And once again, cottage /Ännu en gång, stugan

Sometimes a picture pops up in our possession. Last summer I found an old postcard from the last millennium in a box in our cottage. It was a kind of postcards very common from those days, with four different pictures from the valley my husband was brought up. If you have heard the song “green green grass of home” sung by any famous artists, you probably can feel the mood you get into when you hear it. I sat and looked at the picture at postcard, knowing it was the very last one I have been able to buy. Must be at least twenty years ago since I bought it. I was amazed that time, it still were for sale. Because I knew the pictures was old.

One of the four pictures showed our cottage as it looked like when we bought it 1992. And when I found the postcard just before the turn of the millennium, our cottage at that time had get pretty much of repair and painting. We had worked every possible hour and both planned during winter and built and painted in summer. When the cottage was announced for sale in 1992, we didn’t hesitate, just started to check up who sold and how we were able to both finance and make possible the house purchase. A very fast check up with our grown up children how they find the idea having an own cottage in the surroundings they associated with summer and visits to their grandma and all their cousins. None of the children had any doubts about the purchase, as long as we funded it on our own. Yes of course, we didn’t want any money from them, but some kind of allowance and in same promise get some help with running two houses, one in each side of our long country.                                                 

Since that day our souls has had two places we think as “home”. And we have been able to live our lives together with many of our relatives. As well as my husband have been considered being a “skåning” (living in southern part of Sweden), I have been considered being a “norrlänning” (living in northern part of Sweden). We are ordinary the other way around, but now are seen as both. Same language but many different local both habits and terms, many phrases have made us enriched as bilingual. In times like this when we sometimes drop a word in a middle of a sentence, we have grabbed a word from our other  accent, our second idiom. A very common word we use is “he’ hinns” telling; we reach to do that too… maybe not immediately but somehow sometime…. A favourite expression used as an answer when we not want to reject the suggested task. 

But all this development is a result of that purchase of our cottage in the valley where my husband was born. When I type about this differences, I am aware what it gives to us. We live comfortably in an apartment since last year. Not any hard work to preserve the building. Just to keep it nice inside our flat. Not any snow shovelling during snowy days here in southern. Can stay in bed till there is shovelled where we need to go. But when we get north we need to heat the cottage, shovel some path in the snow making the way to firewood house and loo. Has happened we have had to shovel the roof at cottage but not every year.

 In south we maybe have to rake some leafs from our terrace, but if we don’t do, they will blow away to our neighbours living next door. This time a year we compare the daylight time between north and south, and realise we have much more of it here by now. And when we not are in cottage this time a year we are the winners of this daylight. During summers we spent in cottage, we don’t see any darkness at all, and we are the winners too. I was told by my bridge partner, when he once upon a time were travelling up north in Norway, he had bought a newspaper, a Norwegian paper. He didn’t understand a word in the paper, he just wanted to check up, was it able to read a book or paper without any lamp at midnight…?  He still is fascinated by this midnight light. And we enjoy that light all summer. Our stay during Easter in cottage use to bring us some evenings with northern light, aurora borealis, another win win situation came out of our purchase.

When I type about all this phenomena, I must admit it what’s not a buying of an old cabin, almost uninhabitable. It was an investment we, at that time, had no idea what it should bring to our lives. 

Today it is depopulated region, the valley, and we have no idea what will happen. But after all, when we thirty years ago very fast determined to buy the cottage we had neither any idea what it should bring. A lot of work making the cottage able for stay both summer and winter was a dream we didn’t dare to see as possible. We worked with one subject at a time. I can remember the dreaming look in my husbands eyes when he said –  think if we could get the cabin that insulated and heated we were able to spend a spring around Easter up here. And we reached that state too. It wasn’t scheduled when we bought the cottage, but never say never…

här är svenskan

Ibland dyker en bild upp i vår ägo.  I somras hittade jag ett gammalt vykort från förra millenniet i en låda i vår stuga.  Det var ett slags vykort som var mycket vanliga på den ”gamla goda” tiden, med fyra olika bilder från dalen som min man växte upp i.  Om du har hört låten ”green green grass of home” sjungen av någon känd artist, kan du förmodligen känna stämningen du kommer in i när du hör den.  Jag satt och tittade på bilden på vykortet, och visste att det var det allra sista med det motivet jag har kunnat köpa.  Det måste vara mer än tjugo år sedan jag köpte det.  Jag blev förvånad den gången, det fortfarande var till salu.  För jag visste att bilderna var gamla.

