En Valpolicella till Söder

Tack för det Televerket. Ett gammalt uttryck, som vi använde om mycket, som hände för trettio-fyrtio år sedan då det blev förändringar i samhället. Man tittade på reklamen i TV, och jag sa att man tittade. Verkligen! Man följde mycket av samhällsinformationen som gavs via detta media. Många i min ålder kan humma med i frasen ”för din egen skull” som var en uppmaning att anmäla sin inkomst till försäkringskassan. Televerket meddelade om olika abonnemangsformer, som ändrades lika ofta som man lyckades förstå dem. Och sedan fanns det nånting som hette ”anslagstavlan”. Undrar om den finns ännu. Men hur det än är så måste vi få samhällsinformation. Då, för tjugo, trettio år sedan ”matades” vi med denna samhällsinformation omedvetet genom att följa media på ett ganska alldagligt sätt. Nu för tiden verkar det som att det krävs att jag söker den själv. Annars står jag snopet vid en busshållplats och väntar på en buss som inte kommer den tid jag är van att den brukar dyka upp. Och när den väl kommer går den inte dit jag förväntade mig. 

För tillfället är det stora förändringar som aviseras angående betalningsrutinerna på stadsbussarna här i staden. Jag tror hela länet är involverat i denna förändring. Man ska byta ut våra JoJo-kort. Nu när de börjar kännas bekanta och inarbetade. Men hur, när och vad?

Sistlidna juni bytte man tidtabeller och busslinjernas sträckning i staden. Några linjekartor på det gamla viset finns inte längre. I alla fall har vi inte funnit några, ÄNNU. Alltså, den samhälls-information om detta stora ingrepp i vår vardag finner vi inte. 

Vi som har tidtabeller och linjekartor som underlag då vi planerar våra stadsresor, känner oss lite förvirrade. Visst finns det andra lösningar, men hur hittar vi rätt i denna djungel av information? Vi bestämde oss för att systemet måste undersökas, detta system som man ”lätt hittar” i datorn. Men det är hemma och inomhus i värme och ljus. Hur gör vi om frågan uppstår då vi står i mörker och småduggande regn ute vid en hållplats på söder eller öster i Helsingborg?

Allt började med att vi for in till stan en dag föregående vecka. Någon riktig plan hur vi skulle åka hade vi inte. Lät slumpen avgöra. Då vi kom in till centrum klev vi av ” vår vanliga” buss. Klev på bussen som kom in på hållplatsen strax bakom vår buss. Och åkte med den till ändhållplatsen. Vi hamnade vid möllan i Hittarp. Perfekt att sitta och ta en lunch-fika. Kaffe och mackor. En blek höstsol som allt eftersom dagen led, blev blekare och blekare. Då vi startat hemifrån hade den lyst med all sin styrka. Därför sa vi att det var troligen i grevens tid vi tog lunchpaus, för sämre väder var på gång. Och vi hade inte tänkt oss att sitta i regnväder vid våra fikaraster.

Naturreservatet nedanför Möllan, ner mot havet fick en snabbvisit för naturliga ärenden. Sedan åkte vi tillbaka mot staden med bussen som hade Rosengården som vändpunkt. 

Efter att ha sett gamla vanliga områden runt Brytstugan och delar av det Helsingborg som är bekant för oss, beslöt vi oss att byta till nästa busslinje. Därför, nästa gång vi kom till knutpunkten bytte vi till buss mot Humlegården. Tänkte göra en liknande loop med den linjen, men då vi anlände Humlegården och den sidans ändhållplats bad chauffören oss stiga av, han skulle byta linjenummer. Detta var en nyhet för oss. Att linjerna alternerade. Alltså bara en fjärdedels loop, sedan slut på den turen. Vi fick i all hast byta buss så vi inte skulle fara vilse.

Skymningen gjorde att vi satte punkt för den dagens resor. Men lite förvånade insåg vi att vi passerat Furutorpsparken flera gånger den dagen.

Hemkomna blev det en liten resumé över dagens eskapader. Vi var rörande överens om att vi hade klarat resandet hyfsat. Men vi hade inte varit utanför vår trygghetsgräns. Vi hade inte sett några områden som var ”nya” för oss. Satt vid middagsbordet och sammanfattade våra erfarenheter. Kändes det som vi var klokare? Nja, en liten bit av kunskapsluckan hade täppts till, med gapet av okunskap hotade fortfarande, stort och djupt. Vad göra? 

