English after Swedish today
Visst var det en lustig rubrik!? Eller? Sista dagarna i juni, när vi klev upp i måndagsmorse. Lite underligt för vår del. Normalt brukar vi befinna oss långt mer norrut vid detta halvårsskifte, men i år är ingenting normalt. Eller är det detta som i framtiden kommer att vara det nya normala? Vi går in sista månaden för boende i Gantofta. Fyrtiosex år. En hel era för vår del. Nu går färden in mot de trakter jag betraktat som min barndoms grannskap i alla tider. Sluter jag en cirkel?
Mina fina planeringslistor för vad som skall göras, kommas ihåg och tidsplaneras, krymper mer och mer. Det är förmodligen det enda jag gjort med bravur, listor. Allt annat har jag delegerat till olika personer i min familjekrets. Men jag har sänt tankar flertal gånger på min förre partner ”Thedid” som jag spelade bridge med så gott som dagligen för några år sedan. Han anmärkte många gånger på min strategi då vi bjudit lite för högt, att jag spelade på som om jag hade läget under kontroll. Vilket jag inte hade, jag var väl medveten om att jag fattades ett säkert stick för att kontraktet skulle gå ”hem”. Men jag spelade på och hoppades att motståndarna skulle ”saka” fel, vilket de givetvis inte gjorde. Ideligen hörde jag Thedid säga: you have to make a plan, Inga…. och så småningom lärde jag mig. Planera planera och åter planera. Jag känner att i de situationer där man kan göra en uppskattning och utvärdering av läget, har jag haft en oerhörd nytta av Thedids ord ringande i öronen.
Familj och folk runt omkring mig har nog tänkt en och annan tanke om att jag är ”knäpp”, men jag har inte låtit mig hindras. Jag känner att det är mitt sätt att ha kontroll över läget.
Måndagsmorgon, slutet av juni. Vid frukosten gör vi en snabb överblick framåt vad som ska hända i veckan. Frissan tisdag. Torsdag går barnens grejor till Hjälmshult och Karlskrona.
Som läget är har vi måndagen fri från åtaganden. Maken föreslår att vi köper lite köpebröd och åker bort till Kristianstad till bror och svägerska. Alla mina ljudböcker ligger i en stor kasse och väntar på transport dit. En av de första saker som blev packade ner från bokhyllorna. Har stått länge och väntat om sonen skulle åka på någon klubbtävling i kristianstadstrakten. Men virustider har stoppat sådana evenemang. Nu kände vi att det kunde vara en bra dag för ett sådant impulsbesök. Vi kunde inte göra detta då vi fortfarande hade 2-timmarsgränsen att förhålla oss till, men nu har vi fått lov att åka lite längre sträckor.
Längs vägen noterade vi, att trots att det är högsäsong för semestertider med husbilar och husvagnar, var det mycket tomt på vägarna med sådana fordon. Även vanlig lastbilstrafik verkade vara mycket mer sparsam. Konstigt. Kan vi verkligen hålla igång samhället med alla dessa minskade transporter ”korsan och tvärsan” genom landet? Tydligen.
Svägerskan hade dukat ett kaffebord på en skuggig plats i trädgården, med glest mellan stolarna. De, likväl som vi, är smått sällskapssjuka efter all veckor i denna isolerade tillvaro. Det kändes tydligt att vi var välkomna att prata bort några timmar. Och när vädret var så perfekt för att sitta i deras trädgård, njöt vi verkligen av kaffe ”i bersån”, en riktig svensk tradition.
Jag var lite nyfiken på deras grannes nyinstallation, men de höga häckar som omgärdar dem gav ingen möjlighet för mig att se. I lördags hörde jag talas om att grannen hade installerat en robotgräsklippare. Svägerskan hade språkat lite med grannen om att hennes släkt i Gantofta hade en sådan sedan något år. Robort heter han, berättade hon. (Jag kan JU nämna att han är så duktig att sköta sin del av trädgårdsarbetet.) Svägerskan påtalade för sin granne att det var viktigt att man gav den ett namn, för det dröjde inte länge förrän man ansåg klipparen vara en viktig del av familjen! Jag vet vad hon talar om, man blir lite familjär med den lille krabaten. Sedan fortsatte telefonreferatet om grannen och hans nyinstallation. Hon skrattade och berättade skrattade och berättade. Jag kunde inte höra riktigt vad hon sa. Men till slut lyckades jag urskilja att grannen menade på att klipparen fick ha namn efter vad som var dagens namn i almanackan. Nu övergick referatet till skrattkonvulsioner,. Jag sa va… ett flertal gånger. Jag kunde inte höra. Suckande fick jag vänta till hon lugnat ner sig. Återigen försökte hon berätta för mig….. men nej jag hörde inte. Slutligen lät hon pipande mellan skrattsalvorna meddela att klipparen hos grannen heter – ”Johannes Döparen”. Jag visste genast att klipparen börjat jobba den 24 juni. Kalenderbitare som jag är.
