Plötsligt händer det – utan ”devicer”

Vid ett riktigt sent kvällsmål igår-kväll, som inte är brukligt hos oss, sitter vi där och upptäcker att det faktiskt är trevligt att umgås över en smörgås. Småpratar om tidens flykt. Brer en macka och skamset kollar jag om maken ser att jag trycker ner smör i de stora gliporna i brödet. Och givetvis, det ser han. Men tiger som muren samtidigt som han hyvlar tjocka ostskivor för egen del. Det bröd jag för tillfället föredrar har stora”luftbubblor” inuti, men brödet är så gott att jag inte hittat någon konkurrent till det … ännu, men det kostar matfett för att få mackorna som jag vill ha dem. Småpratet glider över på makens kusin och hans stora familj. Han och hustrun är duktiga bagare och bakar allt bröd själv. Men detta norrländska tunnbröd kräver också mycket matfett. Och med en stor hungrig barnaskara lyckades kusinen med hustru att få barnen att acceptera bröd utan matfett på. Att det blivit en ”snackis” talar bara om hur tiderna har ändrat våra referenser. 

Jag berättade för maken om min far och hans återkommande historia. Då han växte upp bestod matfett på smörgåsen antingen av riktigt smör eller fett som smälts i stekpanna i samband med fläskstekning. Fittamad är ett skånsk benämning på en vanlig smörgås. Men till vardags ansåg min farmor att man kunde äta brödet utan matfett. Och det var ju ingen omöjlighet, men ännu bättre då man kunde ”snika” sig till lite smör. 

Far berättade att han och hans bröder hade kommit på att om man bredde på smöret och sedan vände mackan upp och ned så syntes inte matfettet. Och deras morsa höll sig lugn. Men snart såg hon spåren i smörbyttan, gick fram till den för tillfället snaskande gossen, och bad att få se på smörgåsen. Det sträcktes fram en ”torr” brödskiva under ögonen på henne. Vant vände hon handen och kände på undersidan på mackan och sedan – pang. Örfilen som hamnade på kinden/örat smetade in matfettet hon fått med från mackan. Sen fick gossarna ha lång tunga om de skulle få i sig matfettet. Jag vet inte hur många gånger jag hörde historien genom min uppväxt. Men den har lämnat efter sig det, att man ska inte ta något i onödan på mackan. Därför är dubbelsovling förbjudet i vårt hem. Om vi trots allt gör det någon gång, smakar det trots allt inte bra. Synden ger en besk smak.

Vi började fundera när margarinet dök upp i Sverige. Maken hade tidiga minnen från sitt besök i stora staden Umeå, i samband med att han fick gjort en operation i sitt knä. Detta hände i början av 50-talet. Hos hans faster, där han kvarterats in före och efter sjukhusbesöket, hade det diskuterats om de första margarinerfarenheter han hört talas om. Tipsen om hur man blandade margarin med smör, så det trots allt blev ätligt. Själv nickar jag instämmande på tidsfunderingen. Jag måste ha varit runt sex-sju år vid den tiden. Minns hur jag, på en av de första reklamfilmerna på biografen, blev presenterad för något som Smakade Som Smör och lanserades under namnet ”Tre Ess”, vilket anspelade till detta uttryck; smakar som smör. Ett barndomsminne för båda som vi kunde tidsbestämma. Kul. 

Vi spånade vidare på det där med reklam. Minns du reklamen för Pepsodent, undrade jag? Den, där det i pappasken fanns ett litet snöre med. Och om man drog längs snöret med naglarna kunde man höra ”PEPSODENT”. Nej det där var Stomatol-reklamen, kontrade maken. Jag fick stryka på foten där vid lag, han hade nog rätt. Den reklamen var för honom även bekant från ett besök han gjorde i kungliga hufvudstaden med en skolresa. Jag vet vad han tänkte på, den gigantiska neonskylt med Stomatol-reklam lyste upp Stockholm på sin tid. Jag vet inte om Stomatol finns fortfarande. Men jag minns att jag var imponerad och nyfiken på dessa varumärken. I mitt hem fanns bara Colgate-tandkräm. Men tvålen som vi använde var av betydligt mer omskrivet märke. Jag vet inte var jag läst det men, att nio filmstjärnor av tio använder Lux då de tvättar sig är jag övertygad om att hela världen vet. Lite trösterikt att om, om jag skulle bli filmstjärna var jag i alla fall väl bekant med en av de saker som skulle finnas i man necessär. 

