How did you do? / Hur gjorde du?

I heard about a man who pushed ahead for the queue. My acquainted had just get her purse up from her pocket, and nearly get her tag to open the front door, when a young man pushed past her and put his hand to the display where you put your tag to get the door open. Very surprised my young acquainted stared and asked; what did you do?  

When l get this story told for me l smiled and thought, yes my dear young lady, even you can feel a bit “not upgraded” to all this digital tech. About half a year ago she tried to persuade me to complain to our new landlord, we had a terrible bad connection when we tried to make a phone call. She was very determined with our rather new phones, there shouldn’t be any problems at all when we had moved into our new flat. l told her if we old people get ill we had to not lay in our beds but have our daily rest in living room where it is connection to the telephone network. Dear granny, she said, the year is 2020, not 1920. And you not only have to accept the times, you also might claim connection to phone network. Your bedroom may not be an isolated place on earth.

Last six month we have had workers building a net, wires and cables has enclosed us when we left our apartment. Just a month after we moved into our new built house they had to try and solve the problem with the connection. Will it be the finishing weeks next fortnight? We looking forward to it. 

Have thought of her words so many times during last half a year. It wasn’t my complains who made our landlord to try and solve the disconnections. Corona times  makes a lot of people work from their homes and probably this people and their problems were more serious because their jobs weren’t done. 

When l heard about her fascination about the man who opened the front door just by putting his hand towards the display, l smiled and felt some pity about this young lady. Even she may feel old some day when the digital revolution runs too fast. 

Undeniably l do remember when l as a young mother to a three year boy, BTW her dad, stood and tried to get the boy stop nagging about getting a toy when we were in shop to buy some food. I told him we didn’t have money enough to buy that toy. The boy were quiet, all silent, stared at me for a while and then said; mom, we go to that wall and pick some more money!! He was thinking of the brand new cashing dispenser at the wall just outside the bank office. It was also a big step in development, this machine.

This story is from the times when we still had money for means of payment. When we had coins and bills in our purses. When we had an idea how the pile of money shrunk and the big fear, the pile ended before next payday. Nowadays it is not that obvious to me anymore. 

My beautiful purse l bought when I was in Paris last time, doesn’t get used that much anymore. The last coins l picked up and collected together with the coins and bills we could find in our household. And in the little purse in our car, saved for parking meters, when we visit city. We don’t need that one either, my husband pays his parking ticket by the mobile phone as well. The exchange ended up in a purse to my daughter in law, she had been driving and passed a farm where they had eggs for purchase, from hen who lived a happy life as free animals picking seeds and worms outdoors. Now she can have a spare pile of coins in her car for occasions like this.

When l payed for my visit by optician last autumn l used my phone and “click” the payment was made. My optician, the youngster, said, not even me use that digital service…..and l filled in with the word….. “yet”. He smiled and meant, you’re right, not yet. My hairdresser used exact same words when we used the technic by her cash register. 

I often read in newspapers it is we, the oldies who not follow the development. Therefore it really amused me when l heard one of my young relatives felt she didn’t catch up with this progress. When I heard the story I must admit I am very tempted to get an chip in my hand as well. RFID it is named and means Radio-frequency identification (RFID). Wonder how much it costs and if it hurts to get it under my skin. What about my wrinkly, rumpled skin? Does it work or is it impossible for older people? I am sure l get some advice after this tall tale. 

Jag hörde talas om en man som trängdes i kön.  Min bekant hade precis tagit upp sin portmonnä från fickan och nästan fått upp taggen för att öppna ytterdörren, när en ung man pressade sig förbi henne och lade handen på displayen där du placerar din tagg för att få dörren öppen.  Mycket förvånad stirrade min unga bekant och frågade;  Vad gjorde du?

