Då blev jag förtröden….

Jaha, nu har jag gjort det, daterat någonting med det nya årtalet. Det kan faktiskt dröja ganska länge innan man skriver och daterar någon form av dokument, då man inser att man skriver in ett nytt årtal, eller som i det här fallet ett nytt decennium. Och det följs givetvis av tanken, är detta den sista gång man upplever ett nytt decennium. Ganska lustigt att jag också upptäcker att här är ett ord som jag stavar fel till i min skalle. Jag uttalar det med ett långt E på båda ställena, därför skrev jag in det med bara ett N. Men min eminenta padda (min iPad) talade om för mig att det var felaktigt. Jaha, får låta det bli två N då. Och ändra lite i mitt uttal. Vad gör man inte för världsfreden. 

Väcktes idag av lillasyster som tyckte att vi slarvat med våra måndagar, och det veckovisa samtal vi etablerat senaste åren. Men jag måste erkänna att måndagen som gick glömdes fullständigt bort av mig. Vi har varit ut och rest. Och jag menar att vi verkligen har varit ut och rest. Inte det där vanliga, att vi är ute och reser då vi tappar bort veckodagar och datum. 

Vi tog en tripp till snön, Norrland och makens lillebrorsa. Han fyllde 70 år dagen före nyårsafton. Kunde väl vara kul att celebrera honom. Så vi talade med hans hustru, letade en flygbiljett och kom överens med makens syster om att landa hos henne och följa med henne då hon for upp till jubilerande ”brorsan”. 

Otaliga gånger har jag hört talas om dessa korta dagar som är så här runt vintersolståndet, men aldrig upplevt det själv. Ingen idé att släcka lampan för den korta stund det är dagsljus, brukar de säga som bor däruppe i norr. Och vi fick uppleva några helt fantastiska soliga dagar däruppe i norr. Gick en liten, miniliten promenad i måndags, (den dag jag borde ha ringt lillasyster). Vägen var plogad men inte sandad. Alltså perfekt sparkföre! Tog några foton på solen precis klockan 12.00. Den vilade trött på bergskammen, och det var det högsta den ville visa sig den dagen. Onekligen var jag överrumplad att det kan vara så lite dag. Jag har hört om det otaliga gånger, men se det med egna ögon är trevligt, och det blir mindre otroligt trots allt. Skickade iväg ett foto till Frankrike  på solen då den stod som högst på himmelen, jag hade berättat för min franske vän om dessa korta dagar, som han uppfattade som verkligt exotiska.

.

Maken anslöt efter en stund på min promenad och erbjöd sig att skjutsa mig nedför vägen då vi skulle vända. Jag skulle vara passagerare på sparkarn då han styrde!!! Ever never!!! Nej nej, jag vet nog hur de här norrlänningarna far fram. Skulle aldrig våga. Har inte haft och vill inte ha whiplash-skador. Inte sådana, att man tar dem på beställning i alla fall. Så jag avnjöt vändande tur i nedförs-lutet i min egen takt. Maken kan få bjuda på andra förlustelser, men inte sparkturer. 

Det blev ett småmysigt kalas för sjuttioåringen. Visserligen smögs det med TV-tittande lite i hörnorna, medan det dukades och dekorerades till jubileums-middagen. Det pågick ungdoms-VM i ishockey och dessa norrlänningar är trogna vintersporterna. Men då middagsmaten stod på bordet var det matfrid. En riktigt trevlig samvaro mellan alla helgdagar som annars upptar dagarna såhär i midvintern. Trots allt tycker jag synd om dessa som har sina födelsedagar inklämda mellan alla helger. Eller som sonen min eller vår drottning, som har sina dagar mitt i julstöket. 

Hemfärden ner mot Lycksele blev en resa med en sagolik vintervärld. Jag kan förstå alla dessa sagor och sägner om tomtar och troll då jag sitter och ser detta vinterlandskap. Stenar och stubbar med snöhättor. Småplantor som är begjutna med snötyngder som gör att de i fantasin kan likna alla möjliga figurer. John Bauers värld är inte svår att förstå då jag ser de här vyerna. Jag tog många bilder från bilfönstret, och jag vet är att de bara till att kassera, men det var som om jag var tvungen att försöka dokumentera. Plötligt tog det stopp, tjoff lät det…. och vi låg i diket. 

Men landningen var mjuk. Bilen hade hamnat så att den hade lätt slagsida åt höger. Dörrarna helt blockerade av snö. Föraren hade tufft jobb att försöka få upp sin dörr. Maken klättrade från passagerarsätet över till baksätet och lyckades få upp vänster bakdörr, där han tog sig ut. Sedan fick vi damer hjälp att komma ut också. Ingen sinekur för oss gamlingar. Räddningstjänst blev larmad. Då ingen av oss hade några skador blev enda hjälpbehovet att dra bilen ut ur snödrivan och upp på vägen igen.

