Yttrandefrihet?/ Freedom of speech?

Today the English above

Söndagmorgon. Solen tvekar fortfarande klockan tjugo i elva. Så här i oktober brukar dagarna vara vara betydligt kortare än sommardagarna. Vi har ju trots allt passerat höstdagjämningen med en månad. Men brittsommaren/indiansommaren detta år har varit så trevlig och inbjudande till små promenader och utflykter, att de flesta av oss inte insett att vi är inne i det mörka dystra vinterhalvåret. Nu idag verkar det som om solen väntade på att jag skulle vakna till liv. Det är man ju tacksam för, att man är solsystemets medelpunkt. 

Lätt nedlåtande undrar jag om dagens blaska är ledig då jag kommer till ett frukostbord som tydligt är halvfärdigt avätet. Det gäller att ta på sig den där attityden innan maken får fram ett ljud om ”god middag”. Små-kivandet oss emellan är en ständig kamp – vem av oss som kan hitta på de smartaste och roligaste kommentarerna. Visserligen är jag inte så rapp i skallen så här nyuppstigen, så småpratet går lite trögt. 

Nuförtiden handlar det mest om de där konstiga pauserna som uppkommer i vårt vardagsprat. De som avslöjar att ett ord fattas – inne i huvudet på den som talar. Ett vanligt vardagsord. Inget konstigt svåruttalat, bara ett alldeles vanligt ord. Båda lider av detta tappabort-ord-syndrom. Det innebär att vi har förståelse för varandra, och respekterar de pauser som uppstår. Förr i tiden talade man om pinsamma pauser som uppstod då någon tappade tråden för ett ögonblick i samtalet. Då det blir sådana pauser tar vi det som en utmaning att hålla kvar temat i samtalet medan man hittar ordet eller lämplig synonym. Känner inte dem som pinsamma, snarare en gemensam vardagstrivialitet. Trögheten i samtalen generar oss inte, det som är mest genant är att efter en längre tankepaus – med fullkomlig tystnad, plötsligt samtalet återupptas, då ordet hittats i de djupaste hjärnvindlingarna, att den andre av oss har glömt att vi är mitt i en diskussion! Jösses, vad talade vi om? 

Ingen av oss sitter helt overksam under tiden vi samtalar. Det sneglas på de senaste nyheterna eller vilka annonser son påkallar uppmärksamhet i våra iPads. Man vill ju vara uppdaterad vad som händer i världen. Så genansen hamnar hos den väntande oftare än hos den som för tillfället förde ordet – det ord som borttappades för en stund – och nu ersatts med något liknande. 

Efter lite tidningsläsande frågar jag maken hur det är med hans ”kåsen-het”, ett ord som väckte debatt under gårdagens samtal med brorsan. Han, brorsan menade att jag skulle prata ”redigt”, inte sån där norrländska… jag fick förklara för honom att det var hans egen barndomsdialekt jag talade. Ren Stattena-dialekt, då jag sa att maken känt sig ”kåsen”. Protester från brorsan gjorde att jag blev tvungen att forska om detta ord ”kåsen”. En halvtimme senare kunde jag både SMS:a och maila skärmdumpar från böcker utgivna på ämnet ”Skånska ord”. Som svar anlände ett ”Tack”, inget aha eller jaha du…. 

Dagens ”kåsenhet” hos maken är mindre men inte borta. Visst händer det lite nu och då att man känner sig lite risig, lite lätt hostig. En irritation i hals och svalg som man undrar om man har någon förkylning på gång. Körtlarna på halsen lätt förstorade. Handen far upp i pannan för att konstatera att man inte har någon feber. Inte trött, inte frusen. Bara halvsjaskig. Efter dessa Corona tider har man förmodligen blivit ännu mer uppmärksam på dessa svaga – men ändock – symptom. 

Dagens tidning innehåller ännu en artikel om en skribents tyckande och låtande om en viss rondellhund. Jag följer dessa inlägg, eftersom jag har en väldigt bestämd åsikt om detta sätt att uttrycka sig. Då meningen med det hela var att gå ut i offentligheten med åsikter som tydligt uttrycker förringande om andras religion. Jag är själv är uppväxt i ett helt ateistiskt hem. Föräldrarna förklarade att detta var den enda vettiga tron, ateismen, blev jag redan då tvehågsen. Hur visste de att det var så? Samtidigt hörde jag dem säga, folk får tro vad de vill, men…. 

Jag har än idag vid hög uppnådd ålder inte riktigt fått klart för mig hur de ville ha det… 

Trots allt, var det detta faktum de sände ut mig i livet med. Ska vi snacka om taskig barndom?  Nej det ska vi inte. Men förstå mig, om jag blivit en språk- och vad menar de – polis. Jag är ingen vän av terrorhandlingar som utförs i profeters anda, men jag kan inte förstå vad de har med en hel trosuppfattning att göra. Att man hänvisar till att den eller den profeten inte gillar andra trosbekännelser och samtidigt attackerar med olika attentat, har ingenting med religionen att göra. Enbart kriminellt och brottsligt mot dina medmänniskor. 

