My eldest brother/Min storebror

Another of my stories I want to republish, this time even translated. I want to put some pictures I have in my archives as well.

Typing anguish.  Do you know what it is?  Well, when it itches in fingers to be allowed to write and can not think of anything to write about!  You get a little precocious remarks from friends and acquaintances that, now it was a long time ago you wrote.  Well, what do you want me to write about then, I ask?  Got a suggestion from my brother that I should tell when Stig biked down Furutorpsbacken in full career on his tricycle.  Well, I protested.  I was not even born then, so I’m not the right person to tell??  Am I?  Am I perhaps the last person in this world who can relate that event based on the hearsay I have received?  Yes, you hear.  Maybe it’s like sit hiding a story that no one else knows anything about?

 So that’s why this page was written about my “big brother Stig”.  The brother with the chestnut brown hair and the brown eyes, the ones who could sparkle like the sun when he was happy, but could also be so incredibly sad when there were sadness.  The one who was there as a consolation when no one cared that I felt unfairly treated, the one who bought a nice inflatable beach ball for my birthday from his first hard-earned salary when he had his first work one summer.  SEK 1.75, it was written with a ballpoint pen on one side of the ball, numbers that could never be washed away.  So I knew it would cost him just over half a day’s salary.

 Now to the story of bike riding.  My aunt was on her way home from ”town” after work that day.  You can not bike upwards Furutorpsbacken so it was just for her to kindly step off and lead the bike uphill.  At that time, in the time of left-hand traffic, people stepped off and led the bike comfortably protected from the traffic.  You walked on the curb, with the bike between you and the car traffic.  Now, it was certainly not like today an eternal whizzing of cars, but one came and another a few minutes later.  While Auntie struggled up the hill, something else swished down the hill!  My then four-year-old brother Stig!  On a tricycle!  With his legs straight out in the air, enjoying the allure of speed ….. So far I can retell the story.  Then only speculation follows …. what did he do so far from his home?  Was he possibly with our mother on a visit to his grandmother who lived just above this life-threatening hill?  Had mother left him in the yard at grandma’s in belief that he would play nicely within the yard’s boundaries?  In any case, he didn’t.

 Another speculation is – how did this perilous journey end?  I have also never heard, nor thought about asking when there were people left in life who knew the answers.

 But I know about his large scars he had over his chest and one whole thigh came from another dangerous event.  This was nothing that Stig himself remembered, so it was mother who told.  How Stig had started to crawl, this the first in the group of children began to move for on own.  He was no longer where he was laid!  One day mother boiled water on the stove and was going to brew a good cup of coffee.  She was just about to move that little step away to the coffee pot with the saucepan, when she stumbled she over the crawling little one who in this moment got the entire contents of the saucepan over him!  So awful, what a feeling!  What happened?  Ambulance?  How to do?  The year was thus 1939, and Stig was enrolled to the nice old children’s hospital which is located next to Slottvångsskolan.

With the enormous burns that occurred, they had to put the little boy to sleep, it was probably the most merciful thing to do for him.  But the situation was critical and I know that mother and father got help with replacing an aunt, as they watched over him for several weeks.  But he recovered and was able to bike riding  down Furutorpsbacken!

här är svenskan som jag skrivit 2014

Skrivarvånda. Vet ni vet det är? Jo när det kliar i fingrarna att få skriva och kan inte komma på något att skriva om! Man får lite försynta påpekanden av vänner och bekanta att, nu var det längesedan du skrev. Jaha, vad vill ni jag ska skriva om då, frågar jag? Fick ett förslag från bror min att jag skulle berätta när Stig cyklade ner för Furutorpsbacken i full karriär på sin trehjuling. Jamen, protesterade jag. Jag var inte ens född då, så jag är väl inte den rätta att berätta?? Är jag det? Är jag kanske den sista här i världen som kan relatera händelsen utifrån den hörsägen jag fått mig till del? Ja, hör ni. Det är kanske så att man sitter inne med en berättelse som ingen annan vet något om? 

Så därför får denna sida bli lite om storebror Stig. Brorsan med det kastanjebruna håret och de bruna ögonen, de där som kunde glittra så när han blev glad, men också kunde bli så oerhört sorgsna när det blev tråkigheter. Han som fanns som tröst när ingen brydde sig om att jag kände mig orättvist behandlad, han som köpte en fin uppblåsbar badboll till min födelsedag av sin först surt förvärvade avlöning då han sommarjobbade en sommar. Kr.1.75:- stod det skrivet med kulspetspenna i ena sidan på bollen, siffror som aldrig gick att tvätta bort. Så jag visste att den kostat honom drygt en halv dagslön. 

Nu till historien om cykelfärden. Min faster var på väg hem från ”stan” efter arbetets slut den dagen. Furutorpsbacken kan man inte cykla uppför så det var bara för henne att snällt stiga av och leda cykeln uppför. På den tiden, på vänstertrafikens tid, steg man av och ledde cykeln bekvämt skyddad från trafiken. Man gick på trottoarkanten, med cykeln mellan sig och biltrafiken. Nu var det visserligen inte som idag ett evigt svischande av bilar, utan det kom en då och en annan några minuter senare. Men medan faster knegade på uppför backen kom det något annat svischande nerför backen! Min då fyra-åriga bror Stig! På en trehjuling! Med benen rakt ut i vädret, njutande av fartens tjusning….. Så här långt kan jag återge historien. Sen följer bara spekulationer….vad gjorde han så långt hemifrån? Var han möjligen med mor på visit hos mormor som bodde strax ovanför denna livsfarliga backe? Hade mor lämnat honom på gården hos mormor i tron att han skulle leka snällt inom gårdens gränser? Det gjorde han i alla fall inte.

En annan spekulation är – hur slutade denna vådliga färd? Har jag heller aldrig hört, inte heller tänkt på att fråga medan det var människor kvar i livet som visste svaren. 

Men jag vet att hans stora ärrbildningar som han hade över bröstet och hela ena låret kom från en annan vådlig händelse. Detta var ingenting som Stig själv mindes, så det var mor som berättade. Hur Stig hade börjat krypa, denna den första i barnaskaran började förflytta sig för egen maskin. Han låg inte längre kvar där man lagt honom! Plötsligt en dag då mor kokt vatten på spisen och skulle brygga en god kopp kaffe. Hon skulle bara flytta sig det där lilla steget bort till kaffekannan med kastrullen, då hon stod på näsan över den krypande småttingen som i detta nu fick hela kastrullens innehåll över sig! Så fruktansvärt, vilken känsla! Vad hände? Ambulans? Hur göra? Året var alltså 1939, och Stig blev inlagd på det fina gamla barnsjukhuset som ligger bredvid Slottvångsskolan.

Med de enormt stora brännskador som det blev var de tvungna att söva ner den lille pågen, det var nog det mest barmhärtiga för att smärtstillande honom. Men läget var kritiskt och jag vet att mor och far fick hjälp med avbyte av en annan faster till mig, då de vakade över honom i flera veckor. Men han kom på benen igen och kunde cykla nerför Furutorpsbacken!