Today the swedish readers gets the news first
Fredag, den femte dagen i vår ”karantän existens”. Över hela världen använder människor ordet karantän. Även om det finns många skillnader mellan land och vad vi måste hålla oss till och ibland till och med lyda. Men vi måste hålla dig till våra lokala rekommendationer. Vilket kräver att vi följer nyheterna.
Måndag jag läste i min dagstidning människor över 70 år borde tänka två gånger innan de går in i en butik och träffar många främlingar. Idag läste jag i samma tidning som publicerades idag, en kvinna som klagade över att hon behövde köpa mat. Annars skulle hon svälta ihjäl. Och om valet var: Infektion av viruset och bryta lagstiftningen kring viruset eller svälta ihjäl. Hon bestämde sig för att välja virusrisken innan hon svälter ihjäl. Lite förvånad att jag märkte att risken hade från måndag att vara en risk fram till idag fredag ??hade ändrats till att vara en inte tillåten sak att göra ??? Vad hände? Vart jag än letar efter tillkännagivandet att det bör vara förbjudet för äldre att köpa mat, kan jag inte hitta något om.
Jag måste erkänna att jag har läst igenom tidningen varje dag och försökt hålla mig uppdaterad om vad som händer. Jag har inte börjat sprida rykten om någonting. Det räcker utmärkt som det är, utan att göra människor ännu mer rädda. En sådan liten partikel som inte ses utan mikroskop kan förlama en hel värld. Och vår valuta påverkas också av Corona. Varje dag tittar jag på den sidan i min tidning och ser hur min rikedom växer. För några veckor sedan växlade jag lite pengar inför mitt lunchmöte i Helsingör. Vi åt ganska billigt den dagen och jag återvände till Sverige med mycket ”hopfällbara pengar” i plånboken, inte den trevliga plånkan som köpts i Paris, utan den andra där jag har utländsk valuta. (Klicka på ordet valuta så länkas du till en annan skröna) Och från dag till dag ser jag på noteringen om utländsk valuta hur jag blir mer och mer rik, beroende på ändringen av värdet mellan svenska och danska valutan.
Får mig att tänka på den dagen, för några år sedan, jag besökte min svägerska, bosatt i Norge. Vi åkte till butiken för att köpa mat. I ett hörn i butiken hittade jag några nystan garn, fint garn och väldigt billigt. 13 norska kronor per nysta, jag tog tre nystan. 39 kronor, det var billigt för två par strumpor. När vi skulle betala hade jag bara en sedel, 100 svenska kronor. Man kan betala i Norge med svenska pengar men växlingen är dålig, väldigt dålig. Min svägerska tittade på min sedel, ryckte den ur min hand och sa: Jag kommer att betala för dig eftersom kursen är så dålig för närvarande. Jag stod förvånad men ok det var en smart idé. Måste erkänna att min svägerska överraskade mig också för att jag kände inte henne som något matematiskt geni. Vi transporterade väskorna ut i bilen och körde till hennes hem.
Några timmar senare kom jag ihåg hur hon snappade min sedel från mig, men ingenting mer hade sagts kring den affären. Ska jag fråga henne om det? Vad hände med min 100 kronor? Vad ska jag göra och när? Beslutade att låta det falla i glömska. Men utan tvekan tänker jag varje gång jag läser om valutaväxling, tänker jag på hur mina billiga strumpor visade sig bli ett par dyra. Och det händer då och då jag snålt tillåter mig undra om jag någonsin får tillbaka min hundring och jag kan betala på ett anständigt sätt. När allt kommer omkring spelar det ingen roll. Strumporna jag stickade av det garnet, är uppslitna för länge sedan nu.
Idag har vi sett att vi börjar ha ”hål i skafferiet” en viss brist. Vi bestämde oss för en pizza och på väg för att handla den stack jag in på en bensinstation och köpte lite mjölk. Väl hemkomna tog jag en bild av den läckra pizzan och skickade till min son med bekännelse: vi rymde från vårt hus en kort stund, son, men nu tillbaka ….. ha ha ha, svarade han genast: aja baja, . men nu kommer vi att överleva några dagar till.
