A new step in life….

Svenskan sist idag

The wind is howling outdoors. We are recommended to stay indoors if we don’t have any very serious errand to do. I was ironing some laundry, when I got a phone call from our new renter. We were going to sign the contract for our new apartment tomorrow. However the company had decided to redirect any meetings over phone and mail, both e-mail and regular old slow mail, because of the world situation around the corona virus. It made me glad when l heard about this decision. All morning I have thought about the more and more bothersome situation around us. It is a responsibility for all inhabitants to slow down our everyday life, but when we have an important appointment to do, who wants to put a stop? 

Someone has to do so. And we got to change our plans about signing contract. Although we have an appointment with our hairdresser tomorrow, Friday the 13th… I laughed and said when I heard about the date, hope she not will cut our ears that sinister date. We can’t cancel that one, we have to risk our ears. 

Whatever the Corona virus caused us until now, but the storm we have today is another reason we are recommended to stay at home if possible. We have no trains at our ordinary route today. The communication to Denmark is closed for the moment. So we are really double isolated. 

I have a ticket for an opera performance in Malmö Tuesday next week. And I have determined to stay home. It is my little contribute to the safeguard around the world about Corona. I will never get that money back, but if I had gone it had get even more expensive, train ticket and some pop corn. 

Some days ago I complained when I spoke to my sister in law, I was without any yarn for knitting. During winter I haven’t bought any new yarn and not have had any special object waiting. Must admit that is a very odd situation for me, not have a new project waiting when I finish the last. 

At first I felt a bit luxuary, but it lasted not long that feeling. It turned to feel as a restless existence l normaly had ended by go to the yarnshop and buy some yarn. Hubby is always in need of some new stockings. He worns them out almost as quick as I reach to knit new to him. 

Now the storm and Corona have made him walk around barefoot. I continuously follow the news about what happens around us because those force majeure goings-on. And as far as I know no one has said anything what and how this barefoot people has to act. 

Somewhere just before christmas we sat some people and spoke about weather. Last winter didn’t appear, we went from autumn to spring, without any winter between. Peculiar. But when we talkad about it we agreed, we hadn’t had any storms during fall. Storms as we usually have at least 4-5 times those month, october to december. It had been a very calm fall. Now the storms had hit us one by one. They are named in alphabetic order and I think we are at F-something by now.

I have to admit I think of it as: more and more, less and less as it use to be. Everything, weather and all what happens in world, war and virus.

That expression more and more, less and less I have got from my friend. She used it when she told about some friends of her, and I was so fascinated by the words and asked her if I might quote her on that. Of course she said, and I am convinced she has waited for them to appear in my eternal stories, somehow. 

Yesterday I got a report – my Froggyfriend is still going strong. He is located in regions nearby the italian border. Last news I got from him was some nice pictures from Mont Blanc, so he is able to take a walk or maybe a ski tour. 

Monday I got a report my friend in town, still is alive. Even if the answering machine told me the telephone subscribtion was cancelled, but I saw in my app she was charching her mobile phone. Admittedly it hasn’t to be done by her, but I am convinced I had got a message if something would happen to her. She had get another telephone operator that’s why she had been under cover for some days….

After all we, hubby’s kid sister and I, use to start and end our conversation over phone with the words: no died or born since last time we spoke. Just to make it clear we haven’t forget some important news. At our age the news about newbies isn’t many but the death is a usual thing nowadays. 

The process about our move to a new apartment has started. We have to dig in deepest drawer for documents about a house we have lived in for over 45 years by now. Do we have all documents we need? Probably, but where? During years we have changed our minds about which places are safe and in what places will we remember to find them? We have had two burglaries in our home and after those events we decided to move all of our important  documents to a safety box into bank office in our village. After some years the office was closed, and we moved the documents into town and their safety box. Even that office became closed and we had to move the papers once again. This time almost everything had become digitalized, so we decided to be our own safety box. But some papers are so well saved we have to think more than once to find them. And when we search for one paper we find another and get surprised we have almost forget about that subject. Amazing so many things we have collected during a lifetime. Are we able to sort out and throw away all we don’t need anymore. Where to put the limit? Sentimentality, how much may it cost? One more thing that surprised us is, some of our just new-bought things has getting that old!!

