Vaknar ganska tidigt idag. Fortfarande gryning. Men känner mig hyfsat utsövd. Trots mina alldeles idiotiska nattvanor kan jag känna lust att stiga upp och fixa frukosten. Kan inte förvänta mig att gubben ska lussa för mig. Han kan ändå inte de luciasånger jag helst skulle vilja vakna till. Så upp ur varma go’a bingen. När jag kliver in i köket reagerar jag på ett, för mig ovanligt fenomen, belysningen på gångstigen utanför, som lyser upp köket. Ojdå, längesen jag var upp och tassade så tidigt.
Kaffekokarens gurglande signalerar, precis som Beppes Sigrid brukade göra, ”färdig”…. Jag har snart hittat rätt inställning på brödrosten igen. Jag brukar tappa bort vad den ska stå inställd på då vi använder den till många rostningar. Men de kan få en liten liten höjning till. Lite blekfisiga är de ännu, trots mina småjusteringar den senaste veckan.
Kanske man skulle kolla hur mycket den står på, på skalan vid vredet, när jag hittar den absoluta punkten. Men det får bli med mobben och ett foto av skalan. Annars kommer jag JU ändå inte ihåg det. ”Jag tror det var” ….är ett mycket vanligt förekommande uttryck från min sida. Trots att jag brukar skryta över mitt ”bildminne”, jag hänvisar till det när folk frågar hur jag kan se valören på korten då jag lirar kort, kan jag inte se siffrorna å brödrosten. Om där är några… men på korten känner jag igen om det är si eller så många pluppar, två, tre och fyra är jätteenkla. Men sen femman sexan osv, nu får man se hur många pluppar det verkar synas i mitten. Helt enligt mitt minne för hur många pluppar där är på de olika korten.
Idag ska vi INTE ut och fira. Vi firade vår 54:e bröllopsdag i onsdags. Och under eftermiddagen kom ett SMS, lunchvännen som har varit upptagen med sin flytt verkar ha ”landat”. Hon ville veta om vi skulle ha en torsdagslunch tillsammans dagen efter. Snabbt samråd med maken….. och vi beslöt, okej, vi firar vår 55:e förlovningsdag då. Ingen vet hur många chanser det finns kvar att dels fira, dels vara i såpass hyfsat skick att vi kan fira. Så kör hårt, livet är kort, som den här inbitne bridgespelaren brukar säga. Det är bara betoningen det hänger på. Så lite firning i Danmark med smarriga danska smörrebröd blev förlovningsdagskalas.
Med anledning av mina uttalanden till vänner och bekanta om att baka lussekatter med majonnäs, vill jag säga: strunta i det! (Skit i det) Jag har gjort den erfarenheten till er. Inget mervärde med den metoden. Bara en viss besvikelse. Inte för att de smakade dåligt, men jag måste få säga att det var slöseri med tid och energi att baka på detta sätt. De blev inte lika läckra i gräddningen, färgmässigt. Och heller inte riktigt samma porösa bröd. Mer kompakta och aningen för söta, saffranssmaken hittade vi inte lika tydligt som vi brukar känna i våra ”vanliga” katter, trots tre kuvert saffran på 5 deciliter degspad. Men absolut ingen uppoffring från vår sida att få dem i sig, de är goda. Och vi är en erfarenhet rikare. Nästa gång vi bakar lussekatter återgår vi till vårt ”gamla vanliga” recept med kesella. 2 dl majonnäs gjorde att saffranet inte torkade ut degen, men gav inget mervärde. Går lika bra med kesella och smör. En bild på föregående års katter bifogas.
Nu återstår de färdiga degar som ligger och undrar om de blivit bortglömda i kylskåpet. Men nej oh nej, de är inte glömda. Men våra gemensamma krafter krävs för att baka de sista av våra stipulerade julkakor. Sonjas nötkakor, bondkakor, mandelmusslor och schackrutor hör till ”säsongens” festligheter. Och att de behöver våra gemensamma krafter beror på att jag numera inte är betrodd att skära kakorna från degrullen. Siktar ”snitt” påstår maken. Men chokladklicken på Sonja nötkakor är mitt jobb, de som sammanbinder de två små delikata miniatyrkakorna, så att de blir de där goda som man kan låta smälta i munnen. Hasselnötssmaken då den möter chokladsmaken är hyggligt smarrig. Kan ni gissa vilken som är en av mina favoriter? Sedan jobbet med att ”tumma ut” mandelmusslorna tar vi som ett gemensamt nöje. Men min bagarpartner väger varje liten degklick, så man kan inte snaska i sig lite deg. Synd tycker jag, det känns lite snålt. Men jag får en ”mögig” blick då jag beklagar mig.
Då dessa bakverk är färdigställda känns det som vi är i mål för i år vad det gäller julförberedelserna. Nja, granen ska JU kläs men det gör vi inte förrän närmre jul. Inget julpynt förrän efter sonens födelsedag. Han ska få veta att det finns BÅDE julklappar och födelsedagspresenter.
Jaså ni reagerade på att jag sa julgran? Ja det är rätt. Den slopade vi för fyra-fem år sedan. Jag tror i samband med en Londonresa vi gjorde för att fira vårt guldbröllop. Men man är väl inte sämre an man kan ändra sig? Eller?
På väg in mot sta’n med bussen för någon vecka sedan, klev en dam på med en liten söt minigran. Väl ”nätad” gjorde den transporten av granen ganska bekväm. Maken tittade på den……jag tittade på den … Sedan sa jag att: Ja , käre make det går att ha julgran med på bussen nuförtiden. Lite förvirrat såg han på mig innan han mindes….det där för längesedan. Veckan därefter hade han sett en helt bedårande liten gran utanför vår matvaruaffär. På hans sätt att beskriva den, hörde jag tydligt att hans önskan, var att vi skulle ha den i vårt hus. Så nu står den och acklimatiserar sig i vårt garage, för att flytta in om en vecka. Har fått köpa en ny liten julgransljusslinga, den gamla hade nog gjort att lillgranen ändat upp som en fläck på julgransmattan. För er som vill läsa -> https://www.jönssonminnen.se/2013/01/
Margareta
Granen ställdes i trappan för att sakta tinas upp. Hos mig finns varken gran eller kakor. Inte heller skinkan. Jag mår bra ändå.
Hoppas lunchträffen var trevlig!