Men när började man sälja margarin i Sverige? Plötsligt blev vi nyfikna på om det inte är äldre än vi, denna uppfinning med detta matfett. Trälådan som står på golvet bredvid ”öppenspisen” i stugan med texten ”konstister” på ena sidan, och på andra sidan står det ”konsumentföreningen Solidar” är vi medvetna om att den har några år på nacken. Men vi har småmysande konstaterat att vi äger ett musée-föremål. Skulle den vara yngre än vi? Nej oh nej, så får det inte vara. Maken sträcker ut sin hand för att grabba tag i mobilen och googla för en tidsbestämning. Oj då, ingen mobil vid hans sida, han känner om den ligger i byxfickan. Ingen mobbe. Jag tittar om min finns inom räckhåll, men nej ingen jag heller. 

Plötsligt inser vi att vi suttit och fabulerat om gamla tider. Och klarat oss hyfsat bra utan våra devicer, som maken envisas kalla dem (dom). Att vi klarat oss utan dem så länge! En hel måltid! Trots att samtalet vandrat runt, med tydliga frågeställningar om när, var och hur. 

Kanske beroende på att jag inte en enda gång blivit påmind om vilken språkpolis jag är. Något som jag normalt inte förnekar men gärna kör igång frågeställningar runt. Och gärna vill googla på om jag har rätt eller fel. 

Senare då jag var tillbaka till min käre mobbe satt jag och lyssnade till en bok. Den eviga men mysiga stickningen i händerna. Soffhörnet är så mysigt med dessa aktiviteter, bok och sticke. Men det blir tyst runt oss. Maken har sitt i sin device, så ingen av oss led av tristess. Plötsligt började jag skratta högt, men i samma ögonblick bad jag om ursäkt för att jag störde om han satt med något han lyssnade på. 

Idag till lunch relaterade jag för maken om det vanliga lördagsmorgon-samtalet med bror och svägerska. Hälsoläget, vad som hänt senaste veckan och nya boktips. Då vi pratade böcker kom jag att tänka på vad jag skrattade så gott åt i går kväll. Måste få berätta för maken som tycker jag är makalös med mina språk-kommentarer. 

I min deckare var det det vanliga ”morgonmötet” på polisstation. Hur en av kommissarierna sade om gärningsmannen: 

– Han har nog inte ……och fick direkt ett påpekande att ingen visste ännu om det var en hon eller han. 

– Ok, sade kommissarien, HEN då…. sedan fick han strax efter en ny kommentar: 

– Nu sa du det igen!!! 

– Vadå menade kommissarien?? 

– Han, svarade hans kollega.

– Men jag sa aldrig….

– Jo du sa den skyldige. Måste vara en maskulin person då man har ett E som ändelse. 

Här tog vårt lunchsamtal ny fart, maken nickade igenkännande. Han kunde det där att bli avbruten och ifrågasatt, av en språkpolis. Samtidigt som vi insåg att vi inte visste hur situationer skulle hanteras då vi talade om alla dessa ”hen” som blir mer och mer förekommande. Tidningarna skriver ibland om den misstänkte, har de angivit könet nu? Eller menar de den misstänkte/misstänkta? Jag tror svenska akademin har fått något att syssla med. De får försöka lösa problemet med en ny ändelse till alla dessa adjektiv. Och dessa ord som har en ändelse som pekar ut om det är en man eller kvinna, t.ex. maka make. Samtidigt kan de bestämma att alla cyklar ska se ut på samma sätt så syskon kan ärva varandras cyklar. 

Kommer att tänka på den gång för länge sedan man läste om den ok-ände, som slagit en annan. Vadå annan? Slagit ett annat ok eller en annan ände? 

Visst är språket fantastiskt? Inte konstigt att vi blir förvirrade ibland. 

Till sist vill jag bara säga att dagens väder har braskat, idag Anders-dagen. Alltså har vi en slaskig jul att se fram emot. Nu ska jag tända våra elektriska adventsljusstakar.