Cottage is painted / Stugan är målad

I have to confess it isn’t because of me and my work ethic, the cottage now is painted. That little spot l did is like a thousand part of the job. But I have stood beside the man who made most of the painting and encouraged him and cheered him. Fed him and praised him for the fabulous job he had done. Climbing up and down in a ladder at his age isn’t because there is no one to hire. But he thinks no one makes the job as serious as he do the job. Honestly he doesn’t like to spend money at something he is able to himself. Not any miser but a natural sense of how much we buy from other and if there is a need. Can we do it ourself? Why then ask someone else to do so? Therefore our cottage now is just painted and looks very well taken care of. 

A party is on go, one of this annual meetings we feel we mustn’t miss. In august it is time to have a crayfish party. If it is depending on me, we can start this very day. But when the participants are from four different families it is always a problem to find a both mutual day and a common dish. It has become a kind of Dutch Treat, a kind of potluck. So it is important all members of the crayfish party are coming, or we maybe get a lack of some important part at table. A nightmare is if the one who brings the aquavit doesn’t appear, what a gloomy party that will be…or even worse, the one who brings the crayfish….

I get phone calls from my friends in hometown, wondering how long we stay in summerhouse this year. And I tell them we have some things to fulfill. We still have some painting to do, and the fermented herring isn’t eaten yet. Since we have a new living last year, we now know fermented herring isn’t any dish we serve at our patio in town. We have got a lot of directions about smoking and BBQ at our patios, I think fermented herring party isn’t any idea having there.

I hope when we arrive town again, bus rides is possible. Not many days I was able to take advantage of my new bus ticket, the one we get when we are 75 year. I wrote a letter to the traffic company asking if it was possible to get that bus pass download into my mobile phone. Some years ago same company made it impossible to pay the ticket with exchange money, only credit card or mobile phone was the option. The daily papers were filled of letters to editor, complaining elderly people had serious problems with this modern digital system, when they need to go by bus. After some time seniors and retired people went silent. They knew by then nothing would change. By that time I realised no handbag was in need anymore. Everything I needed when I left my home was the phone. Well charged of course! No I have get a bus pass I need a handbag to wear. I asked if I was forced to take a new trip to Paris to be able to buy a handbag matching my excellent wallet? I can not buy a cheap plastic handbag to wear as an old lady. It must be some quality handbag, and I know Lous Vuitton have nice such ones, at Champs-Élysées in Paris. Now I have spoken about this store so many times I should have been entitled to some rebate next time I go there. 

A friend asked us if it is the last time we spend in cottage, the last time we see it when we leave in some weeks. And my answer is, there is an airport next to us and the possibility to ask for some service from neighbours about shopping and join them when they go to the store. So it is not impossible because our age makes it difficult the long journey in car. I don’t know if the grocery store has service about getting the goods brought home. But we are not finished with the living in cottage …yet. This summer we had decided making it easier and not build up the shower cabin. I told my husband just to nail up the shower handle outside the timberwall of cottage. And there we stand enjoying our outdoor shower and meanwhile we shower we have a view out over the lake and see 15 kilometres away. No feeling of any claustrophobia in a narrow cabin this year. People has asked me if I am shy when I stand there all naked. And I have answered, if someone want to look they have to pay twenty crones for the joy, but if the close there eyes because of the sight, the have to pay thirty crones. In this middle of nowhere the joy isn’t abundant. When I told a bridge partner about the prize on the tickets he laughed and suggested I should raise the prize to 2000 and 3000 crones. Still ponder at that idea. 

Now away to grocery store to shop some crayfish. It needs to thaw for at least 24 hours.

now the Swedish 

Jag måste erkänna att det inte beror på mig och min arbetsmoral, stugan är nu målad.  Den där lilla plätten jag målade är ungefär tusen delar av jobbet.  Men jag har stått bredvid mannen som gjort det mesta av målningen och uppmuntrat honom och hejat på honom.  Matat och berömt honom för det fantastiska jobbet han har gjort.  Att klättra upp och ner i en stege i hans ålder beror inte på att det inte finns någon att anställa.  Men han tror att ingen gör jobbet så seriöst som han gör jobbet.  Ärligt talat gillar han inte att spendera pengar på något han kan själv.  Inte någon elakare tanke, utan en naturlig känsla av hur mycket vi köper från andra och om det verkligen finns ett behov.  Kan vi göra det själva?  Varför då be någon annan att göra det?  Därför är vår stuga nu nymålad och ser väldigt väl omhändertagen ut.

