Happiness cannot be bought for money/ Lycka kan inte köpas för pengar

Happiness cannot be bought for money. I remember I have told people this fact some times. Especially when someone reminds me you can buy this or that on net or in nearest shop, despite those things is very unnecessary things. I have told them this things doesn’t make me more happy. Instead it makes me the contrary, I get bad conscience because I have spent money for no other cause than fulfil my feeling for luxury or excitement. So many times I have said this “Happiness cannot be bought for money”, I am sure people perceives me as the most boring and scrimp person they met for ages. And I have to agree. I know myself as incurable pessimist. 

But some days just appear and convince me, the happiness isn’t for buy in a store somewhere. Yesterday it was such a day. It started early morning for planning the delivery to brother and his wife. A can of salt licorice has waited to get delivered since I bought it in late August when I was to Germany. My brother has since then asked sometimes about his can. I have also baked a special Christmas cake for them, to remind of a common friend, now deceased. A book found its way to the parcel too, my sister in law use to have a lot of book tips for me. Now she will be paid back for those tip. When the parcel was enclosed we put it in the car and drove to my son who had asked to borrow the car Saturday. Now he became a delivery man as well. 

Now the nice parcel and car were parked outside his house and we went for a walk to a bus stop some kilometres away. I really enjoyed to stroll a winter day like this. Rather foggy, no wind and a temperature not too cold and not too warm. Living as we do, in a town at seaside, makes this winter days with fog almost magic. My husband doesn’t agree but we have to give and take in life. 

When we were back in our surroundings, I went to my post office, there was a parcel for me. I had get an advise in my postbox a parcel waited to become collected. I smiled when I emptied the box before we left house. And of course I was curious what the parcel included, but I guessed. When I had arrived home I took a picture of the parcel and sent to froggyfriend. We are both surprised, the postman is so fast to carry our shipments between our countries. Maybe froggy’s clearly labled “product sample” makes it less interesting for custom. I got a hint last friday he had been at post office and made some secret shipment. Hmmm, he told me. Ha ha, some secrecy! 

Just delivered a parcel for brother and now get a parcel for me. An old Swedish expression my parents often said when we got Christmas gifts or birthday gifts but not that we wanted most. They told us “it is happier to give than to get. When I heard it I felt a bit ashamed I was too greedy. And probably it was the meaning with that expression, be happy what you get. 

But I will tell you a secret, I feel the other way around. Shhh… don’t tell anyone, please. 

When I had sent the picture to froggyfriend, I asked if I was supposed to open it now or wait for Christmas Eve. Open it and eat it he answered. And again I got that luxury feeling, I can not sit and eat such delicacy he had sent, a common day. It was food supposed to have when we celebrate something, or had guests. So no, not open today I said. He laughed and told me it was my daily herring in cans from France. Frauder! I know you. And when I had opened the parcel it included some cans of delicacy, special french such ones. Makes me feel very wealthy. I can brag when I have guests. Wonderful. 

Afternoon coffee was served and we decided to take care of the dough we had in fridge since Wednesday. At first we had spoken about buying those cakes for Christmas, the difficult ones we mostly failed with. They ended up in crumbles many of them. 

We had agreed to buy ten of those cakes having for Christmas. At the mall earlier this week we went to the patisserie to buy some. In front of the assistant I stood, gasped for breath, and asked: is it the prize? Yes she said, and I told her. I think I will go home and make my own. For ten of this cakes the sum was 260:-, in my opinion very expensive. Now we would make a try after all. 

And yesterday we made those cookies which is so difficult to do. When we sat and filled the molds with dough, we decided to make that buns with taste of arrack from the crumbles. The first oven plate with molds were finished. The butter smell was tempting and I waited to get the first failed one to taste. Wait wait…not burn my fingers with the hot molds. Finally I managed to take a mold in my hand, turned it upside down and a whole nice golden brown cooky laid at my palm. Merdum as my froggyfriend use to say. Not for me to taste. Not any failed cooky. Next one ….and same procedure. It kept together, not even a smallest crumble. Mold after mold and the cookies made us so surprised. Next plate into the oven and same thing afterwards. Not one single cooky for us to taste! Have never happened before! It made us almost euphoric with happiness. Never in our fifty six years of marriage the Christmas cookies are so perfect. This kind of happiness isn’t for free, we have to buy the ingredients and do the job. But the happiness we felt were not expected.