Jag liftade till stan med en av de bilister som stannat för att se om vi behövde någon omedelbar hjälp. Ingen hade någon glädje av att även jag också stod kvar och frös i väntan på bärgningsbilen. Och om behovet fanns att bärga bilen in till stan, så har bärgaren inte plats för tre stycken i bärgnings-bilen. Bilföraren (svägerskan min) blev omhändertagen av räddningspersonal, fick sitta in i en varm bil, så jag bad om plats för maken också hos den jag fått lift med. Hans mor som åkte den andra av de bilar som stannat såg till att vi blev placerade i bilen och vårt bagage blev instoppat i bagageutrymmet. Kvinnan småpratade lite lugnande med oss, hon insåg troligen att vi trots allt var lite skärrade av händelsen. Jag insåg att hennes tal var inte särskilt norrländskt. Och jag utbrast: du talar JU som folk!! Skrattande berättade hon att hon var också skånska. Men hon undrade vad jag gjorde häruppe så långt norrut. Jag berättade att vi bara var på kort besök för att fira ett jubilerande syskon till maken. Men torsdag skall vi flyga hem igen. Oj då, sa hon. Ska vi med samma flyg? Jag ska också flyga till Skåne på torsdag, sa hon. Precis innan dörren stängdes om oss, hann jag slänga ur mig en förfrågan om hon ville ha passagerare i bilen då hon körde till Umeå. Och, jadå, det var inte fel att slippa köra ensam. Mer blev inte sagt då och där. Jag frågade vad skjutsen till Lycksele kostade, då vi klev av utanför svägerskans hus. Ingenting fick jag till svar. Jag gav den unge mitt kort med namn, tel.nr. och adress.. Man går inte omkring med kontanter, men jag menade att han kunde skicka fakturan om han ändrade sig. Skall man svischa krävs det att man har ett telefonnummer. 

Dagen därpå ringde den unge mannens mamma, Marie, och frågade om det fortfarande var intressant att resa med henne ner till flyget. Sicken lycka. Bilskjuts till flygplatsen! 

Vi blev hämtade utanför dörren i Lycksele. Slapp halka omkring ner till busshållplatsen. Det var isgata över allt. Och då vi for med bilen österut ner mot Umeå såg det ut som om hela världen var glaserad. De snötäckta fälten bredvid vägen var som om de hade en rejäl isskorpa ovanpå. Jag undrade där jag satt komfortabelt i bilen, om isskorpan hade hållit att gå på. Det var inte skare, det var regn som frusit på ytan. Som en enorm marängbakelse såg det ut. Men det uppenbarade sig inget tillfälle att prova att gå på isskorpan. Får vara som en obesvarad fundering hos mig tills nästa möjlighet dyker upp. Det händer att vi får sådana fenomen då vi är i stugan vid påsk.  

Vi var i god tid till flyget, marginalerna var väl tilltagna beroende på väderutsikterna. Men inget oförutsett hände. Så en fika på flygplatsen och sedan var det bara att vänta på ombordstigning.

Vi sa att vi skulle inte dröja med att ställa oss i kön vid gaten. På uppresan fick vi inte sitta tillsammans. Visserligen ingen större katastrof, men inte roligt att i nästan två timmar vara utan sitt resesällskap.  Nu var det återigen något krångel vid gaten och där stod vi….. barnfamiljerna med ledsna barn stod först i kön. Jag kände mina fötter började värka, men inte ge tappt. Flyga är bekvämt!! Djupa suckar hjälpte föga. Det gjorde mer och mer ont i fossarna. Slutligen ahhhh…. gå ombord! Nu var det bara den långa vägen utanför gaten bort mot planet, mörker, is, halka, trappan upp och in i planet… maken hade hittat en plats för båda bredvid varandra… 

Då vi landade på Bromma var vi inte så försenade, hade tid att hämta andan innan nästa flight. Toabesök och sedan gick jag för att titta efter något att äta. En bar med öl och pajer att värma i en mikro var inget intressant. Men någon form av mat kände vi att det borde vi få tag på. I pressbyrån låg det korvar och rullade på en grill. Jag har inte lyckats att lära mig uppskatta dessa korvar. Trots att jag är en riktig korva-maja, så gillar jag varken smaken eller konsistensen på dessa korvar. Fortsatte bort mot en kyldisk, där jag fann en räksallad som såg riktigt god ut. Men bara en! Sista för dagen… tog ett samtal med maken. Skulle han kunna tänka sig att vi delade på den och en bulle med ost? Den var ingen liten sallad… vi beslöt oss för detta alternativ. 

Slog oss ner vid ett bord och jag funderade hur vi skulle klara av att äta med denna enda lilla plastgaffel som följde med salladsförpackningen. Men vi brukar kunna dela på det mesta. Plötsligt fiskar maken upp en grej ur innerfickan på sin vinterrock. Och så apterar han denna mojäng så det blir en sked med gaffel och kniv. Jag glömmer äta, bara sitter där och stirrar. Var har du fått den ifrån, undrar jag? Den vann jag på byastugu-dagen i somras, svarade han. En så’n där grej man undrar vad man ska ha den till… men nu hittade han ett tillfälle där den passade ypperligt, och då han såg hur förtröden jag blev, njöt han av sin vinst ännu en gång…. jag såg då han ätit färdigt hur han ömt tog hand om mojängen för att ha kvar den om flera tillfällen skulle komma…