Am I alive?/ Lever jag?

Am I still alive? I use to type that sentence when I am at net and everything is silent and no one types or chat anything. Above all when I play bridge and someone is thinking too long. I know it isn’t always depending on thinking, sometimes people hasn’t realised it’s their turn. And players around use to type: east? Or they even scream EAST? when all of us waiting an action from east. Some players type: “test”, even a lonesome “t” means they are investigating if their connecting is ok, or the player who’s turn it is, has fallen asleep. But when I type “am I still online?” I mostly get an answer from other players. I see you, or yes you are…they use to answer.

Today I sit in front of my iPad for the first time in four days! It seems as a long era for me. But my hip started to torment me again last Sunday, the Pentecost day. Monday I was so desperate I asked for an ambulance hoping to take me to hospital. All my knowledge about what I can await from healthcare and its emergency room was forgotten. My pain was so terrible, so fearful I couldn’t stand it. When I first of all called the health care counselling at 1177, they recommended me to try and contact them via a computer and at net or try again later on. With a pain like this I wasn’t able to look at the screen and neither make any try to chat with anyone via a computer. After some more try to call them in hope to be put in a queue for getting in connection with anyone. No success. At last and in desperation l called 112, a “sacred” number no one calls if not the situation is very serious. 

When they heard my problems an ambulance was ordered out for me, with some words it would take some time because of their workload were heavy that day. But at last they arrived and made a first check up on me, and found my condition wasn’t any life-threatening. I haven’t said it was so and I listened to them. In our emergency room here in our town was a chaos, not any place to long for. And when they saw how my pain tormented me, they said it was a wiser decision if I tried to stay at home and call my doctor tomorrow morning for an emergency time, instead of getting a hard narrow bunk in the emergency room, maybe for 6-7 hours. And if I wasn’t able to cope with it, I was welcome to call for them again. 

My pain made it impossible to both drink and eat anything, even if my husband tempted me with delicacies. Just a drop of water together with painkillers which I took all too often. I am allowed to take 4 pills per day but I confessed to the doctor I met the day after, I had taken 8 pills last two days in desperation. Well aware it was forbidden. But with this terrible pain I argued with myself, if I die from this pain or the pills which I overdosed, it didn’t any matter. 

I got an emergency time and met a doctor first thing after this holidays and probably he understood my pain and desperation. He spoke to a colleague and they decided to give me another pill but before this happens I have to leave a blood test and check up my kidneys and liver.  Also he said he would write a referral for an MRI. Because this is second time I get so handikappad by this pain. Now two days has gone and I am able to sit up and type and explain why I have been so silent for three days. 

Yesterday I got a message from froggyfriend, he wanted to play a few hands before he left this morning for his continuing pilgrimage. I had to answer him and tell about my damned hip. He knows it has tormented me earlier, and was sad I was locked by the bed once again. His answer about getting better as soon as possible arrived immediately and he promised he took on the responsibility to walk his pilgrimage for both of us. Half an hour ago he told me he had passed by Orléans so he is still on his train ride to southern parts of France.

And today I am much better, I maybe will try to play a tourney of bridge. I am waiting for the doctor to call. Today I have sit at table and ate both my breakfast and lunch. But I am very fast to return to bed. I know I am a lucky woman who have a partner who do everything to ease up my life and not any no sour faces when I leave the table with half the delicious cake left on the plate.  and half cup of coffee. But I need to stretch out my back before it getting too painful. 

Next time I write it will be a nice story about something nice. I am sorry to complain but it is half a comfort to whin about it and I hope no one reads it if they find it too dull. This two-three days I have read two novels. The only thing I was able to do. And the night between Monday and Tuesday I didn’t sleep for a single minute. 

I remember when my daughter was ill when she was a kid, she thought getting a story “saga” was a good consolation, and it happened she read a story for me when I was ill. Now I have a book getting read for me whatever time a day it is. And she is right, when the pain torment my body a story is a good comfort.  

Här är svenskan

Lever jag fortfarande?  Jag brukar skriva den meningen när jag är på nätet och allt är tyst och ingen skriver eller chattar något.  Framför allt när jag spelar bridge och någon tänker för länge.  Jag vet att det inte alltid beror på att man tänker, ibland har folk inte insett att det är deras tur.  Och spelare runt om brukar skriva: öst?  Eller också skriker de: ÖST?  när vi alla väntar på en aktion från öst.  Vissa spelare skriver: ”test”, även ett ensamt ”t” betyder att de undersöker om deras anslutning är ok, eller om spelaren som står på tur har somnat.  Men när jag skriver ”är jag fortfarande online?”  Jag får mest svar från andra spelare:  Jag ser dig, eller ja det är du… brukar de svara.

