Sitter och stoppar strumpor, de brokiga hemstickade som maken blivit så förtjust i. Till min stora glädje har han släppt de där tråkiga konstmaterialstrumporna han i alla år köpt. Jag har oftast undrat varför han köpt dessa, i mina ögon, dåliga strumpor? Men han har bara menat att hans fossar trivts i dessa strumpor. Ok, ok då. Men mina protester har följt honom genom åren.
Då jag började sticka strumpor till dottern blev han lite ljummet intresserad av dessa ”hosor”. Erbjöd honom ett par som han lite klentroget tackade ja till. Sedan han provat och gått in dem fick jag beställning på fler. Oh, så glad jag blev. Äntligen kunde han släppa de där köpestrumporna som jag tyckte så illa om. Men det innebär att jag också lagar dem då tårna börjar kika ut igenom dem.
Så nu sitter jag igen med några par strumpor, går igenom, lagar hål och förstärker där det börjar vara tunt. Ska åka till stugan på påsksemester i överrmorgon. bör ha rejält med vinterutrustning med. Som jag sitter där börjar jag småskratta. Maken passerar just min stol och undrar vad jag ”flinar” åt, eller rättare ”vad krin’ du åt”? Det är ett familjeskämt från nordliga trakterna där han är född. Enligt släktingarna var det samen som sa till en annan same ”vad krin’ du åt” , när de åt en starkt kryddad maträtt, så stark att ögonen tårades. Jo jag ”krin’ åt bror min som dog i fjol fick han till svar. Man ville ju inte visa sig svag.
Men nu är det faktiskt så att jag sitter och småskrattar åt min bror och hans goda råd. När jag var i åttaårsåldern fick jag ett poesialbum. En uppskattad julklapp, brun med vadderade pärmar. Detta album var ett ”måste” för alla flickor i den åldern i mitten av femtiotalet.
Man bad vänner och bekanta att skriva i detta album. En liten vers, eventuellt även ett inklistrat stycke, alltså ett bokmärke. Den som hade boken med hem fick bara en kort tid på sig. Boken fick inte ”fastna” hemma hos någon. Det såg man mycket noga till. Jag minns att även min mor som förärat mig albumet i julklapp skrev en dikt till mig i boken. Vad den handlade om minns jag inte. Men det fanns flera dubbletter på dikten ”Jag vill sitta i ditt minne, på en liten, liten pinne”. Min kusin Ingrid skrev : Rosor äro röda, violer äro blå, smultron äro söta och du är likaså…..
Men sist men inte minst minns jag dikten som bror min skrev”.- Vill du i livet dansa på rosor, så älska din man och stoppa hans hosor”
Detta visdomsord fick jag av min då elva-årige bror. Jag har visserligen inte levt upp till det så länge han hade de där köpestrumporna, de var inte värda att offra energi på att försöka stoppa. Men nu på gamla da’r, får jag stoppa hans strumpor. Det gör jag gärna, så länge jag har den kunskapen och förmågan. Så där jag sitter och stoppar går mina tankar till brorsan och undrar om han kommer ihåg dikten han en gång skrev…..
Eskil
Man kanske skulle sluta med konststrumpor, så Lena får en ny hobby 🙂
Margareta
Stoppa strumpor är inte min melodi. Men jag kommer ihåg hur man gör! Och när jag tittar på mina sköna ullstrumpebysor, så får jag nog ta fram mammas strumstoppegarn. Den låda som jag fångade in efter min mammas bortgång, var full av stoppegarn. Och kanske läsa i poesiböckerna. Min har jag kvar och mammas räddade jag också undan. Många tänkvärda ord som håller än i dag.