Lek inte med maten………

Sitter och fikar elva-kaffe i stugan i Lappland. Anlände hit igår-eftermiddag efter en tredagars resa. Genom ett vintrigt Sverige. I fjol for iväg på påskresan, som vi alltid far iväg på runt vårdagsjämning, hade vi satt potatis. I år hade vi nästan lika mycket vinter som den som mötte oss i Norrland. Så hela Sverige var insvept i en långlivad vinter.

Stugan som står oeldad hela vintern hade fått elen påslagna helgen innan vi anlände. Svågern hade precis som tidigare år varit upp veckan innan slagit på strömmen, skämt bort oss med uppskottad väg till dasset, skotern framskottad från en översnöad lada och körd så den stod i startgroparna för vidare transport av vår packning ned till stugan. Kylen inställd på rätt temperatur och i kylskåpet låg en påse tunnbröd, det där goda, som Martin och Inga-Lill bakar på somrarna. Det blir inte så gott, det vi bakar i Gantofta men nästan, det vi bakar på elektrisk platta. En platta gjord för att grädda stora bröd på. Detta vi gräddar här uppe har vi gjutjärnsplattan över öppen eld, och just elden ger en speciell karaktär åt brödet.

Så nu satt vi och festade på detta delikata bröd. Jag vill ha Kalles kaviar på brödet. Mums. Bredde på ett rätt tjockt lager kaviar, småmumlade om att kaviartuben kostade över 32 kronor, men vadå? Är det fest eller är det fest??? Maken erkände att han dubbelsovlade med både ost och kaviar, lite för att hjälpa mig dämpa skamkänslorna. Men fick till svar att det fick han faktiskt själv skämmas för! Jaha, jag fattade inte hans hjälpsamhet. Efter en stund, då jag vikit ihop min smörgås till en klämma bildades små luftfickor inuti, mellan smör-kaviarlagerna. Satt och klämde runt dem lite hit och dit. Plötsligt hör jag inombords, min fars barska stämma, SÅ LEKER VI INTE MED MATEN……

Kom då på mig med att tänka: det gör jag visst det, hur mycket jag vill! Och när väl den tanken var tänkt flyttades jag tillbaks till Örby Ängar, dagverksamheten vi deltog i flera somrar under min uppväxt. Vi for dit varje vardag klockan nio med buss. Klockan elva serverades vi mjölk i gula emaljmuggar. Vi hade med oss bredda mackor hemifrån som vi åt till.  Sedan, klockan två, fick vi åter muggarna framsatta med mjölk och till detta mål fick vi Ettans släta bullar. Välgräddade, lätt kardemummadoftande nygräddade bullar! Varje dag, måndag till fredag. Gissa vad vi gjorde med dessa bullar!? Jo vi lyfte på rumpan, lade bullen på bänken och satte oss på dem. Efter en stund lyfte vi fram en helt platt bulle, eller plätt som de nu borde heta.Ceremonin utfördes varje dag. Smaken på bullarna var givetvis densamma som om vi inte suttit på dem, men ändå…. Varför gjorde vi så??

Kan det vara så att det var den tidens längst utvecklade busstreck som vi kände till? Den tidens huliganism? Vi skulle aldrig med en bokstav vågat berätta för våra föräldrar om denna lek med maten. Och än idag finns det klara känslor inombords på vad som är acceptabelt för vad man får göra med maten och inte….