Därför har rondellhundar ingenting att göra i debatter i tidningar eller media. De är skapade för ENDAST en sak. De är ett hot mot ALL form av demokrati. Och yttrandefriheten som åberopas är av det slaget att de vill ha igång ett ordkrig. Jag vet inte om ett ordkrig är bättre än alla dessa andra motsättningar som vi läser och förfäras om dagligen i media. Lite som småbarnen då de förklarar; de var han som började…

Kolla! Nu har de även fått igång mig! Till att tycka och tänka. Jag som anser att diskussionen som uppstått efter en känd ”konstnärs” bortgång borde aldrig uppstått. Diskussionen avslöjar alldeles för många åsikter som aldrig borde ha varken uttalats eller tryckts. Fy mig, nu ska jag låta min mun få socker….

Here the English text

Sunday morning.  The sun still hesitates at twenty before eleven.  Like this in October, the days tend to be significantly shorter than the summer days.  After all, we have passed the autumn equinox by one month.  But the latesummer / Indian-summer this year has been so pleasant and inviting to small walks and excursions, that most of us have not realised that we are in the dark gloomy winter.  Now today it seems as if the sun was waiting for me to wake up to life.  I am grateful for that, being the center of the solar system.

 Slightly condescending, I wonder if today’s newspaper is free when I come to a breakfast table that is clearly eaten, half of it.  It is important to take on that attitude before the husband makes a sound about ”good day, not good morning”.  The small quarrel between us is a constant struggle – who among us can come up with the smartest and funniest comments.  Admittedly, I’m not that quick in brain this early, so the small talk is a bit sluggish.

 Nowadays, it’s mostly about those strange pauses that arise in our everyday conversation.  Those who reveal that a word is missing – inside the head of the speaker.  A common everyday word.  Nothing strangely difficult to pronounce, just a very ordinary word.  Both suffer from this drop-word syndrome.  This means that we understand each other, and respect the breaks that arise.  In the past, people talked about embarrassing pauses that arose when someone dropped the thread for a moment in the conversation.  As there are such pauses, we take it as a challenge to keep the theme in the conversation while finding the word or suitable synonym.  Do not feel them as embarrassing, rather a common everyday triviality.  The inertia of the conversations does not bother us, the most embarrassing thing is that after a long pause for thought – with complete silence, the conversation suddenly resumes, when the word is found in the deepest brain twists, that the other of us has forgotten that we are in the middle of a discussion!  Geez, what were we talking about?

 None of us sit completely idle while we talk.  Mostly we looks at the latest news or which ads are attracting attention in our iPads.  You want to be updated on what is happening in the world.  So the embarrassment ends up with the waiting person more often than with the one who was currently the talker – who dropped the word for a while – and has now been replaced it with something similar.

 After some newspaper reading, I ask my husband how it is with his ”kåsen-het”, a word that aroused debate during yesterday’s conversation with his brother.  He, my brother, meant that I should speak odd words, not like that from Norrland… I had to explain to him that it was his own childhood dialect I was speaking.  Pure Stattena dialect, when I said that my husband felt ”kåsen”.  Protests from my brother meant that I had to research this word ”kåsen”.  Half an hour later, I was able to both text and email screenshots from books published on the subject ”Scanian words”.  In response, a ”Thank you” arrived, nothing aha or  oh yeah….

 Today’s ”kåsenhet” with the husband is smaller but not gone.  Of course it happens a little now and then that you feel a little weak, a little slightly coughy.  An irritation in the throat that you wonder if you have a cold on go.  The glands on the neck are slightly enlarged.  The hand goes up in the forehead to state that you have no fever.  Not tired, not frozen.  Just half shabby.  After these Corona times, people have probably become even more aware of these weak – but still – symptoms.

The daily news contains another article about a writer’s opinion and thoughts about a certain “patrol dog”.  I follow these posts, because I have a very definite opinion about this way of expressing myself.  Then the whole point was to go out in public with opinions that clearly express contempt for the religion of others.  I myself grew up in a completely atheistic home.  My parents explained that this was the only sensible belief, atheism, I was already hesitant.  How did they know it was so?  At the same time I heard them say, people can believe what they want, but….

 Even today, at a very old age, I have not really understood how they wanted me to think…

 After all, it was with fact like this they sent me into life.  Shall we talk about shitty childhood?  No, we will not.  But understand me, if I became a language – and “what do they mean” – police.  I’m not a fan of terrorist acts performed in the spirit of prophets, but I can not understand what they have to do with a whole conception of faith.  That one refers to the fact that this or that prophet does not like other creeds and at the same time attacks with various assassinations has nothing to do with religion.  Only illegalities and criminal acts against your fellow human beings.

 Therefore, “patrol dogs” have nothing to do with debates in newspapers or the media.  They are created for ONLY one thing.  They are a threat to ALL forms of democracy.  And the freedom of speech that is invoked is of the kind that they want to start a war of words.  I do not know if a war of words is better than all these other contradictions that we read and are horrified about daily in the media.  A bit like the toddlers when they explain;  they were the one who started…

 Check!  Now they have even got me started!  To think and thought.  I who believe that the discussion that arose after the death of a famous ”artist” should never have arisen.  The discussion reveals far too many opinions that should never have been expressed or published.  Ashamed of me, now I’m going to let my mouth get sugar….