 När jag fick den här berättelsen omtalad för mig log jag och tänkte, ja min kära unga dam, även du kan känna dig lite ”inte uppgraderad” för all denna digitala teknik.  För ungefär ett halvt år sedan försökte hon övertala mig att klaga till vår nya hyresvärd, vi hade en fruktansvärd dålig anslutning när vi försökte ringa ett telefonsamtal.  Hon var mycket beslutsam, våra ganska nya telefoner, det borde inte vara några problem alls när vi flyttade in i vår nya lägenhet.  Jag sa till henne att om vi gamla människor blir sjuka, var vi tvungna att inte lägga oss i våra sängar utan ha vår dagliga vila i vardagsrummet där det är anslutning till telefonnätet.  Kära farmor, sa hon, året är 2020, inte 1920. Och du måste inte bara acceptera tiderna, du kan också hävda anslutning till telefonnätet.  Ditt sovrum bör inte vara en isolerad plats på jorden.

 Sistlidna halvåret har vi haft arbetare att bygga ett nät, sladdar och kablar har omslutit oss när vi lämnat vår lägenhet.  Bara en månad efter att vi flyttade in i vårt nybyggda hus var de tvungna att försöka lösa problemet med anslutningen.  Kommer det att vara de sista veckorna nästa fjorton dagar?  Vi ser fram emot det.

 Har tänkt på hennes ord så många gånger under det senaste halvåret.  Det var inte mina klagomål som fick vår hyresvärd att försöka lösa den dåliga mottagningen.  Corona-tider har fått många människor att arbeta hemifrån och förmodligen var detta folk och deras problem allvarligare eftersom deras jobb inte blev gjorda.

 När jag hörde om hennes fascination för mannen som öppnade ytterdörren bara genom att lägga handen mot skärmen log jag och tyckte lite synd om den här unga damen.  Även hon kan känna sig gammal någon dag när den digitala revolutionen gått för fort.

 Jag minns onekligen när jag som ung mamma till en treårig pojke, BTW hennes pappa, stod och försökte få pojken att sluta tjata om att få en leksak när vi var i butiken för att köpa mat.  Jag sa till honom att vi inte hade tillräckligt med pengar för att köpa den leksaken.  Pojken var tyst, helt tyst, stirrade på mig ett tag och sa sedan;  mamma, vi går till den väggen och hämtar lite mer pengar !!  Han tänkte på den helt nya bankomaten vid väggen strax utanför bankkontoret.  Det var också ett stort steg i utvecklingen, denna maskin.

 Denna historia är från de tider då vi fortfarande hade pengar som betalningsmedel.  När vi hade mynt och sedlar i plånboken.  När vi hade en uppfattning om hur högen av pengar krympte och den stora rädslan att högen tog slut innan nästa lönedag.  Numera är det inte så uppenbart för mig längre.

 Min vackra portmonnä jag köpte när jag var i Paris sist, brukar inte användas så mycket längre.  De sista mynten plockade jag upp och samlade in tillsammans med de mynt och sedlar vi kunde hitta i vårt hushåll.  Och i den lilla börsen i vår bil, sparad för parkeringsmätare, när vi besöker staden.  Vi behöver inte heller den, min man betalar också sin parkeringsbiljett via mobiltelefonen.  Utbytet hamnade i en plånbok till min svärdotter, hon hade kört och passerat en gård där de hade ägg att köpa, från hönor som levde ett lyckligt liv som fria djur som plockade frön och maskar utomhus.  Nu kan hon ha en extra hög med mynt i bilen för sådana tillfällen.

 När jag betalade för mitt besök hos optikern förra hösten använde jag min telefon och ”klickade” betalningen.  Min optiker, ynglingen sa, inte ens jag använder den digitala tjänsten … och jag fyllde i med ordet … ”ännu”.  Han log och menade, du har rätt, ännu inte.  Min frisör använde exakt samma ord när vi använde tekniken i hennes kassaapparat.

 Jag läser ofta i tidningar det är vi, gamlingar som inte följer utvecklingen.  Därför roade det mig verkligen när jag hörde en av mina unga släktingar kände att hon inte följde med på detta framsteg, ett chip under huden. När jag hörde historien måste jag erkänna att jag är mycket frestad att få ett chip i handen också.  RFID heter det och betyder radiofrekvensidentifiering (RFID).  Undrar hur mycket det kostar och om det gör ont att få det under min hud.  Vad sägs om min skrynkliga, gamla hud?  Fungerar det eller är det omöjligt för äldre människor?  Jag är säker på att jag får några råd efter den här berättelsen.