Lapskojsstrumpor

Mina första minnen angående kläder och klädsel är förknippade med hemsömnad. Hur man skulle stå stilla medan mor och faster Asta viftade runt öronen på mig med knappnålar och ändrings- nypningar i både tyg och då det följde en skinnbit med då de nöp. Kanske inga direkta mardrömmar, men en lätt rysning är det onekligen förknippat med dessa ”provningar”. 

Att det sedan renderade i ett nytt plagg, en klänning eller en ny kappa, gjorde att det trots allt blev uthärdligt. Men jag kan aldrig minnas att dessa plagg var förknippade med någon längtan. Det var bara ett måste, i vårt klimat måste man ha kläder på kroppen. 

Genom min skolgång blev jag givetvis påverkad av modets växlingar. Hur man skulle ha tröjor som gick två varv runt kroppen ena vintern för att nästa vinter knappast dölja naveln. Jag minns då alla skulle ha s.k. college-tröjor, en grå tröja i ett material som var tvärrandigt i strukturen, en bomullströja trevlig till både kjol och långbyxor. En sådan ville jag ha. Grått är JU inte så vågat, mer ett ordinärt vardagsplagg. Så jag framförde mina önskningar till min mor. Hon var inte så van att jag gnällde och gnölade om kläder. Men som jag sa, kläder på kroppen måste man ha. Så vid nästa inköpstillfälle hade mor bett mig att beskriva denna tröja såpass att hon anade hur den såg ut. 

Vår ”hovleverantör” av kläder till min familj tittade oförstående på oss då vi stod framför honom och uttalade vår önskan av denna ”tvärrandiga” tröja. Men plötsligt sken han upp och hämtade ute från sitt lager, det var ett gediget lager med varor från dekader, han hämtade en svart-och-grön-randig ylletröja. Men den var randig på tvären, det enda gemensamma den hade med mitt önskemål. Mor nöp i tröjan, bedömde kvaliteten och om den var prisvärd. Jag stod bredvid och hoppades innerligt att mor skulle förkasta plagget, men hon fick ett så lockande erbjudande om priset att tröjan kom att bli min. Jag var nog ensam i världen med en sådan tröja. En stickig ylletröja som var så långt ifrån den modetröja som många av mina kompisarna bar. 

Men som sagt, kläder måste man ha på kroppen i detta klimatet. Inte en enda kommentar från någon kompis någonsin att den var varken ful eller snygg. Så det var ett hyfsat plagg trots allt. Varm och skön att ha på då den värsta stickigheten gett med sig då tröjan blev tvättad. Jag hoppades att tröjan skulle krympa i tvätten så att lillasyster skulle få överta den, för jag älskade inte plagget. Men icke att den krympte. Det är nog det enda ylleplagg i världshistorien som inte krympt vid tvätt. Tvärtom breddades den i randningen. Och då randningen var på tvären blev alltså tröjan längre. Den gick en bit ned om rumpan efter första tvätten och sedan förlängdes den ytterligare en bit för varje gång den tvättades. Då den började nalkas knäskålarna slapp jag bära tröjan. Jag var lite ängslig, att förslag om att den skulle justeras genom att klippas av, skulle dyka upp. Men jag vet att den förpassades i soporna så småningom, då den blev tunnare ju mer den växte på längden. Ingen förlust för min del. 

Senare i livet har jag inga direkta minnen om mitt klädval eller klädönskningar. Däremot har jag minnen från då mina favoritplagg har gett upp och jag varit tvungen att kasta dem. Antingen för de blivit för uppslitna eller för att de inte hängt med i utvecklingen, i min utveckling….då jag blivit rundare och plaggen bara hängt där och blivit utan ägare. 

Så ett intresse som varit mycket litet angående klädedräkt har gjort att jag inte är någon modedocka. Den referens jag är uppväxt med, hel och ren, är det som räcker för min del. Även om jag inom hemmets fyra väggar inte alltid är fläckfri. Jag har en förmåga att sätta en klick mat på bröstet varje gång jag tagit på en ren tröja. Oftast bara en gång, en klick. Om jag så envisas med att ha tröjan en hel vecka, blir det sällan fler klickar/fläckar. Men byter jag, så genast plipp….så sitter där en ny. FLÄCK.

Detta har gjort att jag slutat att fundera över vad jag har på mig. Det har hänt att jag farit iväg för att hålla en kurs, och strax innan jag ger mig iväg så skall jag bara….något att stoppa i mun… ser inte att det plippade… Men det problemet är löst med att jag inleder lektionen med: den här fläcken kom dit då jag stoppade i mig…. och den fläcken har jag hundraprocentig-koll på, så ni kan släppa fokus på den nu och lyssna på vad jag har att säga istället. Mina fläckar har därför aldrig förargat någon. 

Men med denna ”lediga” förhållning till kläder har också gjort att jag kan klä mig lite hur som helst. Bara det är bekvämt. Sedan har jag på senare tid försökt få maken att acceptera mina restgarnstrumpor. Och han har tydligen slutat att tycka synd om sig själv också. Kan till och med se det som en resurs att hustrun inte är så modemedveten att hans dåliga sinne för att kombinera färger inte stör henne. Nu gäller det dottern, kommer lapskojsstrumporna tillbaks med vändande post? Eller kan hon tänka sig att ha dem djupt nedstoppade i stövlarna där ingen annan än hon ser dem?

Jag blev glad då jag stickade dem. De spritter av livs- och stick-glädje med sina många färger.  Vill ni se dem innan hon eventuellt stoppar dem djupt ner i stövelskaften?    

Och vill ni se det jag skrev i ett tidigare inlägg om modet genom min liv så har ni det här. Klicka på det här