Now we also can see spring in my town. Last days the buds on trees growing day by day. The Japanese cherry tree I perpetuated the blooming last year is the most beautiful flowers again. Every day we pass it I remind my husband, do you remember I took a photo at this very place last year showing you under this pink cascade of flowers? And he after a while says; yes I have some idea about it. And he as well as I think… what a fast year. From our cottage we get reports about deep snow and cold nights. Sweden is a large country.
Last week I got treatment for my eye and I now see the colours better. Peculiar how fast I observe the changes when I got the treatment. The colours come back to me.
I have been to my first meeting at my book circle. It was one author I have read a lot, I think I have read all her production about those persons we read about. A very interesting woman who describe many common problems in our country in terms of care and nursing. A subject which in my opinion never can be told enough about. So about her text we had been able to speak all night. There were some expressions I laughed about, but never requested the author about. When I read in the book a women who had embarrassing hair growth, I always wonder to whom it is embarrassing? The woman who carries the hair or the one who sees it? It had really amused me to ask that question, but the author was speaking as a politician, without any pauses. Anyhow, she had a lot of interesting views of life and authoring.
When I afterwards sat at the bus stop waiting for my bus, I saw I had a message from Froggyfriend. I told him I had been at that circle and didn’t seen his message. But no bridge that day for us, my dear Froggyfriend and I. Next day I got an early answer about reading books. And he asked me to read a book and give him an answer about my feelings around that book. We have earlier discussed both books and movies and tipped each other what we have read and seen. Hmmm…. Was the book translated to english or possibly Swedish? His message sounded very anxious so I decided to look for the book. Found it after some search at net and in english. Continued to search and there it was in Swedish too and available at my library and its service as an audiobook. A short novel by an author: Katherine Kressmann Taylor, written in 1938. “Unknown address”. It is not often I recommend either authors or books here in this pages, but this one it is a must nowadays.
Yesterday a lesson about team matches with my pupils. First this year. It is now seven years since first time I met them, and I think it is as I meet a group of students in high school. Stubborn and not quiet listening to their teacher anymore. They have found others ways to play bridge and think it is as good as this system I teach them. But they have no idea how stubborn their teacher is. Ha ha ha. I haven’t any stylus to smash their fingers, but my voice is scathing and I use to get the last word in many arguments. After all they have asked me to teach them, not the other way around to become taught by them. And despite their serious try to get me to change my mind, they haven’t won yet. But my eyes is a sorrow in their dimly lit home. I have problems to persuade some of them they have written wrong in the protocols I hardly see. However, they ask me to continue to come. And slowly slowly I can see a progress in their understanding what bridge is. I don’t know who to blame for the slow pace, them or me.
But yesterday evening with my pupils I got another confirmation my hearing is a mess. The most usual word I say nowadays is; what? I beg your pardon, I didn’t hear what you said… during the bus tour to Paris I was aware I lost a lot of information because of my bad hearing. Therefore I had decided when I was back in Sweden I should ask for an hearing test by an audio nom.
The phase being a spare parts person is reached. But when the scientists has found all this kind of aid, I will not make them disappointed. It is a long time since I passed by the bureau stage as regards to my hearing. Too many times I when I still was working as a nurse, I visited patience’s in their homes who didn’t hear what I said to them. Sometimes after a while they asked to be excused and went away to catch their hearing aids in a drawer somewhere. I use to label them as bureau stage patience. And when I realised my hearing went bad, I put myself in that group of patience for long time, bureau stage. But I have to give up my excuses and try and have more acceptance for my age and to accept aid. Now before I get too old to let my brain learn the new sound and to let me learn about the technic. After all they aren’t any long lur, earphone any longer. It is small computers you wear behind your ear. Maybe I am the one who gets the old version, but for safety’s sake, my son will follow me for the visit. He is sick and tired of his complaining parents as they are for they moment and will not risk an even more whining mother. So on his demand he follows me to the audio nom. And it is a big comfort to me, he with his stubbornness will follow. Two of us stubborn people may be able to formulate my needs about compensate both seeing and hearing. Because one thing I know at my age, if I can’t describe my needs no one can help me. It isn’t just about to hear another human speaking, it is all kind of technology it must cooperate to. All this is invented since year, but it is to describe MY needs, to get right stuff. Now for an afternoon in sofa corner. I am at leats one week behind about TV series and other programs. The sky is a bit cloudy today so it suits me very well. And maybe next lesson for my pupil when I still have the biggest lacks in mind.
Här är svenskan
Nu kan vi också se våren i min stad. Sistlidna dagar knoppar på träd som växer dag för dag. De japanska körsbärsträdet som jag förevigade blomningen på förra året är som vackrast nu. Varje dag då vi passerar det jag påminner min man, kommer du ihåg att jag tog ett foto på det här stället förra året som visar dig under denna rosa kaskad av blommor? Och efter ett tag säger han; Ja, jag har en aning om det. Och han liksom jag tänker… vilket snabbt år. Från vår stuga får vi rapporter om djup snö och kalla nätter. Sverige är ett stort land.