 En fest ä pågång, ett av dessa årliga möten som vi känner att vi inte får missa.  I augusti är det dags att ha kräftkalas.  Om det beror på mig kan vi börja precis när som helst.  Men när deltagarna är från fyra olika familjer är det alltid ett problem att hitta en både ömsesidig dag och en gemensam maträtt.  Det har blivit ett slags knytkalas, ett slags potluck.  Så det är viktigt att alla medlemmar i kräftkretsen kommer, annars så kanske vi saknar någon viktig del på bordet.  En mardröm är om den som tar med aquaviten inte dyker upp, vilken dyster fest det skulle bli … eller ännu värre, den som tar med kräftorna ….

 Jag får telefonsamtal från mina vänner i hemstaden som undrar hur länge vi stannar i sommarstugan i år.  Och jag säger till dem att vi har några saker kvar att uppfylla.  Vi har fortfarande lite målning att göra, och den surströmmingen är inte aväten än.  Eftersom vi har ett nytt boende sedan förra året, vet vi nu att surströmming inte är någon maträtt man serverar på vår uteplats i stan.  Vi har många fått anvisningar från hyresvärden om rökning och grillning på våra uteplatser, jag tror att surströmming inte är någon idé att ha där.

 Jag hoppas att när vi anländer till staden igen är bussresor möjliga.  Inte många dagar kunde jag dra nytta av min nya bussbiljett, den vi får när vi är 75 år.  Jag skrev ett brev till trafikföretaget där jag frågade om det var möjligt att ladda ner busskortet till min mobiltelefon.  För några år sedan gjorde samma företag det omöjligt att betala biljetten med kontanta medel, bara kreditkort eller mobiltelefon var alternativet.  Dagstidningarna var fyllda med brev till redaktören som klagade på att äldre människor hade allvarliga problem med detta moderna digitala system när de behövde åka buss.  Efter en tid blev seniorer och pensionärer tysta.  De visste då att ingenting skulle förändras.  Då insåg jag att ingen handväska längre behövdes.  Allt jag behövde när jag lämnade mitt hem var telefonen.  Väl laddad förstås!  Nu har jag har ett busskort, jag behöver en handväska att bära med mig.  Jag frågade bussbolaget om jag var tvungen att göra en ny resa till Paris för att kunna köpa en handväska som matchar min tjusiga plånbok?  Jag kan inte köpa en billig plastväska att bära, jag en gammal dam.  Det måste vara någon kvalitetshandväska, och jag vet att Lous Vuitton har fina sådana, på Champs-Élysées i Paris.  Nu har jag talat om den här butiken så många gånger att jag borde ha haft rätt till lite rabatt nästa gång jag åker dit.

 En vän frågade oss om det är sista gången vi tillbringar i stugan, sista gången vi ser stugan, när vi lämnar om några veckor.  Och mitt svar är, det finns en flygplats bredvid oss, och möjlighet att be om service från grannarna om shopping och åka med dem när de far till affären.  Så det är inte omöjligt då vår ålder försvårar den långa resan i bil.  Jag vet inte om mataffären har servicen att få hem varorna.  Men vi är inte färdiga med boendet i stugan … ännu.  Denna sommar hade vi bestämt oss för att göra det enklare och inte bygga upp duschkabinen.  Jag sa till min man att bara spika upp duschhandtaget på timmerväggen på utsidan av stugan.  Och där står vi och njuter av vår utomhusdusch och under tiden har vi en dusch med utsikt över sjön och ser 15 kilometer bort.  Ingen känsla av någon klaustrofobi i en liten kabin i år.  Folk har frågat mig om jag är blyg när jag står där helt naken.  Och jag har svarat, om någon vill titta får de betala tjugo kronor för glädjen, men om ögonen knips ihop på grund av synen jag bjuder på, får de betala trettio kronor.  I detta “mitten av ingenstans” är glädjeämnena inte rikliga.  När jag berättade för min bridgepartner om priset på biljetterna skrattade han och föreslog att jag skulle höja priset till 2000 och 3000 kronor.  Funderar fortfarande på den idén.

 Nu iväg till mataffären för att handla kräftor.  Det måste tina i minst 24 timmar.