Vi begav oss hemåt. Inga kramar som avsked, bara hej då. Hoppas vi ses. Maken och jag hade redan tidigt på dagen pratat om en hamburgare på hemvägen. Så vi fick ha en riktig utflyktsdag. Vi körde mot Helsingborg och ratade den ena hamburgerrestaurangen efter den andra. Beslöt oss för den på Södergatan i stan, men vi kör genom stan. Vid rådhuset fick vi stanna för rött ljus. Som vi stod där gjorde vi en snabb abrovink, beslöt att parkera bilen och slå oss ner på en av alla de ställen som har uteservering så här sommartid. Tog bara någon minut sedan satt vi på en av stadens glest befolkade serveringar. Och utomhus. Perfekt. Ingen trängsel, men inte tråkigt glest.
Folk satt och drack öl, folk satt och åt. Alla sorters gäster fanns. Måndagskväll, men semestertider. Vi har inte varit i stan på många år och sett denna form av uteliv. Även om det är lite sparsamt med folk p.g.a.tiderna. Plötsligt kom servitrisen balanserande md två stor glas med ”paraply-drinkar” bort till grannbordet. Jag tyckte det var nästan exotiskt, kände att åren i sommarstugan gjort oss lite dåligt uppdaterade vad som är brukligt och inte nuförtiden. Tänkte på kartongen som maken packat med våra alkoholhaltiga drycker inför flytten. Jag sa, när man bor i stan behöver man inget barskåp. Maken som inte uppmärksammat parplydrinkarna på samma sätt som jag, lät lite undrande. Jag menade, bor man i stan kan man alltid ta bussen till en restaurang någonstans och köpa en paraplydrink. Behöver inte ha några förråd hemma.
Idag tisdag har vi varit hos frissan. Vi känner oss som ”en ny människa” efter hennes behandling. Skönt. På vägen hem gick vi till vår vanliga livsmedelsbutik och gjorde veckans inköp. Sparar lite på vår leverantörs fritid.
Visserligen gjorde vi vår senaste inköpsrunda på egen hand. Men det känns onekligen skämmigt att ta sig in i vår dagligvaruhandel. Man sneglar lite ursäktande på folket man möter inne i affären, bara för att upptäcka att samma känsla speglas ur deras ögon. Vi traskar omkring och skäms! En hel värld! Varför skäms vi? Har vi en liten aning att detta är något vi orsakat själv? Eller är vi oskyldiga? Är vi medvetna att detta är saker vi inte kan förutse och förebygga?
Onekligen känner jag att detta är ett straff för att vi förslösat vår planet. Men vad skulle mina föräldrar förklarat det som? Arvssynd? Hjälp. Nu blir jag för analyserande. Får sluta.
here is english
Surely it was a funny headline !? Or? The last days of June, when we got up on Monday morning. A little strange for us. Normally we tend to be far more north at this half-year-end, but this year nothing is normal. Or is this the future that will be the new normal? We are entering the last month for accommodation in Gantofta. Forty-six years. A whole era for us. Now the journey goes towards the neighborhoods that I regarded as the neighborhood of my childhood at all times. Do I close a circle?
My fine planning lists for what to do, remember and schedule, shrink more and more. It’s probably the only thing I’ve done with bravur, lists. Everything else I have delegated to different people in my family circle. But I have sent thoughts several times to my former partner ”Thedid” who I played bridge with almost daily a few years ago. He commented many times on my strategy when we bid a little too high, that I continued to play as if I had the situation under control. Which I didn’t have, I was well aware that I had to take one more stick for the contract to ”make”. But I played on and hoped that the opponents would discard the wrong Cards, which they obviously didn’t. I always heard Thedid say: you have to make a plan, Inga …. and eventually I learned. Plan plan and plan again. I feel that in situations where you can make an estimation and evaluation of the situation, I have had a tremendous benefit from Thedid’s words ringing in my ears.
Family and people around me have probably thought about the fact that I am a bit weird, but I have not been hindered. I feel it is my way of controlling the situation.
