What do you offer to facilitate / vad erbjuder du för att underlätta?

The quarantine continues. We are all victims of our own development. Our travelling around the world as we until now seen as a possibility all of us might use, we all may take advantage of. During times as have past we have sometimes been hit by a thought, we maybe use unnecessary resources by both cardriving and flying around the world. When the thought has appeared in my head I have next moment decided, it’s not for me to worry about. It’s the future and I am dead by then. And my travelling has been the necessary kind. Up and down to our cottage twice a year. 1500 kilometers multipled four times per year, makes 6000 kilometers every year about 30 years, makes 180000 kilometers makes 18 000 Swedish mil. It is as we have driven around the equator four and a half time, just to move between our home and summerhouse. And we have flew some journeys out in Europe last years, unnecessary travelling. But those I must admit, last times we have spoken about all the shame it brings to make this trips with an aeroplane. 

As long as we are prisoners in our own home like this we have many subjects to talk about. And daily phonecalls and other contacts over internet, from friends are highlights of the day. Today I’ve got my delivery from grocery store. My daugther in law left some bags outside our house. Bread, milk, potatoes and some fruit and vegetables, and we will survive for some days more. We send money for the purchase to her high tech iPhone and our money is in her bank account same minute we sent them. Incredible. But in times like this it is maybe this technology which will save the world. We aren’t isolated at all, we just have to change some way to socialize. 

Yesterday I spoke to guru Giri in chat at bridgesite. He told me about what restictions they had to follow in his country. I said something about,,,what will we do it internet goes down. And next second I said wish I not have had any brain, then such a horrible scenario had been a utopia. And he replied, I hadn’t been able to play bridge either without any brain. Which is worse? 

We spoke about all impacts following this immobilizing. And he told me he had peeked at his treadmill as he bought some years ago and it is almost as good as new. 

Today I spoke to my friend, she had been OUT and made an very very important errand. She was blocked from internet because she hadn’t more than the smallest subscription for her internet. She had to go to her operator to exlarge her subscription. When she made that shameful trip to our shoppingcentra, she also stepped into the shop were you can buy sweets. She told me she had bought one of this pots filled with chocolate, like the one she recieved from me at her birthday. She really appreciated that kind of sweets she revealed. Made her busy unwrap the candy for a while and made her feel luxurious having this big pot of her own.

I listened, and no big deal, I followed what she meant. When, she said, when I buy this ordinary sweets they aren’t wrapped in such a nice colorful paper, I just put it in a bowl and my hand is working fast very fast, fetch a candy and put in my mouth followed by another half a minute later. I have almost had this horrible tennis elbow, because of the pace I have, when I have this everyday sweets. As an adult we may allow us to have everyday sweets, not only saturday sweets. But we have to try and prevent our bodies to get worn out and even hurted as far as possible. Therefore I bought this wrapped candies.

I told her about guru Giri who had had some thoughts about his treadmill, and we both of us, immediately meant it was a waste of resources. Think if he steps one step wrong and hurt his ankle he maybe is going to need care by a doctor, it wasn’t any good plan for the time being. If he agreed with us in our plan, sitting in a rockingchair and unwrap some sweets, we will have our hips and ankels unbroken, and no tennis elbow.  Their will be more doctor without any work at orthopedic  department, and they can offer their knowledge to the intensive care. They can use a stetoscop as well as in their own department, and check the temperature any nurse can do. So the orthopedic parts of hospital gets closed. Because old people stays in their rockingchairs. Maybe we have to make it mandatory to all people who have reached the age of seventy. I looking forward someone reads this and tell our goverment how to percieve and accept our idea. And the goverment tell the candy shop to give some rebate to older people when they buy the luxury kind with colorful paper.  

HÄR KOMMER SVENSKAN

Karantänen fortsätter.  Vi är alla offer för vår egen utveckling.  Vår resa runt om i världen, som vi hittills har sett på som en möjlighet som vi alla kan använda, som vi alla kan dra nytta av.  Under tider som förflutit har vi ibland drabbats av en tanke, vi kanske använder onödiga resurser genom att både åka bil och flyga runt om i världen.  När tanken har dykt upp i mitt huvud har jag nästa ögonblick beslutat, det är inte för mig att oroa mig för.  Det är framtiden och jag är död då.  Och mina resor har varit av den nödvändiga typen.  Upp och ner till vår stuga två gånger om året.  1500 kilometer multipliceras fyra gånger per år, gör 6000 kilometer varje år cirka 30 år, gör 180000 kilometer gör 18 000 svenska mil.  Det är som lika mycket som vi har kört runt ekvatorn fyra och en halv gång, bara för att flytta oss mellan vårt hem och stugan.  Och vi har gjort fler resor i Europa senaste åren, onödiga resor.  Men de måste jag erkänna, förra gången talade om vi om den skam det innebär att göra dessa resor med flyg.

