English first today
Very often my iPad sounds like an urgent child, a sound you can’t ignore. A tune l don’t know how to manipulate so it will be lower. If I complain about it, most people answer, look under settings and you will find the help you need there. I haven’t found it yet. But I will one day! Hopefully. The sound is very load and annoying. Force me to answer. But it doesn’t matter. I know who is calling. Even if there has been moments it has been inconvenient to answer. But the load sound doesn’t allow me to ignore. It is Vicky from Saskatchewan who calls. To remind me; it is time! For our daily tournament! And she asks me, what are you doing, when she didn’t find me at the bridge site this very time, our tournament time? And I answer; writing. Now Vicky isn’t fond of writing and she shakes her head and wonders, why and what is so interesting when I need to sit and write all different times. Mornings, afternoons and evenings.
I tell her I like to sit and contemplate what has happened. As the old woman sitting in her rocking chair and just remember things. She laughs and tells me I am not at that age yet, not mature enough for that rocking chair. And I admit I didn’t keep an eye at what time it is. I have said to her, I know you watch the watch for me too. And she calls when I forget the time.
You haven’t send me anything for long time, she said, and I told her, I never get to know if she opens the link I send to her, because I never get any response, either negative or positive response. And sometimes l use to send her daughter a link too, so her daughter may remind her about her mail. But according to Vicky her daughter doesn’t get my links either. Curious I thought, why isn’t my mail reaching Canada? Well, I will check it up, I said to her.
Some days ago the same happened, Vicky called on Skype and I answered. Hurry up she said. There’s a limit how many pairs they will take in tournament today! I logged in and we sat waiting for tourney. What did you do today when you had forgot the time she wondered. I was writing, I told her. And then the tourney started.
Next day she complained she hadn’t got it yet. What… I asked, what haven’t you got? At our age we don’t wait for much so when we wait, we really do WAIT. I pitied her, but when she told me she waited for my writing I bursted out in a very big laugh. When I told her the other day I wrote, it was a story about how time fly away and our annual bakery day in the shelter where we bake our bread. That bread we put in the freezer, where it nicely transforms to meat from the moose our hunters shoot during hunting season later that autumn.
It is not easy to translate into english so when we spoke last time about the link I promised to send her, I didn’t even know what to write about. And now she complained she didn’t get it yet!!! Ha ha ha, I laughed and told her, I haven’t written it yet. Not even thought about any subject to write yet.
When we spoke about writing and writing I told her my anxiety to write in english. And how my most writing in foreign language was to Froggy-friend in France. And Vicky who not love to write as I do, laughed again. Why write when Skype is invented, she asked. Then I told her, if I meet Froggy at the pavement I have no idea it is him. We stays incognito to each other, I told her. We wait for that 7 NT (a grand slam) to become bid and made! Then we will appear as human beings, not only characters in writing. I can imagine the question marks hanging above Vicky’s head….
I felt I had to tell Vicky about our Skype conversation, her and mine, is very important to me. It has forced me to talk fluently (hmmm), not sit and look for every word in a translator. And how much she has meant to me and to my last years bridge play.
But at Skype that day I told her about the difficulties to tell about this bread trading to meat, she was curious after all. And we ended up in a discussion what kind of bread and what kind of meat. She asked about what animal the meat was from and I tried to explain. It is moose, I said, not mouse. Vicky laughed, Vicky always laugh a lot. And the meat is not from reindeer. She continued asking….deer? But no, not Bambi, and not the one with the red nose who pulls the sleigh for Santa Claus. Can you imagine our talk? Our childhood and its fairy tales is a great help for us.
And every little call from her, we can socialize like this, I feel as I grow and develop. And develop at my age it is BIG.
One of the big problems as I encounter is, I can not find the swedish word in my brain. And when I cant find that word, I can’t transfer it at google translator either. Google translator is one of my nearest friends.
Earlier I realised I forget what I was going to do when I passed a doorway, had to go back through the doorway again and try to fetch whatever it was. Nowadays I don’t even find the words in my memory. And the talk gets stuck, just sit there and say….eh eh eh…..
But I know I am not alone with this kind of problems. And I imagine I maybe can prevent my brain to drop too many of it’s possibilities by writing and chat as I do. As well as I’ve got recommended to walk around and keep my legs and body in shape. Not same amusement as it is to write and chat.
Här kommer den där svenskan
Mycket ofta låter min iPad som ett bråkande barn, ett ljud du inte kan ignorera. Ett ljud jag inte vet hur man ska fixa så att den blir lägre. Om jag klagar på det svarar de flesta, titta under inställningar så hittar du den hjälp du behöver där. Jag har inte hittat det ännu. Men jag kommer att göra det en dag! Förhoppningsvis. Ljudet är väldigt högljutt och irriterande. Tvingar mig att svara. Men det spelar ingen roll. Jag vet vem som ringer. Även om det har varit stunder har det varit obekvämt att svara. Men ljudet tillåter mig inte att ignorera det. Det är Vicky från Saskatchewan som ringer. För att påminna mig; det är dags! För vår dagliga turnering! Och hon frågar mig, vad gör du, när hon inte hittade mig på bridgesidan just nu, vår turneringstid? Och jag svarar; skriver. Nu är Vicky inte förtjust i att skriva och hon skakar på huvudet och undrar, vad och vilket är så intressant när jag behöver sitta och skriva alla olika tider. Morgon eftermiddagar och kvällar.