Monday morning, end of June. At breakfast we make a quick overview of what will happen this week. Hairdresser Tuesday. On Thursday the children’s stuff goes to Hjälmshult and Karlskrona.
As is the case, we are free from commitments on Monday. Hobby suggests we buy some buns and go away to Kristianstad to brother and sister-in-law. All my audio books are in a big box waiting for transport to Kristianstad. One of the first things that was picked from the bookshelves. Has been waiting a long time for the son to go to any club competition in the Kristianstad district. But virus times have stopped such events. Now we felt it could be a good day for such an impulse visit. We couldn’t do this earlier as we still had the 2 hour limit to deal with, but now we have been allowed to go a little longer distances.
Along the way we noted that despite the high season for holiday times with motorhomes and caravans, there wasn’t many of those on roads. Even regular truck traffic seemed to be much more economical. Strange. Can we really keep the community going with all these diminished transport through the country? Apparently.
The sister-in-law had set up a coffee table in a shady spot in the garden, with space between the chairs. They, as well as we, are longing for company after all the weeks of this isolated existence. We really experienced we were welcome to visit for a few hours. And when the weather was so perfect for sitting in their garden, we really enjoyed coffee ”in the arbour”, a true Swedish tradition.
I was a little curious about their neighbour’s new installation, but the high hedges that surround them offered no way for me to see. Last Saturday I heard the neighbor had installed a robotic lawnmower. My sister-in-law had chatted a little with the neighbor about her family in Gantofta had one for some years. Robort is his name, she told the neighbor. (I can tell he is so good at doing his part of gardening.) The sister-in-law told her neighbor that it was important to give it a name, because it didn’t last long before it was considered the mower as an important part of the family! I know what she’s talking about, you get a little familiar with the little thing. Then her talk about the neighbor and his new installation continued. She laughed and told laughed and told. I couldn’t really hear what she was saying. But in the end I managed to discern the neighbor meant that the mower had to be named after what was today’s name in the calendar. Now her talk turned to laughter convulsions. I said ”what” … several times. I couldn’t hear. Sighing, I had to wait until she calmed down. Again she tried to tell me ….. but no I didn’t hear. Finally, she managed despite the laughing announce that the mower of the neighbor is named – ”John the Baptist”. I knew right away that the mower started working on June 24th. As I know the calendar.
We went home. No hugs for goodbye, just goodbye. Hope to see you. My husband and I had talked about a hamburger on the way home earlier that day. So we had a real day free from householding. We drove towards Helsingborg and skipped one hamburger restaurant after another. Decided for the one on Södergatan in town, but we wanted to drive through town. At the town hall we had to stop for a red light. As we stood there we made a quick change of minds, decided to park the car and visit one of all the places which have outdoor dining this summer time. Just some minutes later we sat at one of the city’s sparsely populated restaurants. And outdoors. Perfect. No congestion, but not boring sparsely.
People sat drinking beer, people sat and ate. There were all kinds of guests. Monday night, but holiday times. We haven’t been in town for many years and seen this kind of nightlife. Although it is a bit sparse with people at times. Suddenly, the waitress balancing with two large glasses of ”umbrella-drinks” came over to the neighboring table. I thought it was almost exotic, felt that the years in the summer cottage made us a little poorly updated what is usual and not nowadays. Thinking of the box husband packed with our alcoholic drinks before our movement. I said, when you live in town, you don’t need a cupboard with a lot of alkohol. The husband who did not pay attention to the party-drinks the same way as I did, sounded a bit surprised. I mean, if you live in town you can always take the bus to a restaurant somewhere and buy a fancy drink. No need to have any supplies at home.
Today Tuesday we have been to the hairdresser. We feel like ”a new person” after her treatment. Phew. On the way home we went to our usual grocery store and made this week’s purchases. Saves a little on our supplier’s spare time.
Admittedly, we did our last purchase round on our own. But it certainly feels awkward to get into our grocery store. You send a thought with apology to the people you meet inside the store, only to find that the same feeling is reflected from their eyes. We walk around and are ashamed! An entire world! Why are we ashamed? Do we have a slight idea that this is something we caused ourselves? Or are we innocent? Are we aware that these are things we cannot foresee and prevent?
Undoubtedly, I feel that this is a punishment for wasting our planet. But what would my parents call it? Original sin? Help. Now I become too analytical. I may stop.
Margareta
Trevligt avslut på en trevlig utflykt