Maken beslöt att söka linjekartor för de linjer vi farit under dagen. Fortsatte söka linjekartor över en del av de linjer vi sett och mött under dagen. En karta över hela stadens bussnät har vi inte funnit ÄNNU. Men vi är inte färdiga, långt därifrån.

En stund senare fick jag fem utskrivna kartor i min hand. Fem outforskade linjer. Kan vi jobba vidare med dessa undrade maken, och ja det gör vi. Nu inväntade vi en lämplig dag vad vädret anbelangar, och vi ”låg i startgroparna” för detta. 

Sista onsdagen i oktober såg lovande ut. 

Sätt på motorvärmaren så bilen är varm och behaglig, bad jag maken dagen före. 

Gör jag gärna om du fixar att vi får normaltid i bilen inställd, replikerade han.

Hjälp, det jag hade gått bet på tidigare. Jag klickade runt bland alla inställningar jag hittade, men kom inte på hur jag lyckats ställa in tiden i våras då vi växlade över till sommartid. Hade senaste bilturen sökt runt bland dessa val men avslutat med att vi kunde nog ha det som det var, bara subtrahera en timme när vi tittade på klockan i bilen. Vissa saker kan man nog vänja sig vid. Och minus ett (1) är ju inte så svårt. 

Men jag kan inte få bilen att tänka…. så nu satt jag där med skägget i brevlådan. Alltså prova igen och igen ….och – taaa-daaa. Lyckades hitta en rubrik med ”sommartid”! Måste närma mig gåtans lösning nu. Nej, skit också, fanns ingen rubrik ”vintertid”. Vad göra? 

Lutade mig tillbaks och försöka tänka. Men!!!! Där var en liten bock i rutan efter sommartids-angivelsen!!Klick, och denna här smarta kunniga kvinna hade ”lugnt och vant” ändrat så att bilen var rätt i tid. 

Utan att med en min antyda att jag kämpat, lät jag maken veta att uppdraget var utfört. 

Dagen efter då vi klev in i bilen var den varm och behaglig. Nu vidare ut på vår upptäcktsfärd. Fyrans linje stod först på tur att ”upptäckas”, så mot Ramlösagården, och Fjärilsdalen. Vilket vackert namn, Fjärilsdalen. En trevlig tur med inte allt för okända områden. Några nybyggda kvarter men trots allt hade de några år på nacken. Inga revolutionerande nyheter för vår del. Ändhållplatsen på andra sidan av loopen, Västergård inbjöd med en blyg senhöstsol. På en bänk intog vi vår medhavda lunchmåltid. 

En dag så här mitt i veckan, var det oerhört lugnt och tyst i denna del av staden. Chauffören vi åkt med, och småpratat med i samband med att vi klev av, tyckte nog lite synd om oss. Fattiga pensionärer som skulle tvingas sitta utomhus för att inta sin lunch, erbjöd oss sitta på bussen och fika. Han skulle ändå inte åka de närmsta tio minutrarna. Jag log och sa att vi tackade men solen som lyste på bänken på andra sidan gatan, vid en liten träddunge var lockande för vår del. Och sedan fick han veta lite mer om vår anledning till bussandet. Förvånat tittade han på oss och sa, all den informationen hittar ni på skånetrafiken.se! Jaså, han kanske inte sökt med samma fråge-ställning som vi gjort.  

Här en logg-bild av 7:ans sträckning

Ner mot centrum igen efter att lunchen var intagen. Nu stod sjuans linje på tur att upptäckas. Mot Långeberga!. Men vi fick inte åka till ändhållplatsen här. Gustavslund var slutstation för denna buss. Vi hade bara skrivit ut linjekartor för de turer vi tänkt undersöka. Inte tidtabeller. Och de linjer med olika alternativ för varannan buss visste vi inte så mycket om. Visserligen hade vi inte medvetet gjort ett val av någon av bussarna som gick hit eller bara till hälften. Men de hade inte hjälpt i alla fall, denna buss vi åkte med skulle åka hem till bussgaraget. Nu blev vi snuvade på Långeberga. Men skam den som ger sig. Över gatan och ner mot staden med nästa buss, mot Brohult…. Besvikelsen över våra halverade erfarenheter gjorde att vi började planera för eftermiddags-kaffe. Som om javat skulle kunna ge plåster på såren. Men vi hade inget kaffebröd, bara kaffe. 