Sitter och känner mig lite förvirrad. Det är svårt att veta vilken dag det är. Och när jag väl kommer ihåg, är det den här dagen jag borde varit och lärt mina kära elever att bjuda och spela bridge. Vi har avbokat och för tillfället försöker vi skapa en grupp på en webbplats. Mycket tvekan från dem säger mig att de fortfarande känner sig bekväma i vår lilla grupp när vi träffas. Inte ute i stora världen. De flesta av dem känner sig troligen ännu inte redo för den utmaningen. Söndag kommer jag att se hur många av dem som kommer till vår mötesplats.
I morgon börjar jag spela vid ett bord med några franska människor i karantän. Vi är alla mycket tacksamma för att det inte finns något speciellt virus i vår dator ännu. Men varje gång vi skickar ett litet meddelande via mail är min Froggy-vän mycket angelägen om att tillägga att han använder ett filter för virus, den kära mannen …
And now for the english
Friday, the fifth day in our ”quarantine existence”. All over the world people use the word quarantine. Even if there is a lot of differences between countrys and what we have to stick to and sometimes even obey. However you have to stick to your local recommendations. Which requires you follow the news.
Monday l read in my daily newspaper, people over 70 years old should think twice before they entered a shop and meet a lot of strangers. Today l read in same newspaper published today, a woman who complained she needed to buy some food. Otherwise she would starve to death. And if the choice was: Infection by the virus and break the legislation around the virus or starve to death. She decided to choose the virus risk before starving. A bit surprised I noticed the risk had from Monday being a risk until today Friday had changed to being a not allowed thing to do??? What happened? Whereever i search for the announcement it should be forbidden for older people to make their food purchase, l can’t find any.
I must admit, l have read the paper through thoroughly every day, trying to keep me updated about what happens. Haven’t started any rumours about anything. It is seriously enough, without make people even more afraid. Such a little particle not seen without a microscope can paralyse a whole world. And our currency is also affected by the Corona. Every day l look at that page in my newspaper, and see how my wealth is growing. Some weeks ago I made an exchange for my lunch meeting in Elsingore. We ate rather cheap that day and I returned to Sweden with a lot of folding money in my wallet, (click at the word wallet and another story appears) not the nice one bought in Paris, but the other one where I keep foreign currency. And from day to day I see at the notation about foreign exchange how I get more and more wealthy, depending on the value between Swedish and danish value.
Makes me think of that day, some years ago, I was visiting my sister in law, living in Norway. We went to the store to buy some food. In a corner in the shop I found some balls of yarn, nice yarn and very cheap. 13 Norwegian kronor per ball, I fetched three balls. 39 kronor, that was cheap for two pairs of stockings. When we were going to pay, I only had a bill 100 Swedish kronor, you can pay in Norway with Swedish money but the exchange is bad, very bad. My sister in law looked at my bill, jerk it out of my hand and said, I will pay for you because the course on money is so bad for the moment. I stood surprised but, ok it was a smart idea. Have to confess my sister in law took me by surprise also because I didn’t know her as any mathematic genius. We carried out the bags into the car and drove to her house.
Some hours later, I remembered how she snapped my bill from me, but nothing more had been said around that affair. Should I ask her about it? What happened to my 100 kronor bill? What to do and when? Decided to let it fell into forgetfulness. But without any doubt I think every time I read about currency exchange, I think of how my cheap stockings turned out and became a pair of expensive ones. And it happens from time to time I wailing allows me to wonder, if I ever get my bill back and I can pay in a decent way. After all it doesn’t matter. That stockings I knitted by that yarn, are worn out long times ago by now.
Today we have seen our food storage started to have some shortage. We decided to go for a pizza and on our way l popped into a gasoline station and bought some milk. When back home l took a picture of the delicious pizza and sent to my son, confessing: we escaped from our house for a short while, son, but now back…..ha ha ha, he answered immediately: aja baja, an expression you use when you want to get attention from a small child and say: not to do so…. but now we will survive some days more.
Sit and feel a bit confused. It is difficult to know what day it is. And when l remember, it is this day I should be and taught my dear pupils to bid and play bridge. We have cancelled and for the time being we try to create a group at a website. A lot of hesitating from them tells me they still feel comfortable in our little group when we meet. Not out in big wide world. Most of them doesn’t feel ready yet for that challenge. Sunday l will see how many of them arrives to our meeting place.
Tomorrow l will start play at a table with some french people in quarantine. We all are very grateful that special virus not are in our computer yet. But every time we send any little message by mail my Froggy friend is very anxious to tell he use a filter for virus, the dear man…
Margareta
Tack för tekniken