13th of March that very date two years ago we were quarantined and l remember we had an appointment with my hairdresser that day. We were wondering how and what to do. But as time went by we understood how to act. The reports we received via TV and newspapers were really scaring. This serious illness, we had to be careful and try to avoid. The hospitals were crowded by sick patience and many reports about death. We knew we had to learn new habits, not to meet people as before. We had a close circle of friends we met. The rest contacts we maintained via Skype and phone. Somehow we felt a bit relieved, every day we still had managed to keep us from getting sick. Some days it was easy to take care whatever we did, some days we almost forgot the restrictions. Ashamed we realised we had forgot to keep distance and wash our hands enough. But we tried to do better next time. I have sung “twinkle twinkle little star” many times because I had heard that song is about twenty seconds, and it is a nice way to measure the time when you wash your hands.
A lot of time we have spent as a kind of prisoners in our own home, and my friends as well as I have complained about this limited existence. Reports about famous persons who died in this horrible illness were many. Young persons as well as older in our age.
We are not used to this plague-like epidemic here in my country. We own the world, the whole world. It is just a question about money, how far we want to travel. And suddenly we weren’t able to sail over to Denmark. A sailing trip which is shorter than the bus ride downtown here in my city. But you were able to take a walk along seaside and look at the danish country, just at the other side of the channel, Öresund. The Castle, home of Hamlet stood there and told us: don’t come here. As long as we are this contagious. It has always been a bit curious to me, we are different countries. When I was a kid my parents sailed for sugar, margarine, tobacco and a lot of both meat and canned food if not once a week, but every fortnight.
We lived and accepted the restrictions which we had to follow, and we listened very carefully every Thursday at 2.00 pm when the latest rules and restrictions were told the Swedish people.
The vaccine was produced and we were vaccinated one, two and three times. Some of us has already got the fourth jab by now. It has became less serious kind of illness and not that many dead by the virus last year. We started to feel secure and I must say last month I have gone by bus and made my shopping without being that afraid of catch the infection. Since 9th of February this year Swedish authorities let the last restrictions go. But with a little comment we all had to respect to wear masks in crowds and when busses are filled with people. Still I see a lot of people who wear their masks in stores and busses.
Life started getting back to normal and my husband and I was happy we had avoid this corona.
Last week in our bridge club, which we have started since middle of February there was a lady who snorted, sneezed and coughed. That evening I got a mail from her, she had tested positive when she arrived home from bridge that afternoon. My thought was, why test after the bridge? She must has had an idea, what kind of “cold” she wear. I told her I was going to tell all players who had participated that day what we had to wait nearest days. All of us must be seen as carriers until proven otherwise.
My husband and I had invited some guests for a dinner party Friday that week I had to cancel. You don’t have guests when you are a possible carriers of the virus.
This week I had to cancel the play for this week. At least 9 persons had called me and told they were ill. Wonder how many persons who get the illness because of that lady who thought it was a slight cold? She asked me to add her phone number, if people wanted to comfort her in her boring situation with sickness. She hasn’t phoned me despite I clearly wrote no bridge this week because the TD was infected by the corona! And it is me who is the TD. No consolation to me. But the spouse who is recovering has bought grapes for me today. I interpret it as his way of comforting. He is a couple of days ahead of me in the course of the disease. I hope I do not infect anyone with this, the only one I would treat it to is a certain Vladimir who could well get a few days in bed.
Här är svenskan
Den 13 mars samma dag för två år sedan sattes vi i karantän och jag minns att vi hade ett möte med min frisör den dagen. Vi undrade hur och vad vi skulle göra. Men allt eftersom tiden gick förstod vi hur vi skulle agera. Rapporterna vi fick via TV och tidningar var verkligen skrämmande. Denna allvarliga sjukdom fick vi vara försiktiga och försöka undvika. Sjukhusen var fullbelagda av patienter och vi nåddes av många rapporter om dödsfall. Vi förstod att vi måste lära oss nya vanor, och inte träffa människor som tidigare. Vi hade en nära vänkrets vi träffade. Resten upprätthöll vi via Skype och telefon. På något sätt kände vi oss lite lättade, varje dag vi hade lyckats hålla oss från att bli sjuka. Vissa dagar var det lätt att ta hand oss om vad vi än gjorde, vissa dagar glömde vi nästan restriktionerna. Skamsna insåg vi att vi hade glömt att hålla avstånd och tvätta händerna tillräckligt. Men vi försökte göra det bättre nästa gång. Jag har sjungit ”blinka lilla stjärna där” många gånger eftersom jag hade hört att låten är ungefär tjugo sekunder lång, och det är ett trevligt sätt att mäta tiden när man tvättar händerna.
