Parisresa

Fredag, långfredag.

Så stiger vi upp i ottan för sista gången på lääääänge! Frukost med guten morgen-hälsning i restaurangen. Kaffet godkänt och brandt-skorpor leverwurst! Vi är i Tyskland! Med ca 80 mil hem till ”borta bra men hemma bäst”. Vi har sett och hört MYCKET av Europas historia. Tyvärr är det så att det mesta av historien är förknippat med evinnerliga krig men tack och lov även freder. 

Versaille står för flera konferenser som mynnat ut i fredliga avtal, så det känns bra att jag börjar känna mig som barn i det huset. Världsutställningar som har avlöst varandra, och lämnat efter sig både järnatomen Atomium i Bryssel 1958, Eiffeltornet i Paris1889 och Alexanderbron 1900 har också satt sina spår och de är ju inte så krigiska. Dock är ett av Paris landmärken Triumfbågen ett minnesmärke över krig och modiga män. Lågan på den okände soldatens grav brann då vi gjorde vårt ärevarv runt Place de Gaulle och runt och korsade de tolv avenyer som strålar ut från denna magnifika plats. Den har brunnit sedan den invigdes 1920, då stoftet av en stupad soldat gravsattes där. Fast enligt vår guide råkade den slockna en gång då två överförfriskade danskar lättade blåsan där. Ja ja, mycket vi vikingar fått skulden för.

Sacré-Cœur är ett försoningsoffer till Gud då han äntligen lät krigen upphöra i Europa. Löftet gavs redan 1870-1871 och då kriget slutade och man byggde kyrkan blev den klar då första världskriget bröt ut. Så invigningen blev inte av förrän 1919 då kriget var slut i Europa. 

Om ni undrar om detta är de mest bestående minnen från vår resa så nja, men alla minnen uppskattas vid vår ålder. Maten!! pågar och töser, maten. Lustigt nog kan man få kött och potatis och ett redigt glas vin utan krusiduller eller tjafs (läs grönsaker) fast vi har provat massor av franska både delikatesser och vanliga traditionella rätter. Och i bussen har vi njutit av musiken som reseledare, hans assistent och ibland även busschauffören valt. 

Edith Piaf har verkligen gett mig en djupare känsla av att vi är i kärlekens huvudstad då ”La vie en rose” ljudit ur bussen, lite mjukt, ödmjukt. Damen som inte behöver någon musik bakom, hennes röst är som en egen orkester. Padam padam och ”Non, Je ne regrette rien” har nästan gett mig rysningar.  Och det lilla jag vet om handlingen så håller jag med henne, vi ångrar oss inte heller som gav oss ut på denna resa. När hon sjöng: Arevoir milord, då blev vi så nostalgiska.

Mireille Mathieu har en skattkista med franska harmonier som ger en en känsla av äkthet då de spelas i Paris. Charles Aznavour har smekt våra öron med franska sånger. Lustigt de låter så sorgmodiga många franska sånger. Visserligen förstår jag inte språket, men då jag lyssnar till musiken försätter den mig i ett lugn och med en touch av kontemplativt tillstånd. Skön musik. Alltihop. Kanske det är dagen långfredag som hjälper till. Det är ju den dagen man inte ska skratta tjoa och tjimma. Helst ska vi vandra runt som dysterkvistar. Då kan man ju passa på att njuta av denna underbara sorgsna musik som dessa artister bjuder på.

Nu passerar vi floden Elbe som sägs vara ursprunget till det svenska namnet på våra ”älvar” och det franska ordet ”eau” som uttalas” ååå” vatten är ursprunget till våra åar. Mycket onödigt, vetande men kul. Lunchen, en sista chans på en tysk snitsel. Ja och den är riktigt god. Nu mot Schweden.