Gott Nytt År alla vänner/ Happy New Year all friends

We are back where we were some month ago. With harder restrictions and we aren’t allowed to walk around in any crowds or go by bus without wearing masks if the bus is a bit crowded. Must admit I feel as when I was  a child and had to get allowance from my parents whatever I was going to do. And every single thought which passed my brain, I had to test towards my parents if it was acceptable or not. Peculiar. As if I had backed back to times when I was underage. 

To be honest, several times during life, especially on my birthdays, I have thought; is it like this to be an adult? To make my own decisions, to be responsible for my actions all by myself. Not that often since I have become a grandmother, but after all, once in a while the thought has hit me. Those moments I have convinced myself, I am an adult by now, and have no one to blame for any mistakes. No one, but myself. And as long as I am able to feel the shame, I realise I think twice before I behave shameless among people who can hear and see me. To feel responsible how I behave and also talk about things. 

Not to convincingly tell about things I probably know something but not for sure, about. As if I were a well in-versed person. I have in my circle of friends, one who use to say; I do THINK for sure…. And every time she says it I think; do you THINK or are you SURE? 

Maybe I have become more responsive, listen more carefully what people say and how they act since we have been hit by this pandemic and have got new rules of conduct to live up to. Maybe it depends on my poorer self-confidence. Ha ha ha, many friends of mine laugh at that last one thought. Less self-confidence, Inga-Lill? No no. 

Ok, I blame the authorities instead. To have put me under a kind of guardianship. Me, an old woman. When I late in life finally got an insight no one to blame but myself for most things. No one knocks on my door and asks if I am satisfied with my life. But if someone would do so, I have told them I am a bit disappointed at this virus. 

It has decreased my radius of action. I had plans to be more of a globetrotter my last years in life. As much as it would be possible. With my old body and bones. This autumn we made a trip across Öresund to Hamlet’s old town Elsinore. A twenty minute travel. It is the longest trip for me last half year. Before that we have waited for the government to allow us to walk about freely. 

Sometimes when I think of these new boundaries in terms of what to do, unconsciously froggyfriend’s mother shows up in my mind. It is soon three years since she passed away but when we play bridge, she is still in our memories as the vigilant parent who doesn’t allow us to be up late. I lost my both parents rather early in life, so the feeling being allowed or not by them, I almost have forgotten. Whether there have been any thoughts of doing or not, it have been on the ethical or moral plan. But any allowance, I can’t remember last years I felt anyone but myself has given it. 

Yesterday my husband told me we in Sweden have had the highest numbers of infected people by the virus. All time high since it hit the world by the pandemic of corona. 

When I heard him tell me, my first thought was, good for us and the world. We have got our third jab and feel a bit secure. And this last version is according to the news not that serious as the first versions were. People get ill but we maybe survive and get a prevention towards next versions. 

Will we ever get rid of it? I don’t trust it. Wonder what kind of world we have created for our children. Or who to blame for this? 

My sister in law use to say, do not plan for anything and you never will get disappointed. I hear what she says, but what does she say? It isn’t any idea to step out of the bed in the mornings at all. Does she mean it?

Today New Year’s Eve I want to plan for next year. At least to keep my eye in best condition with help by the skilled nurses at eye clinic. And weather suitable for going by bus and meet the spring around my town, with a basket with coffee and some cookies at a bench somewhere. Any longer journeys is very easy to plan, we don’t have to wait for vacation permit from any boss. So if our authorities thinks the virus infection gets less we can take a trip with short notice. 

If we live we will see, or the living must see….https://youtu.be/3Uo0JAUWijM

Här är svenskan

Vi är tillbaka där vi var för någon månad sedan.  Med hårdare restriktioner då vi får inte gå runt i någon folksamling eller åka buss utan mask om det är lite trångt med passagerare.  Måste erkänna att jag känner mig som när jag var barn och var tvungen att få tillåtelse från mina föräldrar vad jag än skulle göra, då varje tanke som passerade min hjärna fick checkas av gentemot mina föräldrar om den var acceptabel eller inte.  Egendomligt.  Som om jag hade backat tillbaka till tider när jag var minderårig.

