Vad talar man om i 150 mil?

Många frågar sig säkert hur man umgås med sin levnadspartner i två intensiva dagar, helt hänvisade på att alla ljud som frambringas åstadkoms av endera av oss. Visserligen låter motorn på bilen och vägljudet som ett monotont brus, avbryts den ljudmiljön ibland av att radion rapporterar om något hinder längs vägarna, där det hänt en olycka. Men oftast rör det inte vår färdväg så man lyssnar bara med ”ett halvt öra”.

Det är faktiskt så att vi har genom åren lärt oss att tystnad är också ett sätt att umgås. Bara vara, som vi tänker. Därför blir det desto intensivare då vi får något att tala om som är lite mer tankeväckande. Vi kan grubbla på hur det genom åren blivit mindre jobb med att hålla vindrutan ren från krossade flygfän, och varför. Har vi blivit sämre seende så vi inte kräver samma rengjorda vindrutor? Eller kör vi fortare genomsnittligt så att flygfäna ”sopas upp” över bilen av fartvinden? Eller har vi färre flygfän nuförtiden? Maken tror på det mellersta funderingen. Jag sitter och grunnar om jag ska skriva ner mina funderingar, och jo, det får bli så.. 

En av de sista stugsistedagarna kom ”jäntorna” (våra Norrlands-jäntor) in till oss i stugan. Berättade om sina strapatser på fjällvandringen de precis hade genomfört, och skrattande berättade de, att då krafterna börjat svikta och en dryg mil återstod till målet, hur de triggat varandra med att de skulle, då de anlände hem gå ner till undertecknad för en fika och mina mandel- och kardemummabullar. De är jag världsberömd i hela släkten för, (receptet finns sedan minst femtio år på vetemjölspåsen). Tänk att bara tanken på mandel- och kardemummabullar kan lätta upp då skoskavet börjar tära på ens tålamod. Och krafterna tryter då man måste passera en surmyr och man upptäcker att de där dyra sneakers som man litade så till, blev lika genomsura som myren man gick genom. Vandrarkänga-alternativet spökade, men nej, inte ge efter för sådana tankar. Eftermiddagens fika satt som en salvelse medan tårna viftade nakna under bordet. Och deras berättelser om strapatserna de genomlevt väckte många minnen hos maken och mig. Många gånger har vi vandrat de olika stråken uppe i fjällen då vi var yngre och raskare, så vi vet vad de talar om. Nu är det denna generations tur att utforska fjällvärlden.

Det blev en runda till för dessa jäntor tillsammans med gänget skafferi-rensarna senare på kvällen för att dinera och vårt matförråd minskade lyckligtvis. Alltid ett bekymmer sista dagarna. Man kan inte kasta mat, och ibland räknar man fel vid inköpsrundorna. En härlig gryta med mina sista glass-strutar som dessert. Såja, tomt i den lådan…. helgens meny blev nya upptäckter då vi kombinerade rätter som vi aldrig gjort förr, på grund av att vi hade det ena men inte det andra och tvärt om…. Men det blev succé. 

Måndagsmorgon bar vi ut de sista av packningen till bilen, och iväg. Lite fikabröd inköptes i Tärna och som vi brukar, rastade vi vid Vojmåns fina rastplats. Radio Västerbotten är snarlik radio Malmöhus, det rapporteras om allt möjligt som händer längs vägarna i länet. Är väl bra, men det hade räckt med en eller möjligen två rapporter om någon incident. Men det mals och mals tills man får lust att ta bort inställningen om ”Traffic announcement” och slippa höra deras eviga upprepningar. Ja vi är kitsliga, gnälliga. Men resandet blir inte kortare av att det förekommer irritationsmoment. Västernorrlands län hade några inslag också, dock märker man tydligt att de funderar på hur ofta och hur många gånger man ska sända. Neröver landet var det tyst. Har det inte hänt någonting farligt här undrade jag och vi njöt av att slippa tjatandet. 

Sista etappen måndagskväll blev verkligen jobbig. Jag hade bett att slippa få de sena passen av körningen då mina ögon vill ha dager. Trots det visade sig tröttheten hos maken komma så olämpligt att den inföll med skymningen. Vi hade JU inte riktigt ”koll” på hur länge vi har dagsljuset och när skymningen infaller, då vi kommer söderut igen. Så då det var min tur som förare var det inte så länge dagsljus, skymningen kom mycket snabbt. Vi blir lika överraskade varje år. 

Jag slet med skymningsljuset, vägarbeten och efter några kilometer blev vi hänvisade in på en omväg. In på en äldre del av E4 som vi mindes vagt från länge sedan. Smal med mycket hastighetsbegränsningar och med dagens hårda tryck på trafiksituationen gjorde att det kändes som att min tunga deltog i styrningen av bilen. Plötsligt börjar belysningen på min instrumentpanel att bete sig underligt, ljusare och mörkare för att till slut bli mycket nedsläckt. Jag kunde skönja de stora siffror som anger hastigheten. Men det krävde mycket fokus för att se dem, och fokuset behövde jag till att ratta och styra.  Jag hade ingen reservenergi i bilen vad det gällde frukt eller godis, så det kändes som om energin bara rann av mig. 

– Hade jag haft en påse Ahlgrens bilar nu, så hade jag inte haft en påse Ahlgrens bilar nu, sade jag. Denne signal till maken var tydlig, han kände hur min panik växte. Han hade tolkat mina signaler förr, då jag önskade ha en uppäten smörgås till, tyder på att jag är hungrig eller i alla fall att jag önskat en påfyllning av något som är slut. Man behöver väl inte gnälla, bara markera sina önskningar. Signalen om växande panik gick tydligen fram för han grep mobben och började leta. Han lyckades via google maps få fram en beskrivning hur vi kör till hotellet. 

