde ha vetat bättre att det inte går att kräva den typen av sjukvård i mitt land. Jag tror att när du får den sortens vård beror det inte på dig själv. Jag tror att någon annan tar dig dit och ber om hjälp. Själva patienten är förmodligen medvetslös. Men prisa Herren, våra kroppar har en möjlighet att återhämta sig på egen hand. Med eller utan någon religion!
Min smärta är hanterbar nu, och jag fortsätter som om jag kommer att leva för alltid. Planering och packning. En liten resa till vår älskade stuga inom en snar framtid. Började med att be sonen att boka hotell för två nätter på väg norrut. Gjort! Nu är datumen bestämda! Nu är vi igång! Nästa steg är att lova varandra att hålla nere bagaget så liten som möjligt. Vi avtalar det varje gång I ska iväg, men hittills har det varit det första som brut it’s, det löftet. Ha ha, vi måste trots allt ha något på vår planeringslista. So what, om vi felbedömer vårt minne och tar med oss fel saker och glömmer en del av de rätt a. Det brukar bli mer och mer så, något bortglömt och en hel massa onödiga saker.
Någon som känner igen sig? Det är väldigt svårt att planera för en 5-6 veckors vistelse i stuga. Vad vill vi göra? Hur blir vädret? Hittar vi någon mat i butiken? Eller ska vi ta med oss mat från Skåne? En sak som vi alltid brukar ta med är, några hyfsade korvar och 3-4 bitar ost som smakar något. I livsmedelsbutiken i Hemavan finns en stor monter med ost som smakar ”nada”. Det är det norska folket som inte vet hur en god skiva ost ska smaka. Så ost och korv ligger i vår packning. Det är nästan viktigare än våra kläder.
Men behovet av ”specialmat” minskar år för år. När vi når de norra delarna hittar vi mat vi inte hittar här i söder. Det där goda hårda brödet och den där läckra fisken.
I vår ålder är maten en av de viktigaste sakerna. Vi börjar planera dagen redan vid frukosttid med en diskussion om vad middagen ska bli och efter det bestämmer vi om vi hinner med något annat den dagen. I så fall gör vi det i vår egen takt, med några pauser. Fika och den där lilla tuppluren vi behöver, kommer aldrig att försummas.
Göra en veckoplan vad vi ska äta till middag är ingen idé. Det kan JU vara det mest intressanta ämnet att diskutera den dagen. Livet är inte mer intressant än så. Ibland besöker vi någon släkting, får en trevlig pratstund och sedan hem igen till vår egen stuga.
När jag ber min man att hjälpa mig med det ena eller det andra är hans eviga svar numera: ”så fort jag hinner göra det”. Verkar som om han är väldigt upptagen med att göra något, men vi måste sprida våra åtaganden så att folk tror att vi njuter av livet och är glada varje timme. Ingen av oss kommer att erkänna att vissa dagar är riktigt tråkiga när vi inte känner för något utan sitter i sofforna och stickar och lyssnar på en bok eller tittar på någon tv-serie.
Nu har jag varit alldeles för ärlig, jag vet. Men om jag inte erkänt allt detta har många av er trots allt redan avslöjat och genomskådat mig. Då vi startat med hotellbokningen, har det gjort oss så kreativa att vi hängt upp vår kalender på väggen i köket så att vi kan fortsätta planera. Det visar sig att vi inte är inne på samma vecka i våra huvuden. Min man åker norrut om fem dagar och jag åker om tolv dagar. Stackars jag, ingen bil att åka om han startar en vecka före mig. Så nu är kalendern uppe och vi reser tillsammans!
Margareta
Det svåraste i livet är att planera klädsel och middagar långt i förväg.