 Om jag ska vara ärlig har jag flera gånger under livet tänkt, speciellt på mina födelsedagar;  är det så här att vara vuxen?  Att fatta mina egna beslut, att ta ansvar för mina handlingar helt själv.  Inte så ofta sedan jag fick barnbarn, men trots allt, då och då har tanken slagit mig.  De stunderna har jag övertygat mig själv om att jag är tillräckligt vuxen vid det här laget, och har ingen att skylla på för några misstag.  Ingen, utom mig själv.  Och så länge jag har möjlighet att känna skammen inser jag, att jag tänker två gånger så jag inte beter mig oövertänkt bland människor som kan höra och se mig.  Att känna ansvar för hur jag beter mig och även hur jag pratar om saker.

 Att inte på ett övertygande sätt berätta om saker jag förmodligen vet något om, men inte säkert.  Som om jag vore en väl insatt person.  Jag har i min vänkrets, en som brukar säga;  Jag TROR säkert….  Och varje gång hon säger det tänker jag;  TROR du eller är du SÄKER?

 Kanske har jag blivit mer lyhörd, lyssnar mer noga på vad folk säger och hur de agerar sedan vi drabbats av den här pandemin och har fått nya förhållningsregler (läs restriktioner) att leva upp till.  Kanske beror det på sämre självförtroende.  Ha ha ha, många vänner till mig skrattar åt den sista tanken.  Mindre självförtroende, Inga-Lill?  Nej nej.

 Ok, jag skyller på myndigheterna istället.  Att ha satt mig under ett slags förmyndarskap.  Jag, gamla gumman.  När jag sent i livet äntligen fick en insikt, jag har ingen annan än mig själv att skylla det mesta på.  Ingen knackar på min dörr och frågar om jag är nöjd med mitt liv.  Men om någon skulle göra det så hade jag sagt till dem att jag är lite besviken på det här viruset.

 Det har minskat min aktionsradie.  Jag hade planer på att bli mer av en globetrotter mina sista år i livet.  Så mycket som det skulle vara möjligt.  Med min gamla skröpliga kropp och ben.  I höstas gjorde vi en tur över Öresund till Hamlets gamla stad Helsingör.  En tjugo minuters resa.  Det är den längsta resan för mig det senaste halvåret.  Innan dess har vi väntat på att regeringen ska låta oss gå fritt omkring.

 Ibland när jag tänker på dessa nya restriktioner vad gäller vad jag ska göra, dyker omedvetet min franske bridgepartners mamma upp i mina tankar.  Det är snart tre år sedan hon gick bort men när vi spelar bridge finns hon fortfarande i våra minnen som den vaksamma föräldern som inte tillåter oss att vara uppe sent.  Jag förlorade mina båda föräldrar ganska tidigt i livet, så känslan av att vara tillåten eller inte av dem har jag nästan glömt.  Oavsett om det har varit några tankar om att göra eller inte, har det varit på den etiska eller moraliska planet.  Men någon tillåtelse, jag kan inte minnas senast jag kände att någon annan än jag själv gav den.

 Igår berättade min man att vi i Sverige har haft det högsta antalet smittade av viruset.  All time high sedan världen drabbades av corona-pandemin.

 När jag hörde honom berätta för mig var min första tanke, bra för oss och världen.  Vi har fått vår tredje spruta och känner oss lite trygga.  Och denna sista version är enligt nyheterna inte så allvarlig som de första versionerna var.  Folk blir sjuka men vi kanske överlever och får en prevention mot kommande versioner.

 Kommer vi någonsin att bli av med det?  Jag litar inte på det.  Undrar vilken värld vi har skapat för våra barn.  Eller vem ska man skylla på för detta?

 Min svägerska brukar säga, planera inte för någonting och du blir aldrig besviken.  Jag hör vad hon säger, men vad säger hon?  Det är ingen idé att kliva ur sängen alls.  Menar hon det?

 Idag nyårsafton vill jag planera för nästa år.  Åtminstone så, att jag håller mitt öga i bästa skick med hjälp av de duktiga sjuksköterskorna på ögonkliniken.  Och väder som passar för att åka buss och möta våren runt min stad, med en korg med kaffe och lite kakor till en bänk någonstans.  Längre resor är mycket lätta att planera, vi behöver inte vänta på semestertillstånd från någon chef.  Så om våra myndigheter tror att virusinfektionen blir lindrigare kan vi ta en resa med kort varsel.

 Om vi ??lever får vi se, eller de som lever får se…https://youtu.be/3Uo0JAUWijM