Lillasyster Bittan ringde häromdagen. Frågade om vi hade julgranen kvar? Givetvis har vi det, fick hon till svar. Klart vi har granen kvar den 7 januari. Det är sex dagar kvar till ”tjugondagknut”. Varför frågar du, undrade jag? Jo ni är snart de sista som jag känner som har en riktig julgran, sa hon. Jag förstår vad hon menar. Överallt dyker plastgranar upp med blandad framgång. Har hört att de släpper ifrån sig gröna små plastflisor, så jag har hört folk såsom beskriver att deras dyra barrfria investeringar barrar. Visserligen är de inte lika stickiga att få i fötterna som riktiga torra barr från en vanlig gran, men jag kan förstå att de irriterar minst lika mycket.
Jag lovade att lillasyster skulle hinna se våran gran innan den skulle plundras och förpassas som kompost. Hon skulle även få delta i plundringen för i år 2012-2013 års gran hänger mycket av julgotterna kvar. Har de senaste tio åren hittat och köpt sådana gammaldags tomtar, julgranskulor och kottar av choklad inlindade i stanniolpapper. Detta har väckt förtjusning hos barnbarnen som mumsat choklad och försökt släta ut stanniolen så det blivit slätt som en barnrumpa. Ja jag måste erkänna att det där med stanniol-utslätning har roat även mig oerhört. Kan mycket väl ha övertagit ett färdigutslätat stanniol och fortsatt förbättra utslätningen ytterligare. Barndomsminnen väcks till liv. Minns att det fanns små konjaksflaskor inslagna i stanniol, i guldstanniol. Nöjet ned slätandet kunde man få att stanna kvar mycket längre än godissmaken satt kvar i munnen.
I år noterade jag att barnbarnet som de senaste åren skött om omsättningen av julgransgodiset nog börjat växa ifrån stanniolslätar-stadiet. Som vanligt spanade hon in godiset som hängde i granen, som för att lägga en ribba på vad som skulle ätas vid julbordet. Hon lät meddela för ca en månads tid sedan att hon var på väg in i puberteten! Alltså, du förstår farmor, snart är jag i puberteten! Jaha, vad det nu innebär vet vi ju alla. Men är det mer än jag som vet att när man kommer in i puberteten släpper man stanniol-godiset och övergått till fin-pralinerna?? Nu vet i alla fall ev. läsare också. När maten var aväten och julgästerna började sätta sig i soffan, dukade vi fram ett par askar praliner av det lite tjusigare slaget, och nu avbröts julgransgodiset-jagandet. Så nu vet ni sanningen om när man träder in i puberteten.
Varför har då två gamlingar julgran av äkta vara? Varför gitter vi hålla på med allt detta stök som numera avskaffas av allt fler? Jag vet inte om jag har svaret på detta fenomen, men väl lite spekulationer. Det började redan julen 1965 alltså snart ett halvt sekel sedan. Första julen jag firade utanför barndomshemmet trygga vrå. Vi, maken och jag skulle fira jul och skapa egna traditioner. Ganska snart bestämde vi att hushållskassan inte tillät några utsvävningar i form av julgran och allt vad då tillhör, ljusslinga och pynt. Istället började vi i liten skala med en adventsljusstake. En mini-skinka inhandlades och lite julmat hade vi råd med. Lillejulafton skulle skinkan kokas och senapsgriljeras. Sen var vi i princip färdiga med julstöket. Nöjda slog vi oss ned med en kvällsfika, lyssnade på radions program inför uppesittarkvällen. Vem av oss som började antyda att det saknades en julgran vet jag inte, men diskussionen kom upp. Hur mycket kostade en julgran? Hur mycket pengar hade vi kvar till nästa lön? Hur mycket kunde vi avvara av dessa? Det slutade med att vi ombestämde oss för det där med julgran. Maken beslöt sig för att försöka se om julgransförsäljaren vid G.A-torg hade kvar någon liten billig gran. Sagt och gjort, på med vinterrocken, bussen ner till stan. Vi bodde som nygifta uppe på Elineberg i höghusen. Kvar hemma i värmen var jag, som började smida planer på eventuellt julgranspynt. I tidiga skolår gjorde vi enkla girlander av vanliga smala pappersremsor som limmades ihop som små öglor, och byggdes ihop med nästa hoplimmande ögla, som limmades ihop med nästa osv. Detta var även känt av maken som julgirland som tillverkats av barnahänder och prytt hans barndomshem. Jag letade papper som dög till mina skapelser och tiden gick. Jag var glad att jag hann tillverka minst en meter av dessa papperskedjor. Ville ju inte att granen skulle gapa kal och tom, utan vi skulle KLÄ granen, när den kom hem till oss.
Timmarna gick men ingen gran och ingen make! Hade det hänt något? Oron började så smått gnaga i mig, men det var bara att vänta. Vad kunde orsaka dröjsmålet? Hade han inte hitta någon gran och fortsatt till nästa julgransförsäljaren som var vid konserthuset. Långt att gå men en ung rask man i sina bästa år så….. Uppesittarkvällen fortskred i radion med rimsmeder och julmusik. Detta kunde dock icke skingra min oro som nu började var riktigt rejäl.
Till slut hördes en nyckel i låset, och in i hallen klev maken frustande genomfrusen och ganska trött. Strax fick jag förklaringen till dröjsmålet. Han hade en julgran med sig! Men på denna tiden var inte bussarna gjorda för varken barnvagnar, rollatorer eller andra breda transporter. Definitivt inte för julgranar heller. Alltså, där stod han med sin nyinköpta julgran på busshållplatsen då bussen kom. Chauffören bara skakade på huvudet mot maken. Vår surt förvärvade julgran! Skulle han överge den?? Nej, men istället blev den en lång promenad kånkande på en stickig julgran i den kalla sena vinternatten.
Så jag undrar om detta är upprinnelsen till julgranens vara eller inte vara i vårt hem aldrig mer blivit ifrågasatt. Eftersom åren gått har papperskedjorna ersatts av glaskulor och mycket annat pynt som blivit ”vårt” pynt. Julen 2011 blev vi mycket ledsna när vår fina glas-spira som suttit i toppen av granen packades upp ur jul-lådan och det visade sig att den krossats under året sedan sist. Vi har sökt i antikvitetsaffärer, loppmarknader och på Blocket men inte hittat någon fin ersättning. Tills nu på Fredriksdals julmarknad,nu hittade vi en. Inte lika fin men nästan.
Så för oss är julgranen äkta var så länge vi orkar. Och vi har startat att ha en liten tradition med julgransplundring runt tjugonde dag Knut då vi städar bort julen. Brukar gå ut och äta en god middag då vi är färdiga. Fast i år kanske vi inte orkar någon mat när barnbarnet som är på väg in i puberteten lämnat all chokladen kvar till oss!!
Eskil
Är det bara barnbarnen som får smaka?
Margareta
Det blev lite för mycket för mig, när jag var liten. Mamma gjorde vad hon kunde för att skapa julstämning. Men jag tyckte nog aldrig riktigt om det. Allt som mamma gjorde, städning, bakning, lutfisken som skulle lutas, leverpastejen, sillsalladen och skinkan. kål och bruna bönor och jag vet inte allt. Jag gjorde så gott jag kunde när jag fått egna barn. Men så fort jag kunde, släppte jag taget. Låter kanske tråkigt i andras öron, men jag känner att jag inte följer med julfloden längre, och det är en skön känsla!