I veckan fick jag behandling för mitt öga och jag ser nu färgerna bättre. Lustigt hur snabbt jag observerar förändringarna när jag fått behandlingen. Färgerna kommer tillbaka till mig. Jag har varit på mitt första möte i vårens bokcirkel. Det var en författare jag har läst mycket av, jag tror att jag har läst all hennes produktion om de personer vi läst om nu. En mycket intressant kvinna som beskriver många vanliga problem i vårt land när det gäller vård och omsorg. Ett ämne som vi enligt min mening aldrig kan få veta tillräckligt om. Därför, om hennes text hade vi kunnat prata hela natten. Det fanns vissa uttryck som jag skrattade åt, men begärde aldrig författaren förklara. När jag läste i boken om en kvinna som hade pinsamt hårväxt, undrar jag alltid vad är det som är pinsamt? Kvinnan som bär håret eller den som ser det? Det hade verkligen varit roligt mig att fråga den frågan, men författaren talade som en politiker, utan några pauser. Hur som helst, hon var mycket intressanta aspekter om livet. När jag efteråt satt vid busshållplatsen och väntade på min buss såg jag att jag hade ett meddelande från froggyfriend. Jag sa till honom att jag hade varit på bokcirkel och såg inte hans budskap förrän då. Men ingen bridge den dagen för oss min kära froggyfriend och mej.
Nästa dag fick jag ett tidigt svar om böcker. Och han bad mig att läsa en bok och ge honom ett svar om mina känslor runt den boken. Vi har tidigare diskuterat både böcker och filmer och tipsat varandra vad vi har läst och sett. Hmmm …. Var hans rekommenderade bok översatt till engelska eller eventuellt svenska? Hans budskap lät mycket angeläget så jag bestämde mig för att leta efter boken. Hittade det efter någon sökning på nätet och på engelska. Fortsatte att söka och där var den! också på svenska och tillgänglig på mitt bibliotek och dess tjänst som en ljudbok. En novell av en författare: Katherine Kressmann Taylor, skrivet 1938. ”Okänd adress”. Det är inte ofta jag rekommenderar antingen författare eller böcker här på dessa sidor, men den här är ett måste idag. Igår en lektion om lagspel med mina elever. Första mötet i år. Det är nu sju år sedan första gången jag träffade dem, och jag kände det som att jag träffade en grupp studenter i gymnasiet. Envisa och inte tysta genom att lyssna på sin lärare längre. De har hittat andra sätt att spela bridge och tycker att det är lika bra som det här systemet jag lär dem. Men de har ingen aning om hur envis deras lärare är. Ha ha ha. Jag har inte någon pekpinne att smasha över deras fingrar med, men min röst är dräpande och jag använder den för att få det sista ordet i många argument. Trots allt har de bett mig att lära dem, inte tvärtom för att jag ska bli undervisad av dem. Och trots deras allvarliga försök att få mig att ändra mig, har de inte vunnit än. Men mina ögon är en bedrövelse i deras svagt upplysta hem. Jag har problem att övertala några av dem de har skrivit fel i protokollen jag knappt ser. Men de ber mig att fortsätta att återkomma. Och långsamt långsamt kan jag se en framsteg i deras förståelse för vad bridge är. Jag vet inte vem jag ska skylla på den långsamma takten, dem eller jag. Men igår kväll tillsammans med mina elever fick jag en annan bekräftelse, min hörsel är en bedrövelse. Det vanligaste ordet jag säger idag är; vad? Jag ber om ursäkt, jag hörde inte vad du sa … Under bussturen till Paris var jag medveten om att jag förlorade mycket information på grund av min dåliga hörsel. Därför hade jag bestämt mig när jag var tillbaka i Sverige, skulle jag begära ett hörselprov hos en audionom. Fasen som en reservdelsmänniska är uppnådd.
Men när forskarna har uppfunnit alla dessa typer av hjälpmedel, kommer jag inte att göra dem besvikna. Det är länge sedan jag passerade byrålådsstadiet när det gäller min hörsel. Allt för många gånger jag när jag fortfarande arbetade som sjuksköterska, besökte jag patienter i deras hem, patienter som inte hörde vad jag sa till dem. Efter ett stund bad de att bli ursäktade och gick bort för att fiska upp sina hörselhjälpmedel i en låda någonstans. Jag brukade för att märka dem som byrålådsstadiet-patienter. Och när jag insåg att min hörsel blev sämre, placerade jag mig själv i den gruppen, byrålådsstadiet. Men jag måste ge upp mina ursäkter och försöka ha mer acceptans för min ålder och mottaga hjälp. Nu innan jag blir för gammal för att låta min hjärna lära mig det nya ljudet och låta mig lära mig tekniken. Nu när allt inte längre är lurar, hörlurar. Det är små datorer du bär bakom ditt öra. Kanske är jag den som får den gamla versionen, men för säkerhetens skull kommer min son att följa mig för besöket. Han är dödstrött på sina klagande föräldrar som de är för ögonblicket och vill inte att riskera en ännu mer gnällande mor. Så på hans begäran följer han mig till audionomer. Och det är en stor tröst och bekvämlighet för mig, han med sin envishet kommer att följa med. Två av oss envisa människor bör kunna formulera mina behov av att kompensera både att se och höra. Eftersom en sak jag vet vid min år är, om jag inte kan beskriva mina behov kan ingen hjälpa mig. Det handlar inte bara om att höra en annan människa, det är all slags teknik som hörapparaten måste samarbeta till. Allt detta är uppfunnet sedan åratal, men det är att beskriva mina behov, för att få rätt saker. Nu för en eftermiddag i soffan. Jag är minst en vecka bak med TV-serier och andra program. Himlen är lite molnig idag så det passar mig väldigt bra. Och kanske nästa lektion för min elever när jag fortfarande har de mest skriande behoven att förtydliga i åtanke.
Margareta
Oj , så mycket det händer runt omkring dig!