Vi  hade då hamnat in i stadstrafiken i Gävle. Stadstrafik som jag undviker i dagsljus, förgyllde inte min situation som förare i mörker heller. Och i en stad som jag känner väldigt dåligt till. Väl framme vid hotellet började jag kunna släppa ner axlarna lite, och få en nyckel till rummet. 

Mörkret slöt sig runt oss och det lockade till att tänka positivt, sammetsnätter och kräftskiva. Även värmen överraskade oss. Vi har upplevt det förr, men vi slutar aldrig att förvånas. Att lämna stugan med ett krispigt höstväder och gulnade löv, hela skogen full, för att möta en varm ymnig sensommar. Och jag tänker som Thore Skogman sa, Sverige är fantastiskt.

Tisdagen, dag två av vår hemfärd från stugan till hemmet, känns det tydligt att vi kör ”nerförsbacke”. Då vi slutligen förberett oss mentalt att avveckla vårt sommarviste för detta år, är det bara resan kvar. Melankolin lättar och man börjar ställa om för ett sydligt leverne. De tecken på att vi anländer till ett annat liv blir tydligare för varje mil som vi lägger bakom oss. Jag vet inte riktigt när kepsarna slutade synas, men strax söder om Gävle blev shortsen ett allmänt klädplagg. I Norrland är inte shorts så vanligt. Dels behöver man heltäckande kläder för klimatet är inte lika varmt som i Skåne, dels mygg och knott hålls på avstånd. Mil efter mil lade vi bakom oss. Småprat, mycket sporadiskt. Jag försökte lyssna på en bok, men då jag inte hade någon pågående bok utan letade efter en ny tröttnade jag ganska snabbt. Återgick till att titta i kartboken, göra små beräkningar på nästa rast, och var vi kunde tanka. Men det var slut på trafikinformation! Ingenting. Till att vara den tunga trafiksituation som råder längs våra vägar är vi förvånade att det inte händer mer. Några bärgningsfordon längs vägen, men det verkade mest som kunderna deras, var bilar som drabbats av motorstopp. På ett ställe såg vi en bil som hade kört i diket på vänstra sidan av vägen. Konstigt att den hamnat på den sidan. Hade den värjt för något djur? I övrigt såg vi inga incidenter. Och med tanke på hur många fordon vi mött så…

En annan sak vi förvånats över är, inte mer än en enda polisbil såg vi på hela vägen ner genom landet. De har kanske inga semestervikarier och är kort på folk inom den yrkeskategorin.  Jag vill inte påstå att alla kör omdömesgillt, så det hade varit skönt med några bilar längs vägarna. Eller som man gjorde för några tiotals år sedan, placera ut några tomma polisbilar här och där. Folk saktar farten och tänker till trots allt, det ser man tydligt då det förekommer en polisbil i närheten.  

Vi pratade om att bilskollärarna idag lär ut till eleverna att de ska köra aggressivt och försöka balansera på gränsen till det olagliga hela tiden. Nu pratar jag skit, men det är den rådande trafikrytmen överallt längs vägarna idag. Trots allt sker det färre incidenter som vi ser längs vägarna än förr i tiden. Det är som med flygfän, förutsättningarna ändras tydligen. De få stillastående bilar längs vägkanterna vi sett, har lärt sig att försöka så långt som möjligt köra ut mot dikesrenarna. Någon enstaka långtradare med varningsblinkers påslagna, men nästan nere i diket. De gånger vi sett någon bärgningsbil i aktion, har bärgaren rört sig på den skyddade sidan om fordonen. Minns för några år sedan, då vi behövde hjälp av bärgare, hur hon placerade sin stora bärgningsbil med de kraftiga varningsljus ut i vägbanan som skydd för sig och sitt arbete. 

Vad talar vi mer om, då vi sitter och åker? Sista dagens eftermiddag börjar vi tänka till, inköpslista. Mjölk potatis och diverse förnödenheter bör inhandlas. Hur har vi det därhemma? Har vi något i frysen? Vi har inget bröd till frukosten imorgon. Alltså ett besök på någon affär är av nöd. Men vi kan väl försöka att skriva en shoppinglista, eller en handlelapp som det hette då jag var barn. Plötsligt känns det mindre monotont en stund, då vi tänker till vad som är nödiga inköp. Oftast har den där handlelappen bara innehållit tre rader. Bröd – mjölk – potatis. När vi sedan ska betala i kassan flyger det iväg fem- sex-hundringar, lätt. Medan man sitter i bilen är det ganska tomt i skallen efter två dagars körning, men då vi ser alla varor i affären är det lätt att fylla kundvagnen. Detta får mig att tänka på all reklam om att handla på internet. Om man inte själv går runt i affären och plockar varor, utan endast beställer efter behovet som nedtecknats på handlelappen, så många impulsköp man kan undvika. Så man ska kanske trots allt inte fnysa åt idén med att handla över nätet. Kan hjälpa mig motstå lockelser om saker jag inte behöver men ändå kommer hem med.

Då vi anlänt hemmet och landat mentalt också, ringde vi svägerskan och bad henne gå ner till stugan och stänga av strömmen. Det står fyra element och blagar på för fullt. Det hade varit varmt och gott till påsken då vi brukar fara upp, men kanske onödigt dyrt att ha stugan fullt uppvärmd hela vintern. På checklistan som ligger på bordet i stugan, står som sista punkt: stäng av elektriciteten!!! Den listan behöver vi verkligen, kanske kopierad också att ha i reserv