 En av de fyra bilderna visade vår stuga som den såg ut när vi köpte den 1992. Och när jag hittade vykortet strax före millennieskiftet hade vår stuga redan då på den tiden fått ganska mycket reparation och målning.  Vi hade jobbat varje ledig timme och både planerat under vintern, och byggt och målat på sommaren.  

När stugan annonserades till försäljning 1992 tvekade vi inte utan bara kollade upp vem som sålde och hur vi kunde både finansiera och möjliggöra husköpet.  En väldigt snabb koll med våra vuxna barn hur de kände för idén med en egen stuga i den omgivning de förknippade med sommaren och besök hos sin farmor och alla sina kusiner.  Inget av barnen tvivlade på köpet, så länge vi finansierade det på egen hand.  Ja visst, vi ville inte ha några pengar av dem, men någon form av medhåll och i det samma löfte om att få lite hjälp med att driva två hus, ett på varje sida av vårt långa land. 

 Sedan den dagen har våra själar haft två platser vi tänker som ”hem”.  Och vi har kunnat leva våra liv tillsammans med många av våra släktingar.  Liksom min man har ansetts vara en ”skåning”, jag har ansetts vara en ”norrlänning”. Vi är vanligtvis tvärtom, men nu ses vi som både och. Samma språk men många olika lokala både vanor och termer, många fraser har gjort oss berikade som tvåspråkiga. I tider som dessa när vi ibland tappar ett ord mitt i en mening, har vi tagit ett ord från vår andra vårt andra idiom. Ett mycket vanligt ord vi använder är ”he’ hinns” som berättar, vi når att göra det också… kanske inte omedelbart men på något sätt någon gång… Ett favorituttryck som används som svar när vi inte vill förkasta den föreslagna uppgiften.                           

 Men all denna utveckling är ett resultat av det där köpet av vår stuga i dalen där min man föddes.  När jag skriver om dessa skillnader är jag medveten om vad det ger oss.  Vi bor bekvämt i lägenhet sedan förra året.  Inget hårt arbete för att bevara byggnaden.  Bara för att ha det fint inne i vår lägenhet.  Inte någon snöskottning under snöiga dagar här i söder.  Kan ligga kvar i sängen tills det är skottat där vi måste gå.  Men när vi kommer norrut måste vi värma upp stugan, skotta en stig i snön och ta oss till vedboden och toaletten.  Har hänt vi har fått skotta taket på stugan men inte varje år.

  I söder kanske vi måste kratta lite löv från vår terrass, men om vi inte gör det kommer de att blåsa bort till våra grannar som bor bredvid.  Den här tiden om året jämför vi dagsljustiden mellan norr och söder, och inser att vi har mycket mer av det här vid den här tiden.  Och då vi inte är i stugan den här tiden på året är vi vinnarna av detta dagsljus.  Under sommaren i stugan ser vi inget mörker alls, och vi är vinnarna då också.  Jag fick veta av min bridgepartner, när han en gång i tiden hade rest långt norrut i Norge, hade han köpt en tidning, en norsk tidning.  Han förstod inte ett ord i tidningen, han ville bara kolla upp, kunde man läsa en bok eller tidning utan någon lampa vid midnatt…?  Han är fortfarande fascinerad av detta midnattsljus.  Och vi njuter av det ljuset hela sommaren.  Vår påskvistelse i stugan brukar ge oss några kvällar med norrsken, aurora borealis, en annan win win-situation ett resultat av vårt köp.

 När jag skriver om alla dessa fenomen måste jag erkänna att det inte är ett köp av en gammal stuga, nästan obeboelig.  Det var en investering som vi vid den tiden inte hade någon aning om hur mycket  den skulle tillföra våra liv.

 Idag är det en avfolkad region, dalen, och vi har ingen aning om vad som kommer att hända.  Men  trots allt, när vi för trettio år sedan mycket snabbt bestämde oss för att köpa stugan hade vi ingen aning om vad den skulle ge.  Mycket arbete för att få stugan beboelig både sommar och vinter var en dröm vi inte tordes se som möjlig.  Vi arbetade med ett delmål i taget.  Jag kan minnas den drömmande blicken i makens ögon när han sa, tänk om vi kunde få stugan isolerad och uppvärmd så kunde vi tillbringa en vår runt påsk här uppe.  Och vi nådde den möjligheten också.  Det var inte planerat när vi köpte stugan, men man ska aldrig säga aldrig…