Regardless, l have some things from my childhood, I have difficulties to just cut the ownership from. As well as hubby. We both know, noone else wants most of those things. We just can’t cope with the separation from them. But hopefully there are some more garbage collectors among children and grandchildren, who can see the value in some of those things too. We may write an advertice and invite them to come and empty our house. 

We have to make a plan how we do and when we do. There’s already an agreement about what furniture we will spare and what we want to get rid of. But all chinas and glasses in cupboards and drawers? Is there any interest for all this? Note! This is not any advertisment YET! 

Now I will go and play some bridge, it is a nice rest for my fuzzy brain.

Och nu svenskan

Vinden tjuter utomhus. Vi rekommenderas att stanna inomhus om vi inte har något viktigt ärende att utföra.  Jag strök lite tvätt, när jag fick ett telefonsamtal från vår nya hyresvärd.  Vi skall teckna kontrakt för vår nya lägenhet i morgon.  Företaget hade emellertid beslutat att omdirigera eventuella möten via telefon och post, både e-post och vanlig gammal snigelpost, på grund av världssituationen kring coronaviruset.  Det gladde mig när jag fick höra om detta beslut.  Hela morgonen har jag tänkt på den mer och mer besvärande situationen omkring oss.  Det är ett ansvar för alla invånare att ändra på vår vardag, men när vi har en viktigt möte, vem vill sätta stopp?

Någon måste göra det.  Och vi måste ändra våra planer för att underteckna kontraktet.  Även om vi har ett möte med vår frisör imorgon, fredagen den 13 … Jag skrattade och sa när jag hörde om datumet, hoppas att hon inte kommer att klippa hack i öronen det olyckliga datumet.  Vi kan inte ändra den tiden, vi måste riskera våra öron.

 Oavsett vad Corona-viruset orsakat oss tills nu, men stormen vi har idag är en annan anledning till att vi rekommenderas att stanna hemma om möjligt.  Vi har inga tåg på vår vanliga rutt idag.  Kommunikationen till Danmark är stängd för tillfället.  Så vi är verkligen dubbelisolerade.

Jag har en biljett till en operaföreställning i Malmö tisdag nästa vecka.  Och jag har bestämt mig för att stanna hemma.  Det är min lilla bidrag till skyddet över hela världen mot Corona.  Jag kommer aldrig att få tillbaka pengarna, men om jag hade gått hade det blivit ännu dyrare, tågbiljett och lite popkorn.

 För några dagar sedan klagade jag när jag pratade med min svägerska, jag var utan garn för stickning.  Under vintern har jag inte köpt något nytt garn och inte haft något speciellt objekt som väntar.  Måste erkänna att det är en mycket udda situation för mig, att inte ha ett nytt projekt som väntar när jag slutar det sista.

 Till att börja med kände jag mig lite lyxig, men det varade inte länge den känslan.  Det visade sig att jag fick känna mig som en rastlös existens, som hade slutat med att jag gått till garnbutiken och köpt lite garn.  Maken är alltid i behov av några nya strumpor.  Han sliter ut dem nästan lika snabbt som jag lyckas sticka nya till honom.

Nu har stormen och Corona fått honom att gå runt barfota.  Jag följer kontinuerligt nyheterna om vad som händer runt oss då detta force majeure pågår.  Och så vitt jag vet har ingen hitintills sagt något om vad och hur detta barfotafolk måste agera.

 Någonstans strax före jul satt vi några människor och talade om vädret.  Förra vintern dök inte upp, vi gick från höst till vår, utan vinter mellan.  Egendomligt.  Men när vi pratade om det enades vi om, vi hade inte haft några stormar under hösten.  Stormar som vi brukar ha minst 4-5 gånger månaderna oktober till december.  Det hade varit ett väldigt lugn höst.  Nu hade stormarna drabbat oss en efter en.  De heter i alfabetisk ordning och jag tror att vi är vid F-något nu.