Mycket tid har vi tillbringat som ett slags fångar i vårt eget hem, och mina vänner såväl som jag, har klagat över denna begränsade tillvaro. Rapporterna om kända personer som dog i denna fruktansvärda sjukdom var många. Unga såväl som äldre i vår ålder.
Vi är inte vana vid sådan pestliknande epidemi här i mitt land. Vi äger världen, hela världen. Det är bara en fråga om pengar, hur långt vi vill resa. Och plötsligt kunde vi inte segla över till Danmark. En segeltur som är kortare än bussresan till centrum här i min stad. Men man kunde ta en promenad längs havet och titta på det Danmark, precis på andra sidan sundet, Öresund. Slottet, Hamlets hem, stod där och sa till oss: kom inte hit. Så länge vi alla är så här smittsamma. Det har alltid varit lite konstigt för mig, vi är olika länder. När jag var liten for mina föräldrar över med färjan efter socker, margarin, tobak och mycket annat, både kött och konserver om inte en gång i veckan, men väl var fjortonde dag.
Vi har trots allt levt och accepterat de restriktioner som vi var tvungna att följa, och vi lyssnade mycket noga varje torsdag klockan 14.00 när de senaste reglerna och restriktionerna berättades för svenska folket.
Vaccinet tillverkades och vi vaccinerades en, två och tre gånger. Några av oss har redan fått den fjärde sprutan vid det här laget. Det har blivit mindre allvarlig typ av sjukdom och inte så många döda av viruset sistlidna året. Vi började känna oss trygga och jag måste säga att förra månaden har jag åkt buss och handlat utan att vara så rädd för att smittas. Sedan den 9 februari i år har svenska myndigheter släppt de sista restriktionerna. Men med en liten kommentar att vi borde var tvungna att respektera att bära masker i folkmassor och när bussar är fyllda med folk. Ändå ser jag många människor som bär sina masker i butiker och bussar även där.
Livet började återgå till det normala och min man och jag var glada att vi hade lyckats undvika denna corona.
Förra veckan i vår bridgeklubb, som vi startat sedan mitten av februari, var det en dam som frustade, nyste och hostade. Samma kväll fick jag ett mail från henne, hon hade testat positivt när hon kom hem från bridge den eftermiddagen. Min tanke var, varför testa efter bridgen? Hon måste ha haft en idé om vilken typ av ”förkylning” hon bar på. Jag sa till henne att jag skulle berätta för alla spelare som hade deltagit den dagen vad vi hade att vänta oss de närmaste dagarna. Att vi alla ansågs som smittade tills motsatsen var bevisad.
Vi hade en middagsgäster i fredags den veckan som jag var tvungen att ställa in. Du har inga gäster när du är en möjlig bärare av viruset.
I onsdags var jag tvungen att ställa in spelet för den här veckan. Minst 9 personer hade ringt mig och berättat att de var sjuka. Undrar hur många personer som får sjukdomen på grund av den där damen som trodde att det var en lätt förkylning? Hon bad mig lägga till hennes telefonnummer, om folk ville trösta henne i hennes tråkiga situation med sin sjukdom. Hon har inte ringt mig trots att jag tydligt skrev någon bridge den här veckan eftersom TD hade testat positivt för corona! Och det är jag som är TD. Ingen tröst till mig. Men maken som håller på att tillfriskna har köpt vindruvor ill mig idag. Jag tolkar det som hans sätt att trösta. Han ligger ett par dagar före mig i sjukdomsförloppet.
Detta hoppas jag inte jag smittat någon med, den ende jag skulle unna det till är en viss Vladimir som gott kunde få några dagar till sängs.
Margareta
Ja tänk, att ni lyckades hålla er friska när corona härjade som värst! Och så, när våra liv återgått till det normala, drabbas ni. Bara för att en sjuk dam inte höll sig hemma! Bridge är farligt.