Så länge vi är fångar i vårt eget hem så här har vi många ämnen att prata om.  Och dagliga telefonsamtal och andra kontakter via internet från vänner är dagens höjdpunkter.  Idag har jag fått min leverans från mataffären.  Min svärdotter lämnade några kassar utanför vårt hus.  Bröd, mjölk, potatis och lite frukt och grönsaker, och vi kommer att överleva i några dagar till.  Vi skickar pengar för köpet till hennes högteknologiska iPhone och våra pengar finns på hennes bankkonto samma minut som vi skickade dem.  Otroligt.  Men i tider som denna är det kanske den här tekniken som kommer att rädda världen.  Vi är inte isolerade alls, vi måste bara ändra något sätt att umgås.

 Igår talade jag med guru Giri i chatten på bridgesidan.  Han berättade om vilka restriktioner de hade att följa i hans land.  Jag sa något om ,,, vad ska vi göra när internet brakar ihop.  Och nästa sekund sa jag att jag önskar jag inte hade haft någon hjärna, då hade ett sådant hemskt scenario varit en utopi.  Och han svarade, jag hade inte kunnat spela bridge heller utan någon hjärna.  Vilken är värst?

 Vi talade om alla effekter efter detta immobiliserande.  Och han sa till mig att han hade tittat på sitt löpband som han köpte för några år sedan och det är nästan som nytt.

Idag talade jag med min väninna, hon hade varit ute och gjort ett MYCKET viktigt ärende.  Hon blev utan internet eftersom hon inte hade mer än det minsta abonnemanget för sitt internet.  Hon var tvungen att åka till sin operatör för att-kan upp sitt abonnemang.När hon gjorde den ”skamliga” resan till vår shoppingcentra, gick hon också in i butiken som du kan köpa godis i.  Hon berättade att hon hade köpt en av dessa bägare fylld med choklad inslagna i papper, prasslande papper, likadan som den hon fick från mig på hennes födelsedag. Hon uppskattade verkligen den typen av godis avslöjade hon.  Fick henne upptagen för en stund att packa upp godiset och fick henne att känna sig lyxig med den här stora bägaren för sig själv.

 Jag lyssnade och inga bekymmer, jag förstod vad hon talade om.  När, sa hon, när jag köper det här vanliga godiset är de inte lindade i ett så vackert färgrikt papper, jag lägger det bara i en skål och min hand arbetar snabbt mycket snabbt, hämtar en godis och lägger i munnen följt av en annan  en halv minut senare.  Jag har nästan haft en hemsk tennisarmbåge, på grund av den takt jag har när jag har denna godis.  Som vuxen kan vi tillåta oss att äta godis varje dag, inte bara lördagssötsaker.  Men vi måste försöka förhindra att våra kroppar slits ut och till och med skadas så långt som möjligt.  Därför köpte jag detta inlindade godis, sa hon.

Jag berättade för henne om guru Giri som hade haft några tankar om sitt löpband, och vi båda båda omedelbart var överens att det var slöseri med resurser.  Tänk om han tar ett steg fel och skadar fotleden han kanske kommer att behöva vård av en läkare, det var ingen bra plan för tillfället.  Om han gick med oss i vår plan, sitta i en gungstol och packar upp lite godis, då kommer vi att ha våra höfter och fotleder obrutna och ingen värkande tennisarmbåge.  De kommer att vara mer läkare utan arbete på ortopedisk avdelning, och de kan erbjuda sina kunskaper till intensivvården.  De kan använda en stetoskop såväl som på sin egen avdelning och kontrollera temperaturen vilken sjuksköterska kan göra.  Så de ortopediska avdelningarna på sjukhuset stängs.  För att gamla människor stannar i gungstolarna.  

Kanske måste vi göra det obligatoriskt för alla människor som fyllt sjuttio.  Jag ser fram emot att någon läser detta och berättar för vår regering hur vi ska uppfylla och acceptera vår idé.  Och att regeringen ber godisbutiken att ge lite rabatt till äldre människor när de köper lyxen med färgglada papper.