Jag säger att jag gillar att sitta och fundera över vad som har hänt. Som den gamla kvinnan som sitter i sin gungstol och kommer ihåg saker. Vicky skrattar och berättar att jag inte är i den åldern än, inte mogen nog för den där gungstolen. Och jag medger att jag inte har haft ett öga på tiden. Jag har sagt till henne, jag vet att du tittar på klockan för mig också. Och hon ringer när jag glömmer tiden.
Du har inte skickat mig något på länge nu sa hon, och jag sa till henne, jag får aldrig veta om hon öppnar länken jag skickar till henne, för jag får aldrig något svar, vare sig negativt eller positivt. Och ibland brukar jag skicka en länk till hennes dotter också, så att dotters kanske påminner henne om hennes post. Men enligt Vicky får dotters inte heller mina länkar. Underligt tänkte jag, varför når min e-post inte Kanada? Jag ska kolla upp det, sa jag till henne.
För några dagar sedan hände samma sak, Vicky ringed på Skype och jag svarade. Skynda dig sa hon. Det finns en gräns för hur många par de kommer att ta i turneringen idag! Jag loggade in och vi satt sedan och väntade på turneringen. Vad gjorde du idag när du hade glömt tiden undrade Vicky. Jag skrev, sa jag till henne. Och styrax efter började turneringen, så det blev inte mer pratat.
Nästa dag klagade hon att hon inte hade fått det ännu. Vad … frågade jag, vad har du inte fått? I vår ålder väntar vi inte så mycket, men när vi väntar, då väntar vi verkligen. Jag ömkade henne, men när hon berättade att hon väntade på att jag skulle skicka vad jag skrivit, skrattade jag också riktigt rejält. När jag berättade för henne häromdagen jag skrev, var det en historia om hur tiden flyger iväg och om vår årliga bakardag i skjulet där vi bakar vårt bröd. Det brödet vi i lägger i frysen, där det förvandlas till kött från älg som våra jägare skjuter under jaktsäsongen senare under hösten.
Det är inte lätt att översätta till engelska så när vi förra gången talade om länken jag lovade att skicka henne visste jag inte ens vad jag skulle skriva om. Och nu klagade hon på att hon inte fick det ännu !!! Ha ha ha, jag skrattade och sa till henne, jag har inte skrivit det ännu. Inte ens tänkt på något ämne att skriva ännu.
När vi pratade om att skriva berättade jag för henne min ångest att skriva på engelska. Och hur min mesta skrift på främmande språk var för Froggy i Frankrike. Och Vicky som inte älskar att skriva som jag, skrattade igen. Varför skriva när Skype är uppfunnet, frågade hon. Sedan sa jag till henne, om jag träffar Froggy på trottoaren har jag ingen aning om att det är han. Vi förblir inkognito för varandra, sa jag till henne. Vi väntar på att 7 NT (en grand slam) ska bli bjuden och hemspelad! Då kommer ut som människor, inte bara som karaktärer i skrift. Jag kan föreställa mig frågetecknen som hänger över Vickys huvud …
Jag kände att jag var tvungen att berätta för Vicky om vår Skype-konversation, hennes och min, att den är mycket viktigt för mig. Det hade tvingat mig att tala flytande (hmmm), inte sitta och leta efter varje ord i en översättare. Och hur mycket hon hade betytt för mig och för mina sista år bridgespel.
Och på Skype den dagen berättade jag för henne om svårigheterna att berätta om denna bröd och kött-byteshandel, hon var ju nyfiken. Sedan vi hamnade i en diskussion vilken typ av bröd och vilken typ av kött. Hon frågade vilket djur köttet kom från och jag försökte förklara. Det är älg, sa jag, inte mus. Vicky skrattade, Vicky skrattar alltid mycket. Och köttet kommer inte från renar. Hon fortsatte att fråga …. rådjur? Men nej, inte Bambi, och inte den med den röda näsan som drar släden för jultomten. Kan du föreställa dig vårt samtal? Vår barndom och dess sagor är en stor hjälp för oss.
Och varje litet samtal från henne, att vi kan umgås så här, känner jag hur jag växer och utvecklas. Och utveckla i min ålder det är STORT.
Ett av problemen som jag stöter på är att jag inte kan hitta det svenska ordet i hjärnan. Och när jag inte kan hitta det ordet, kan jag inte översätta det via google translator heller. Google-översättaren är en av mina närmaste vänner.
Tidigare insåg jag att jag glömmer vad jag tänkte göra när jag passerade en dörröppning, var tvungen att gå tillbaka genom dörren igen och försöka hämta vad det var. Numera hittar jag inte ens orden i mitt minne. Och samtalet fastnar, bara sitta där och säga …. eh eh eh …..
Men jag vet att jag inte är ensam med den här typen av problem. Och jag kan tänka mig att jag kanske kan förhindra att min hjärna tappar alltför många av sina möjligheter genom att skriva och chatta som jag gör. Förutom det, har rekommenderats att gå runt och hålla benen och kroppen i trim. Inte samma nöjen som det är att skriva och chatta.
Margareta
Än en gång förstod jag din engelska. Det tycker jag är bra av mig.