I logged in at my bridge site and met froggyfriend there. We played some hands and get some smalltalk. Not very succesful result but some days we don’t play optimal. And the opponents are better than we. After our dinner I logged in again, a Norwegian player who use to ask for play, invited me to a tourney. One of the big tourneys, it used to be 400-500 pair playing it. Yesterday there were only 388 pair. This man from Norway, I sometimes feel a bit  ashamed towards. He invites me sometimes and I reject his invites. But I can not play two tourneys same time. Now I was free for play. We hade great hands and played board after board successfully. After the play the man talked to me, and I heard he sounded glad. Both of us were aware we had played good. But when the result finally appeared and we saw we won the whole tourney, 1/388 we cheered by happiness. What a victory! 

My day yesterday was an endless feeling of happiness. 

Giving away a parcel.

Receive a parcel.

And win one of this big tourneys. 

Happiness can not be bought for money!

Här är svenskan  

Lycka kan inte köpas för pengar.  Jag minns att jag har sagt detta till folk några gånger.  Speciellt när någon påminner mig om att du kan köpa det eller det på nätet eller i närmaste butik, trots att de sakerna är väldigt onödiga saker.  Jag har sagt till dem att saker och ting inte gör mig gladare.  Istället gör det mig tvärtom, jag får dåligt samvete för att jag inte har spenderat pengar för något annat än att uppfylla en känsla för lyx eller spänning.  Så många gånger har jag sagt att ”Lycka kan inte köpas för pengar”, jag är säker på att folk uppfattar mig som den tråkigaste och mest snåla personen som de mött på evigheter.  Och jag måste hålla med.  Jag känner mig själv som obotlig pessimist.

 Men vissa dagar dyker bara upp och övertygar mig om att lyckan inte finns att köpa i en butik någonstans.  Igår var det en sådan dag.  Det började tidigt på morgonen med att jag planerade leveransen till bror och hans fru.  En burk saltlakrits han har väntat på att få levererad sedan jag köpte den i slutet av augusti när jag var i Tyskland.  Min bror har sedan dess frågat ibland om sin burk.  Jag har också bakat en speciell julkaka till dem, för att påminna om en gemensam vän, nu avliden.  En bok hittade också till paketet, min svägerska brukade ha många boktips åt mig.  Nu kommer hon att få betalt för de tipsen.  När paketet var hoppackat lade vi in det i bilen och körde till min son som hade bett om att få låna bilen i lördags.  Han blev budbärare också.

 Nu stod det fina paketet och bilen utanför hans hus och vi tog en promenad till en busshållplats några kilometer bort.  Jag njöt verkligen av att strosa en vinterdag som denna.  Ganska dimmigt, ingen vind och en temperatur inte för kall och inte för varm.  Att leva som vi gör, i en stad vid havet, gör dessa vinterdagar med dimma nästan magiska.  Min man håller inte med men vi måste ge och ta i livet.

 När vi var tillbaka i våra hemtrakter gick jag till mitt postkontor, där låg ett paket till mig.  Jag hade fått en avi i min postlåda, ett paket som väntade på att bli hämtat.  Jag log när jag tömde lådan innan vi gick hemifrån.  Och visst var jag nyfiken på vad paketet innehöll, men jag gissade.  När jag kom hem tog jag en bild på paketet och skickade till froggyfriend.  Vi är båda förvånade, brevbäraren är så snabb att frakta våra försändelser mellan våra länder.  Kanske gör froggys tydliga märktning ”produktprov” det mindre intressant för tullarna.  Jag fick en hint i förra fredagen om att han hade varit på postkontoret och skickat en hemlig försändelse.  Hmmm, shhhh sa han till mig.  Ha ha, lite hemlighetsmakeri!

 Har precis levererat ett paket till brorsan och får nu ett paket tillbaks från Frankrike.  Ett gammalt svenskt uttryck mina föräldrar ofta sa när vi fick julklappar eller födelsedagspresenter men inte de som vi helst ville ha.  De sa till oss ”det är lyckligare att giva än att taga”.  När jag hörde det skämdes jag lite över att jag var för girig.  Och förmodligen var det meningen med det uttrycket, var glad för vad du får.

