Parisresa onsdag

Jodå vi lever fortfarande. Två tokiga gamlingar, som är ute i vida världen och testar hur vi klarar det. Idag var programmet sådant att vi åkte ut och gästade solkonungens slott, slottet i Versailles. Bara så ni vet, mina små ätteläggar att detta slott byggdes av  Ludvig XIV där hans farfar hade en jaktstuga, vilken denne kung snyggade till och byggde ut lite. Så om ni funderar vad göra med stugan när vi inte finns längre så har ni ett koncept här nere utanför Paris. 

Ett stilla vårregn strilade ner över Paris då vi gav oss iväg och det såg ut att som om vi skulle bli lite blöta. I och med regnet beslöt jag mig för att ta en runda inomhus, trots att jag hade bestämt mig för att enbart ägna trädgården min uppmärksamhet denna gång. Lite ängslig för det knöliga som en rullator kan bära med sig hade jag tänkt skicka min mästerfotograf in i slottet, medan jag gick utanför och såsade. Men regnet fick mig att ändra mig. En paraplyförsäljare kom glatt fram till mig och erbjöd ett paraply, men jag sa att då fick han ingå i köpet, hur annars hantera ett paraply med rullator. Han stirrade oförstående på mig och slank iväg. 

Innanför entrén i slottet är en stor marmortrappa. Ett litet rådslag mellan maken och mig då han inte anser att jag är kapabel att bära min rullator i trappor. Kan jag visst men jag avvisar inte hjälp då det är lite knöligt. Det äktenskapliga smågrälet avbröts av en guide på slottet som kom fram och sa att vi skulle följa med henne. Hon såg myndig ut och som små ungar följde vi med. In genom stora guldbemålade dörrar där ingen annan fick gå, travade vi efter henne snällt. Hon visade oss till en hiss i en del av slottet som för tillfället var avstängt för besökare p.g.a. renoveringar. Så nu har jag gått rundan igen. Genom slottsgemak där ädlingar levt. Målningar och guld överallt. Tak väggar och på något ställe en vägg med vävnader som illustrerade historiska händelser. Det är inget man bygger idag, men båda gånger jag varit där har jag efteråt förvånat mig över att allt är så välbevarat. Fransmännen verkar oerhört stolta över sina historiska byggnader. Hela innerstaden i Paris är fylld  med byggnader med många år på nacken. Gubben min är trött på att kolla in allt vad jag pekar på, har du sett alla dessa snygga järnräcken på många många byggnader … jag pekar och han suckar. Men jag vet att han också kan tycka det är fint med att man bevarar så mycket av den gamla staden. En del av bevarandet tror jag beror på att man inser att historien är avhängig av lite bevis. Och det verkar som det är limmet i en nation. Smådispyter med engelsmännen tycks vara en evigt pågående historia också. Låt dem ha det kvar för även det är lite lim. 

Men jag är övertygad att jag har kommit på en lustig grej. I England säger man ”men to the left because women are always right” och då fransmännen aldrig vill ge engelsmännen rätt, så är det alltid ladies till vänster här i Frankrike. Detta går givetvis under rubriken onödigt vetande, men man vet ju aldrig, det kan vara superakut någon gång ….

Efter middagen vilade vi lite efter tillbakakomsten till hotellet. Sedan ut för lite mat. Vi hade fått tips om en restaurang mittemot hotellet där vi bor. Jag såg att det var klungor med folk lite här och var utanför matställena. Men den restaurang jag var på väg mot var fri väg. Annars är detta en mycket tätbefolkad stadsdel. Det satt en skylt på dörren, men fransmännenstruntar i att informera mer än på franska. Så jag traskade in med min rollator. Det kom en servitris leende mot oss, oj vad hon verkade glad att få gäster. Men nej hon försökte mota ut mig, men fick syn på mitt handikapp-fordon och ändrade sig. Vi blev ombedda att sitta ner i en del av restaurangen som också liknade en entré. Sen kom en servitör och visade oss till ett bord för två. Där jag satt blev jag vis att det fanns en låååång kö utanför denna riktiga entré. Ännu en gång hade folk tagit sig an oss, en handikappad äldre dam och en ännu äldre förvirrad man. Vi var överens att de hade slagit sina kloka huvud ihop och beslutat sig för att låta oss passera den långa kön. 

Ett spännande etablissemang, man fick en känsla av att man var på en jättebarnbespisning. Det ekade och slamrades och när kyparen kom och tog upp vår beställning skrev han vad vi önskade på bordduken som i och för sig var engångspappersduk. Men det är tydligen en vanlig vardags-företeelse att fransmännen träffas familjevis och äter på sådana ställen. Och priset var bara hälften av vad vi åt igår, även om detta var lika trevligt och gott. Det andra stället igår låg runt hörnet, så det har inte med stadsdelen att göra. Men om det att de har trottoarservering på det igår gör att det blir dyrare. Jag får leva med den okunskapen. 

Sniglar ”Escargot”.         Traditionell ”Boeuf Bourguignon”          Kastanjpuré “Pureé de Marrons”

Nu har vi provat oss igenom en del franska maträtter. Kan kanske inspirera till hur vi planerar för maten hemma närmsta tiden. Vi avslutade vår vistelse i Paris med en bil upp till Arc de Triomphe, Triumfbågen. En promenad runt platsen, korsade alla tolv gatorna som strålar ut från Place Charles-de-Gaulle och fortsatte ned längs Avenue des Champs-Élysées. Det är så enormt allt i denna stad, avenyerna och avstånden. Vid entrédörrarna längs Avenue des Champs-Élysées vid de fina affärerna stod vakter och räknade kunder ut och in, samtidigt som folk blev visiterade. Denna gång gick jag bara förbi Louis Vuitton. Har inget ärende dit. Hem nu och packa. Champagne och Reims imorgon. Tyskland som övernattning i morgonkväll. Fram med vantarna igen…eller?