Språk och ”ryggor”

Debatten om dialekter har varit ett genomgående tema sista veckan i dagstidningen. Skånskans vara eller inte vara har varit en het fråga. Och jag njuter. I fulla drag. Det är ett ämne som verkligen fascinerar mig. Kan man välja bort sin dialekt för att folk har svårt att höra vad man säger? Då tycker jag att man hellre väljer bort åhörarna. Är de så inskränkta att de bara lyssnar på hur man säger det, istället för vad man säger, ja då är de heller inte värda att lyssna på. Visserligen kanske det är lättare för folk idag att våga stå på sig och inte tvingas till talpedagoger så fort ett framträdande ska göras av en människa med tydlig dialekt.

Visst är det trevligt att bli tillfrågad: – var kommer du ifrån? Och det är ett ämne som aldrig tar slut, dialekter och deras olikheter. Maken och jag kommer ideligen på oss med att ta till med dialektord som vi tycker är kul att uttala och använda. Speciellt då vi ”lånar” dem ur varandras barndomsspråk. 

Idag kom vi till att diskutera släkten på makens sida. Denna släkt från dessa norrländska byar där blodet inte blev utbytt, där dubbelkusiner snarare var regel än undantag. Som maken berättar om dessa anfäder, bröder som var gifta med systrar. Och därmed uppkom dessa dubbelkusiner. När cykeln blev överkomlig i pris späddes blodet lite mer. Och där vi satt och talade insåg jag att inte alla generationer var i fas. 

Herre gud, sa jag, där ”schekar” det på en generation. Javisst, svarar maken. Tills vi båda skrattande insåg att den dialekt jag ”snott åt mig” var ren och skär bondska från inre Norrland. Vi blev på det klara med det i samma ögonblick som jag frågade: och hur stavas ”schekar”. Jag fick en djup och ingående lektion i vad ordet betydde, men stavningen fick jag hitta på själv. Maken beskrev hur de, då de fiskat med nät gjorda av bomull, långt före nylonnätens tid, hur de blev tvungna att hänga dem på tork så de inte ”klistrade” ihop innan de skulle i sjön igen. Men det gjorde man väl genom att ”greij” dem frågade jag. Ytterligare ett ord som hade sitt ursprung ur fiske- och bondbefolkningen. Scheka dem gjordes genom en första torkning, sedan ”greijd” man dem så att de lätt skulle kunna läggas ut i sjön igen, fick jag till svar. Med den nyare tidens nät gjorda av konstfiber blev momentet med schekning överflödigt. Men ordet lever kvar som en glosa som tydligt beskriver differensen mellan två olika saker, två olika stadier. Kul, tycker jag. 

Sedan har vi ett evigt dilemma inom familjen, heter det att man ska ”sjå sej litt’” eller ”kan du hia dej litta”? Vilket är det rätta? Roliga ord är väl värda att bevara tycker jag. Jag har många min bekantskapskrets som jag hört använda orden: ”he’ hinns” när man talar om saker som bör göras. Det lustiga är att även mina skånska vänner ibland använder detta uttryck, och oftast med ett leende på läpparna. De vet att de varit ut i landet och lånat andra dialektord. Maken säger att han ska göra det eller detta ”så fort jag hinner” på renaste svenska, så vet jag att det är ett uttryck som har sina rötter i Norrland. Det sägs med lite av skammens rodnad på kinderna att han glömt bort, eller medvetet skjutit på göromålet. 

Men jag blir så glad då jag hör gamla ord och fraser används. Återbruk är aldrig fel. 

Nu ska jag försöka sticka färdigt min ryggsäck, den säck som blivit överflödig då jag fick se Ulrikas nya ”rygga”. Jag hade beslutat mej för att göra en ny till mig. Den gamla hade börjat ge upp. Hålen för dragskon var alldeles söndriga. Hade lagats flertal gånger, men åter börjat vara farligt nära att gå sönder. Som alveoler vid ett emfysem, ja ni som kan det där förstår. Färdslen började vara fransiga, jaha ett nytt dialektord. Färdslen är de där man hänger över axlarna då ryggsäcken ska bäras. Ska jag vara helt ärlig så kan jag inte komma på vad de heter på skånska/svenska. Har talat om dessa som färdslen ett halvt sekel. Men i alla fall, jag beslöt att göra ett sista försök att tillverka en ny ”rygga”. Letade i gömmorna men saknade det svarta garnet. Beställde och satte som mål att sticka ”ryggan” i stugan under påskresan. 

Svågern som var upp veckan innan vi skulle anlända, blev ombedd sätta ut vår brevlåda. Garn beställdes på nätet och adresserades till stugan. Och där låg ett paket garn och väntade på mig då vi kom fram. Först packa ur bilen, fixa till de vanliga göromålen i samband med vår ankomst. Sedan fram med garn och stickor. Det är svårt med svart garn, men jag skall fixa det. 

Då vi varit två dagar i stugan kom svåger och svägerska ner på kaffe och våfflor. De vet att vi brukar ha det i beredskap och de gillar att få beställa det. ”Vi kommer in på kaffe och våfflor” kan de säga i telefon. Ska vi ta med något då vi passerar affären? Och så dök de upp för en trevlig eftermiddags-samvaro.

Svägerskan har senaste åren blivit en inbiten stickerska. Därför blir våra träffar mycket prat om stickning och mönster. Förra våren lärde jag henne hur man stickar en estnisk fläta. Kul då man kan byta erfarenheter. 

Vad stickar du nu undrade hon, och jag visade mitt just påbörjade arbete med ”ryggan”. Hon tittade och sedan sa hon, jag köpte en mysig ”rygga” i vintras så jag behöver inte någon ny på mången dag. Och så visade hon sin fjällräven/väska/ryggsäck. En kombination av både väska och säck. 

Där satt jag helt övertygad om att någon ny ryggsäck behövde jag inte sticka. Den där hon hade var allt jag önskade av en sådan väska. Dagen efter gick jag in i sportaffären och inhandlade en till mig utan att fundera vad den kostade. Alla mina tidigare erfarenheter av Fjällrävens produkter gör att jag anser dem prisvärda. Såja, lite reklam mitt ibland mitt tjafs. Kul va? 

Birgitta kom inom vid fikatid för att betala mjölken jag köpt till dem i affären. Lite småprat och förfrågningar om senaste handarbetena som vi sysslade med. Men då jag visade min stickning sa jag att den hade blivit överflödig, nu då jag hittat denna mysiga väska i affären. Jag tog fram den och visade henne den. Ja vi har ungefär samma smak för väskor, det såg jag tydligt i hennes blick. Hon vände och vred på väskan, och jag såg hennes förtjusning. 

Diskuterade med Siv per telefon dagen efter. Sa att jag har löst frågan om eventuell födelsedagspresent till Birgitta som fyller sjuttio i början av juni. Visserligen lite dyr, men vi fick väl försöka skramla ihop fler som ville vara med på presenten. Två dagar senare fick jag veta att Birgitta varit in i sportaffären och inhandlat en ryggsäck till sig själv! Så där gick den idén om intet. 

Men jag bör sticka färdigt ”ryggan” i alla fall. Kan inte låta ett halvfärdigt arbete ligga