Now it is finished for this time, the Christmas tree. And the stormy weather for January this year. We sit with our afternoon coffee speak about our childhoods, my husband and I. Did you have any Christmas tree indoors in your home when you were a kid, I asked spouse. Hesitating he shook his head and said, I can’t remember. Maybe there was some kind of decorations as a fir tree or any conifer. But he weren’t sure.
We spoke about it because, one of the first days this year we found a note in our postbox from our landlord. Telling we should leave our Christmas tree out at the yard, beside the big Christmas tree we had just outside our windows. We have had a collective tree decorated with a Christmas tree loop. In this new built block we found it very nice the landlord had arranged these Christmas decorations, as well as the lightening stars in the gate entrances.
When we sold our house and moved into an apartment, we let some of our traditions be lost. Some because we have no place for it in our small apartment, and some because we feel we don’t have the strength anymore for a lot of this decorations. Our topics of conversation has changed from what we do, till what we did. It is a part of life as well.
Now since the last storm the fir trees which was left in our yard, wasn’t there anymore. Some man were occupied looking around all yard and nearest block after the tree which had escaped in the stormy weather. This time a year the stormy days really are stormy!
By the way the Christmas tree, I told my husband what happened to our Christmas tree in my childhood home. When the tree turned to be less green and dropped a lot of fir needle, it was time to realise the Christmas was finished for that season. We carefully took the decorations, put them in boxes to save to next year. You heard a rattling sound all the time you were plundering the Christmas tree on its decorations. When every Christmas tree ball were picked from the tree, a lot of needles dropped on the carpet under the tree. Finally my mother stood there with a very poor faded fir tree. She opened the wide window, after she had sent one of her kids down at the pavement outside our house. As a guard to look so no one came walking just that second she threw the rest of our Christmas tree out of the window.
I remember very well what it looked like when it landed at the pavement, if it had some needles remaining when she threw it away, those needles gave up same moment it landed at the pavement. It formed a green “island” at the pavement, and in the middle there was this light brown skeleton of a fir tree. I remember how I raised the remaining residue from this winter’s Christmas. The feeling it was over for this time. A sadness, but in same time a celebration of a new year began. When I told my husband about this and the feelings it brought, he asked: what happened with the tree after that? I sat gaping, looked at him and realised, here were a huge gap in my remembrance! Where, what, how? I had no idea about the next step for our “tidy up after Christmas”.
I called my brother, couldn’t leave this serious conversation without a proper end. My brother hadn’t any memory about what happened with the tree after Christmas. The conversation became hanging in air like as if it were waiting for next breath. I had to ask sister when we speak Monday morning… and unfortunately both my now living siblings weren’t able to fill in the story about our Christmas tree from my childhood. I am sure my deceased brother Stig had been able to help me.
We will never get any answer on that question. Sad. When some memories is gone for ever.
As Mona, an old acquaintance said when we met her at the bus today, it is difficult to grow old….. and I said to her, it isn’t difficult at all. Just sit and feel the hair turn grey and the senses gets weaker, sight and hearing. She laughed at me and said it wasn’t like that she meant. She admitted it was a sad thing to realise how our abilities decreased.
Svenskan kommer här
Nu är det färdigt för den här gången, granen. Och stormvädret för januari i år. Vi sitter med vårt eftermiddagskaffe och pratar om vår barndom, min man och jag. Hade ni någon julgran inomhus i ditt hem när du var liten, frågade jag maken. Han skakade tvekande på huvudet och sa: Jag kommer inte ihåg. Kanske fanns det någon form av dekorationer, en gran eller vilket barrträd som helst. Men han var inte säker.
Vi pratade om det eftersom vi en av de första dagarna i år hittade en lapp i vår brevlåda från vår hyresvärd. På lappen stod att vi kan lämna vår julgran ute på gården, bredvid den stora julgranen vi hade precis utanför våra fönster. Vi har fått en gemensam gran med en ljusslinga. I det här nybyggda kvarteret tyckte vi att det var väldigt trevligt att hyresvärden hade ordnat dessa juldekorationer, samt adventsstjärnorna i husets entréer.
När vi sålde vårt hus och flyttade in i lägenhet lät vi några av våra traditioner gå förlorade. En del för att vi inte har plats för det i vår lilla lägenhet, och en del för att vi känner att vi inte orkar längre med dessa dekorationer. Våra samtalsämnen har även förändrats från det vi gör till det vi gjorde. Det är en del av livet också.
Sedan den senaste stormen var granarna, som fanns kvar på vår gård, inte där längre. Någon män var sysselsatta med att leta runt på gården och i närmaste kvarter efter granar som hade rymt i det stormiga vädret. Den här tiden på året är de här stormiga dagarna verkligen rejäla!
På tal om granar, jag berättade jag för min man vad som hände med vår gran i mitt barndomshem. När trädet blev mindre grönt och tappade mycket granbarr var det dags att inse att julen var över för den här säsongen. Vi tog försiktigt ner dekorationerna, la dem i kartonger för att spara till nästa år. När varje julgranskula plockades från granen föll en massa barr på mattan under granen. Man hörde ett rasslande ljud hela tiden man plundrade granen på dess dekorationer.
Äntligen stod min mamma där med en mycket arm urblekt gran. Hon öppnade det stora fönstret, efter att hon hade skickat ner ett av sina barn vid trottoaren utanför vårt hus. Som vakt att titta så ingen kom gående just den sekunden hon kastade ut resten av vår julgran genom fönstret.
Jag minns mycket väl hur den såg ut när den landade på trottoaren, om den hade några barr kvar när hon kastade den, gav de barren upp i samma ögonblick som den landade på trottoaren. De bildade en grön ”ö” vid trottoaren, och i mitten fanns det där ljusbruna skelettet av en gran. Jag minns hur jag reste upp resterna från vinterns jul. Känslan att det var över för den här gången. En sorg, men samtidigt började firandet av ett nytt år. När jag berättade för min man om detta och känslorna det gav, frågade han: vad hände med trädet efter det? Jag satt och gapade, tittade på honom och insåg, här fanns en stor lucka i mitt minne! Var, vad, hur? Jag hade ingen aning om nästa steg för vår ”städning efter jul”.
Jag ringde min bror, kunde inte lämna det här allvarliga samtalet utan ett ordentligt slut. Min bror hade inget minne av vad som hände med granen efter jul. Samtalet blev hängande i luften som om det väntade på nästa andetag. Jag var tvungen att fråga syster när vi pratade måndag morgon… och tyvärr kunde båda mina nu levande syskon inte fylla i berättelsen om vår julgran från min barndom. Jag är säker på att min avlidne bror Stig hade kunnat hjälpa mig.
Vi kommer aldrig att få något svar på den frågan. Ledsen. När några minnen är borta för alltid.
Som Mona, en gammal bekant sa när vi träffade henne på bussen idag, det är svårt att bli gammal… och jag sa till henne, det är inte alls svårt. Sitt bara och känn hur håret blir grått och sinnena blir svagare, syn och hörsel. Hon skrattade åt mig och sa att det inte var så hon menade. Hon erkände att det var en sorglig sak att inse hur våra förmågor minskade.
Margareta
Granen från min min barndom, fick stå någon dag i trapphuset. För att bli lite varmare och ev. torka från antingen regn eller snö.
När den började barra, lekte min bror och jag med barren. Hur den sedan försvann, minns jag inte.