The fog lightens /Dimman lättar

Returned from my walk ten minutes ago. A silent grey day without any wind. Sometimes I use to name it zero-weather. Not cold, not hot. No sun and no rain, nothing. Even if it is the first month of the year, I kept lukewarm on my cheeks.

 Before the walk I hesitated for a while if I should stay indoors but when I discussed with myself, it didn’t make me any good to avoid the walk. I am a lazy woman and grab the first opportunity to relinquish any possible thoughts to move from my couch corner. But the wiser part of me, or was it the curious (?) who said; take a walk around the block. The weaker of me tried to complain about my sore hip and leg, but the wiser of me said; have you felt any more pain because of the walks last half a year? What a stubborn voice. And try to lie to myself, it isn’t any success. 

So the AirPods into my ears and put on the jacket and shoes. The pods because I am listening to a book, one of my eternal detective stories. Jigsaw detective stories they are named in Sweden. You never know until the very last page in the book who the killer is. It is a nice entertainment this time of the year when the only sound you hear is from the traffic. But suddenly I surprised stopped my book and listened to a bunch of birds chattered in a hedge. This greyish day when the clouds hang heavy and threatened to start rain, and this birds had a afternoon meeting with a loud chattering. I heard them but they were hidden in that hedge. My eyes couldn’t see them but I smiled, this is a sign the daylight returns. Day by day we can see a little longer day. When I arrived beyond the bus stop where I use to sit and both rest for a while and look at the traffic and people, I saw the misty landscape. A foggy field and a forest edge was so beautiful and gave a calm to look at. Not any snow blowing around just this calm view. I asked my husband to take some pictures, some views of that calm foggy landscape.

Sat and thought of the weather around our cottage we have got reports from last week.  It has been some very stormy weeks up north and I have said someday; I hope the roof still is on our cottage. When I speak in phone with relatives up there, the weather is the first we speak about. They tell me and I tell them and the difference getting commented every time. After all they have a lot of work shovelling all snow, and I in this southern parts of our country don’t have any such trouble. 

Once upon a time I heard a story about a young girl who was married to a man living in that valley where we have our cottage. She was used to a big city with all the possibilities you can find there. But in their home in valley nothing happened but everyday life. At last she left her husband and her mother in law, saying she was deadly tired to talk about birds and the weather, birds and the weather. She moved back to her big city and divorced the man. Sometimes when we speak in phone and we experience too boring weather-talk we use to say;”birds and the weather, birds and the weather. Now we know the talk is too boring and dull. When I was young I heard the Englishmen only spoke about the weather, but I wonder if we Swedish are at least as good as the english.   What I am eager to be able to, is to learn many words to describe the different kind of weather, many different words. I have heard the eskimos have 200 words for snow. Just snow, not wind sunshine rain cold and warm weather only snow. Wonder how many they are able to remember when they getting old? To the afternoon coffee I looked at the pictures from my walk and they really reflected the calm I discovered the nice views. And I had to search for some music to play when I sorted out the pictures, Carl Nielsens “Dimman lättar”  (the fog lightens) was just the kind of music that fitted my mood. 

Här är svenskan

Kom tillbaka från min promenad för tio minuter sedan.  En tyst grå dag utan vind.  Ibland brukar jag kalla det nollväder.  Inte kallt, inte varmt.  Ingen sol och inget regn, ingenting.  Även om det är årets första månad så höll jag mig ljummen på kinderna.

  Innan promenaden tvekade jag ett tag om jag skulle stanna inomhus men när jag diskuterade med mig själv var det inte bra för mig att undvika promenaden.  Jag är en lat kvinna och tar det första tillfället att avstå från alla möjliga tankar för att flytta från min soffhörna.  Men den klokare delen av mig, eller var det den nyfikna (?) som sa;  ta en promenad runt kvarteret.  Den svagare av mig försökte klaga på min ömma höft och ben, men den klokare av mig sa;  har du känt att det gjort ont på grund av promenaderna senaste halvåret?  Vilken envis röst.  Och försöka ljuga för mig själv, det är görs inte med någon framgång.

 Så AirPods i mina öron och på med jackan och skorna.  Poddarna för att jag lyssnar på en bok, en av mina eviga deckare.  Pusseldeckare kallas de i Sverige.  Man vet aldrig förrän på sista sidan i boken vem mördaren är.  Det är en trevlig underhållning den här tiden på året när det enda ljud man hör är från trafiken.  Men plötsligt stoppade jag förvånad min bok och lyssnade på ett gäng fåglar som tjattrade i en häck.  Denna gråaktiga dag när molnen hänger tunga och hotar att börja regna, och dessa fåglar hade ett eftermiddagsmöte med ett högt pladder.  Jag hörde dem men de var gömda i den häcken.  Mina ögon kunde inte se dem men jag log, detta är ett tecken på att dagsljuset kommer tillbaka.  Dagligen kan vi se en lite längre dag.  När jag kom bortom busshållplatsen där jag brukar sitta och både vila en stund och titta på trafiken och människorna såg jag det dimmiga landskapet.  Ett dimmigt fält och ett skogsbryn var så vackert och gav ett lugn att se på.  Det blåser inte omkring någon snö bara den här lugna utsikten.  Jag bad min man att ta några bilder, några vyer av det lugna dimmiga landskapet.

Satt och tänkte på vädret runt vår stuga, vi har fått rapporter från sistlidna veckan.  Det har varit några väldigt stormiga veckor uppe i norr och jag har sagt någon gång;  Jag hoppas att taket fortfarande finns kvar på vår stuga.  När jag pratar i telefon med släktingar där uppe är vädret det första vi pratar om.  De berättar för mig och jag berättar för dem och skillnaden blir kommenterad varje gång.  Trots allt har de mycket arbete med att skotta all snö, och jag här i de här södra delarna av vårt land har inga sådana problem.  

En gång i tiden hörde jag en historia om en ung flicka som var gift med en man som bodde i den dalen där vi har vår stuga.  Hon var van vid en storstad med alla möjligheter man kan hitta där.  Men i deras hem i dalen hände inget annat än vardagslunken.  Till sist lämnade hon sin man och sin svärmor och sa att hon var dödstrött på att prata om fåglar och väder, fåglar och väder.  Hon flyttade tillbaka till sin storstad och skilde sig från mannen. 

 Ibland när vi pratar i telefon och vi upplever för tråkigt väderprat brukar vi säga;”fåglar och vädret, fåglar och vädret”.  Nu vet vi att snacket är för tråkigt och tradigt.  När jag var ung hörde jag engelsmännen bara pratar om vädret, men jag undrar om inte vi svenskar är minst lika bra som engelsmännen.  Det jag önskar vore att kunna, att lära mig många ord för att beskriva olika slags väder, många olika ord.  Jag har hört att eskimåerna har 200 ord för snö.  Bara snö, inte vind solsken regn kallt och varmt väder bara snö.  Undrar hur många de kan komma ihåg när de blir gamla?  Till eftermiddagskaffet tittade jag på bilderna från min promenad och de speglade verkligen lugnet jag upptäckte med de fina vyerna.  Och jag var tvungen att leta efter lite musik att spela när jag sorterade bilderna, Carl Nielsens ”Dimman lättare” (dimman lättar) var precis den typ av musik som passade mitt humör