 Jag måste erkänna att jag tänker på det som: mer och mer, mindre och mindre som det brukade vara.  Allt, väder och allt som händer i världen, krig och virus.

Det uttrycket mer och mer, mindre och mindre har jag fått från min vän.  Hon använde det när hon berättade om några vänner till henne, och jag blev så fascinerad av orden och frågade henne om jag kunde citera henne på det.  Naturligtvis sa hon, och jag är övertygad om att hon på något sätt har väntat på att de skulle dyka upp här i mina eviga berättelser.

 Igår fick jag en rapport – min Froggyfriend lever fortfarande.  Han befinner sig i regioner nära den italienska gränsen.  De senaste nyheterna jag fick från honom var några fina bilder från Mont Blanc, så han verkar kunna ta en promenad eller kanske en skidtur.

 Måndag fick jag en rapport som sa att min vän i stan fortfarande lever.  Även om telefonsvararen berättade att telefonabonnemanget hade upphört, men jag såg i min app att hon laddade sin mobiltelefon.  Visserligen, det behöver inte göras av henne, men jag är övertygad om att jag hade fått ett meddelande om något skulle ha hänt henne.  Och hon hade en annan telefonoperatör, det var därför hon var undercover några dagar …

 När allt kommer omkring vi, min svägerska i Lycksele och jag, börjar och avslutar vår konversation via telefon med orden: inga dödde eller födde sedan förra gången vi pratade.  Bara för att göra det klart att vi inte glömmer några viktiga nyheter.  I vår ålder är nyheterna om födda inte många men döden är en vanlig sak för oss idag.

 Processen med flytten till en ny lägenhet har börjat.  Vi måste gräva i djupa lådor efter dokument om ett hus vi har bott i i över 45 år nu.  Har vi alla dokument vi behöver?  Förmodligen, men var?  Under år har vi ändrat oss om vilka platser som är säkra och på vilka platser kommer vi att komma ihåg att vi har dem?  Vi har haft två inbrott i vårt hem och efter dessa händelser beslutade vi att flytta alla våra viktiga dokument till en säkerhetsbox på bankkontoret i vår by.  Efter några år stängde kontoret, och vi flyttade dokumenten till stan och deras säkerhetsfack.  Till och med det kontoret blev stängt och vi var tvungna att flytta tidningarna igen.  Den här gången hade nästan allt blivit digitaliserat, så vi bestämde oss för att vara vår egen säkerhetsbox.  Men vissa papper är så bra sparade att vi måste tänka mer än en gång för att hitta dem.  Och när vi söker efter ett papper hittar vi ett annat och blir förvånade vi nästan har glömt.  Fantastiskt hur många saker vi har samlat under en livstid.  Kan vi sortera bort och kasta bort allt vi inte behöver längre.  Var ska man sätta gränsen?  Sentimentalitet, hur mycket kan det kosta?  En sak till som överraskade oss är att några av våra just nyköpta saker blivit så gamla !!

 Hur som helst, jag har några saker från min barndom, jag har svårigheter att bara kapa ägandet från.  Såväl maken.  Vi vet båda, ingen vill ha de flesta av dessa saker.  Vi klarar bara inte separationen från dem.  Men förhoppningsvis finns det några fler skräpsamlare bland barn och barnbarn som kan se värdet i några av dessa saker också.  Vi kan skriva en annons och bjuda in dem att komma och tömma vårt hus.

 Vi måste göra en plan hur vi gör och när vi gör det.  Det finns redan en överenskommelse om vilka möbler vi skonar och vad vi vill bli av med.  Men allt porslin och glas i skåp och lådor?  Finns det något intresse för allt detta?  Notera!  Detta är inte någon reklam YET!

 Nu ska jag gå och spela lite bridge, det är en trevlig vila för min virriga hjärna.