 Men jag ska berätta en hemlighet, jag känner tvärtom.  Shhh… berätta inte för någon, snälla.

 När jag hade skickat bilden till froggyfriend frågade jag om jag skulle öppna den nu eller vänta på julafton.  Öppna den och ät den svarade han.  Och återigen fick jag den där lyxkänslan, jag kan inte sitta och äta sådan delikatess han hade skickat, en helt vanlig vardag.  Det var mat man skulle ha när vi firar något, eller hade gäster.  Så nej, inte öppna idag sa jag.  Han skrattade och berättade att det var min dagliga sill på burkar från Frankrike.  Bedragare!  Jag känner dig.  Och när jag hade öppnat paketet innehöll det några burkar med delikatesser, speciella franska sådana.  Får mig att känna mig väldigt rik.  Jag kan skryta när jag har gäster.  Underbart.

 Eftermiddagsfika avnjöts och vi bestämde oss för att ta hand om degen vi haft i kylen sedan i onsdags.  Först hade vi pratat om att köpa de där kakorna till jul, de svåra som vi mest misslyckas med.  De slutade som smulor många av dem.

 Vi hade kommit överens om att köpa tio av dessa mandelmusslor att ha till jul.  På köpcentrat gick vi till konditoriet för att köpa lite.  Framför biträdet stod jag, kippade efter andan och frågade: är det priset?  Ja sa hon och jag sa till henne.  Jag tror att jag ska gå hem och göra mina egna.  För tio av dessa mandelmusslor blev summan 260:-, enligt mig väldigt dyrt.  Nu skulle vi nog trots allt göra ett försök.

 Och igår gjorde vi de där kakorna som är så svåra att göra.  När vi satt och fyllde formarna med deg bestämde vi oss för att göra de där bullarna med smak av arrak av all smulorna.  Den första ugnsplåten med formar blev klar.  Smördoften var lockande och jag väntade på att få den första misslyckade att smaka.  Vänta vänta … inte bränna mina fingrar med de varma formarna.  Till slut lyckades jag ta en form i handen, vände den upp och ner och en hel fin gyllenbrun kaka föll i min handflata.  Merdum som froggy brukar säga.  Inte för mig att smaka.  Inte någon misslyckad kaka.  Nästa ….och samma procedur.  Det höll ihop, inte ens en minsta smula.  Form efter form och kakorna förvånade oss.  Nästa plåt in i ugnen och samma sak igen.  Inte en enda kaka för oss att smaka!  Har aldrig hänt förut!  Det gjorde oss nästan euforiska av lycka.  Aldrig under våra femtiosexåriga äktenskap är julkakorna så perfekta som i år.  Den här typen av lycka är inte gratis, vi måste köpa ingredienserna och göra jobbet.  Men den lycka vi kände var inte förväntad.

 Jag loggade in på min bridgesida och träffade froggyfriend där.  Vi spelade några händer och småpratade lite.  Inte särskilt framgångsrikt resultat men vissa dagar spelar vi inte optimalt.  Och motståndarna är bättre än vi.  Efter vår middag loggade jag in igen, en norsk spelare som brukar fråga om spel bjöd in mig till en turnering.  En av de stora turneringarna, det brukade vara 400-500 par som spelade den.  Igår var det bara 388 par.  Den här mannen från Norge känner jag ibland lite skam mot.  Han bjuder in mig ibland och jag avslår hans inbjudningar.  Men jag kan inte spela två turneringar samtidigt.  Nu var jag ledig för spel.  Vi hade bra händer och spelade hand efter hand framgångsrikt.  Efter spelet pratade mannen med mig och jag hörde att han lät glad.  Vi var båda medvetna om att vi hade spelat bra.  Men när resultatet äntligen dök upp och vi såg att vi vann hela turneringen, 1/388 jublade vi av lycka.  Vilken seger!

 Min dag igår var en oändlig känsla av lycka.

 Ge bort ett paket.

 Ta emot ett paket.

 Och vinn en av dessa stora turneringar.

 Lycka kan inte köpas för pengar!