 Idag sitter jag framför min iPad för första gången på fyra dagar!  Det verkar som en lång tid för mig.  Men min höft började plåga mig igen i söndags, pingstdagen.  I måndags var jag så desperat att jag bad om en ambulans i hopp om att de skulle ta mig till sjukhus.  All min kunskap om vad jag kan vänta mig från vården och dess akutmottagning glömdes bort.  Min smärta var så fruktansvärd, så fruktansvärd att jag inte kunde stå ut med den.  När jag först och främst ringde sjukvårdsrådgivningen på 1177 rekommenderade de mig att försöka kontakta dem via en dator på nätet eller försöka igen senare.  Med en smärta som denna kunde jag inte ens titta på skärmen och inte heller försöka chatta med någon via en dator.  Efter ytterligare några försök att ringa dem i hopp om att ställas i kö för att komma i kontakt med någon.  Ingen framgång.  Till slut och i ren desperation ringde jag 112, ett ”heligt” nummer som ingen ringer om inte situationen är mycket allvarlig.

 När de hörde mina problem beställdes en ambulans till mig, med vissa ursäktande ord att skulle det ta lite tid eftersom deras arbetsbörda var tung den dagen.  Men till slut kom de och gjorde en första kontroll av mig och fann att mitt tillstånd inte var livshotande.  Jag har inte sagt att det var så och jag lyssnade på dem.  På vår akutmottagning här i vår stad var det kaos, ingen plats att längta efter.  Och när de såg hur min smärta plågade mig sa de att det var ett klokare beslut om jag försökte stanna hemma och ringa min läkare imorgon bitti för akuttid, istället för att få en hård smal brits på akuten, kanske för 6-7 timmar.  Och om jag inte skulle klara av det var jag välkommen att ringa efter dem igen.

 Min smärta gjorde det omöjligt att både dricka och äta någonting, även om min man frestade mig med delikatesser.  Bara en droppe vatten tillsammans med smärtstillande som jag tog allt för ofta.  Jag får ta 4 piller per dag men jag erkände för läkaren jag träffade dagen efter, jag hade tagit 8 piller senaste två dagarna i desperation.  Väl medveten om att det var förbjudet.  Men med denna fruktansvärda smärta argumenterade jag med mig själv, om jag dör av denna smärta eller piller som jag överdoserade, spelade det ingen roll.

 Jag fick akuttid och träffade en läkare genast efter helgen, och förmodligen förstod han min smärta och desperation.  Han pratade med en kollega och de bestämde sig för att ge mig ett annat piller men innan jag får detta måste jag lämna ett blodprov och kolla upp mina njurar och lever.Han sa också att han skulle skriva en remiss för en MRT, för det är andra gången jag blir så handikappad av denna smärta.  Nu har två dagar gått och jag kan sätta mig upp och skriva och förklara varför jag har varit så tyst i tre dagar.

 Igår fick jag ett meddelande från froggyfriend, han ville spela några händer innan han åkte i morse för sin fortsatta pilgrimsfärd.  Jag var tvungen att svara honom och berätta om min förbaskade höft.  Han vet att det har plågat mig tidigare, och var ledsen över att jag blev låst vid sängen igen.  Hans svar om att bli bättre så snart kom direkt och han lovade att han tog på sig ansvaret att vandra sin pilgrimsfärd för oss båda.  För en halvtimme sedan berättade han att han hade passerat Orléans så han är fortfarande på sin tågresa till södra delarna av Frankrike.

 Och nu idag är jag mycket bättre, jag kanske ska försöka spela en bridgeturnering.  Jag väntar på att läkaren ska ringa.  Idag har jag suttit till bords och ätit både frukost och lunch.  Men jag är väldigt snabb att gå tillbaka till sängen.  Jag vet att jag är en lycklig kvinna som har en partner som gör allt för att underlätta mitt liv och inte några sura miner när jag går från bordet med hälften av den goda kakan kvar på tallriken, och en halv kopp kaffe.  Men jag måste sträcka ut ryggen innan det blir för smärtsamt.

 Nästa gång jag skriver blir det en fin berättelse om något fint.  Jag är ledsen att jag klagar men det är en halv tröst att gnälla över det och jag hoppas att ingen läser det om de tycker att det är för tråkigt.  I två-tre dagar har jag läst två romaner.  Det enda jag kunde göra.  Och natten mellan måndag och tisdag sov jag inte en enda minut.

 Jag minns när min dotter var sjuk då hon var liten tyckte hon att det var den bästa tröst att få en saga berättad för sig, och det hände att hon läste en berättelse för mig när jag var sjuk.  Nu har jag en bok att läsa för mig, oavsett tid på dagen.  Och hon har rätt, när smärtan plågar min kropp är en berättelse en god tröst.