Beslöt i all hast att vi skulle kliva av bussen i centrum, vid ”Knutan” springa inom på Backhaus och sedan vidare med nästa buss, mot Brohult. Perfekt timing. Vi satt på bussen och hörde denna dam som lovade att bussen var på väg mot Brohult, varje gång bussen stannat och släppt av eller tagit på nya passagerare. Hon lovade otaliga gånger – mot Brohult. Vid Dalhem center blev vi upplysta att nu gick inte denna buss längre….. 

Jaha, de kunde lika gärna sagt – mot Treriksröset, istället för – mot Brohult. Det var lika sant båda utlovelserna. Vi kom aldrig till något Brohult. Men där, vid Dalhem centrum, stod en av ”våra” bekanta 1:an bussar, så vi for med den ner mot Stattena. Där vi bytte till 22:an mot Väla. 

Jag hade klart för mig att det fanns en förträfflig busskur med bänkar och bord vid Väla ändhållplats. Här blev vårt eftermiddagsfika uppdukat. Vi drack, åt och njöt de goda kardemummabullar som inhandlats på Backhaus. Som den skåning jag är, betyder mat- och fikaraster mycket för vardagslunken. Samtidigt med mumsandes av de goda bullarna gjordes en sista planering av dagens resande. Härifrån med buss till 24:an mot Humlegården. Därifrån med 3:an ner mot staden för byte till 1:an eller 2:an. Fick ta den som kom först av dessa. Tiden för sist inköpta biljett började närma sig slutet. Och kosta på en ny om det klarade sig med den gamla ….nej, det var vi inte beredda att köpa. 

Dagen slutade med att vi hade kontroll på ett par busslinjer mer. Och så många människor vi sett och även småpratat med. En dam vid Stattena som visade oss hur de informationstavlor fungerade som finns vid hållplatser som är knutpunkter för stadens bussar. Vid ett tillfälle fick jag en reskamrat som slog sig ner bredvid mig på sätet, innan maken hunnit slå sig ner. Vi småpratade lite och mannen var riktigt mysig. Plötsligt ropade han till, han hade glömt kliva av vid sin hållplats!! Ett bra betyg om mig som sällskapsmänniska, eller hur? Nu fick han ta en annan buss nerför Hälsobacken igen, eller en promenad genom Sofiakällan och dess omgivningar. Och maken fick tillbaks sin tilltänkta plats. 

Sammanfattningsvis börjar vi snart ha lite ”koll på läget” vad det gäller stadens bussnät. Och hur och när vi ska byta linje. Och vi var rörande överens om att riskera att be om en Valpolicella behövdes inte.

Vi vill inte riskera att råka utan för samma fadäs som min moster gjorde en gång. Hon skulle åka ner till systembolaget på Södergatan för att inhandla en flaska vin. Hon hade fått rekommendation om ett gott vin. På den tiden handlade man över disk, (over the counter OTC) så man kunde inte som idag gå runt och leta upp en flaska som liknade den man blivit bjuden på, eller sett hur den såg ut. Därför gällde det att komma ihåg vad vinet hette och gärna också hur det uttalades. Valpolicella, satt moster och mumlade för sig själv medan 5:ans spårvagn styrde, skrikande i skenorna, nerför Bergaliden. Första hållplats nedanför backen hette Knutpunkten. Och här bytte man om man skulle söderut. Man la mynten i bössan, bad att få en ”övergång till söder” och spårvagnsförare rev loss en liten biljett som tjänade som betalning på nästa vagn. Det var olika färg beroende på vilken linje man bad om övergång till. Men söder var söder, så då kunde man ta antingen linjen till Råå eller Lussebäcken. Båda passerade söder. Inte så viktigt att hålla ordning på slutstation för spårvagnen då man bara skulle till söder. Moster klev fram, lade myndigt ner sina mynt i bössan för betalning, sökte ögonkontakt med föraren och sade: En Valpolicella till söder!!! 

Jag ska erkänna att jag bara hört historien så här långt, aldrig hur det redde upp sig. De där bussluffarna är inte riktigt färdiga. Fler linjer står på tur att utforska.