Självbekräftelse?

Ibland är det trögt att skriva, i starten. Kanske för att jag inte har något som jag tycker verkar trevligt att skriva om. Men sen ser jag att det runnit iväg fjorton dagar drygt sedan sista inlägget. En del kanske undrar, ligger de bara och latar sig dagarna i ända? Eller vad gör de? Ja ja, mestadels spelar jag bridge. Men maken han jobbar, med allt möjligt. Först däckbyte. Detta är nog den djupaste suck av lättnad som maken någonsin släpper ifrån sig, när han törs ge sig ut i trafiken igen med sommardäck på bilen och därmed laglydig. Jag hör ofta norrlänningar säga: du ska int’ gruv’ dig så mycket. Men det lyssnar inte maken på. Han gruv’ sig så till den milda grad att han sover dåligt då vi passerat 15 april, den dag som är den sista med tillåtna vinterdäck. Otaliga gånger har jag hört folk försöker lugna honom med: häruppe till fjälls kan man inte köra ”mer än fast”, länge än. Man måste få ha lämplig utrustning tills väglaget tillåter sommardäck. Men han gruv’ sig ändå.

Senaste dagarna har jag fått rapport från dem som är kvar i Rönäs, att de är s.g.s. fångna däruppe. Väglaget längs Tängvattsvägen är en enda lervälling. Och uppförsbacken upp mot ”Kleiven” är en utmaning för både postman och hemtjänst som har dagliga besök som måste göras in i dalen. 

Vi har anlänt Skåne, men de samtal vi får, gör att vi känner en slags samhörighet med folket i bygderna däruppe. Och de småpratar med oss som om vi är kvar i vår stuga. Visserligen vet de att vi är söderöver, men vet också att det bara är en tidsfråga förrän de ser vår röda bil parkerad framför stugan igen. 

Sista lektionen inför vårens bridge är postad. Examen på fredag. Hoppas de klarar sig själv efter det. 

Jag bad maken förra våren om att hjälpa mig sälja min husvagn. Måste nedgradera vår vagnpark. För mycket att sköta och onödiga kostnader. Men maken hade svårt att slita sig då, för ett år sedan. Nu i förra veckan beslöt jag be sonen om hjälp att avyttra den. På detta sätt behöver inte maken känna någon separationsångest. 

Förståeligt så undrade sonen, besiktigad? Och i vilket skick? Givetvis insåg jag att den måste göras attraktiv om den skulle något annat än skrotas. Så iväg till besiktningen. Ombesiktning på påskjuts-bromsen. Iväg till husvagns-firman som hade in den en dag på verkstad. Tillbaks till besiktningen. Godkänd! Hem och gjorde en tvätt av vagnen. Nu står den i vårsolen och skiner. Den går nog att använda någon/några säsonger till. Jag såg en husvagn i betydligt sämre skick än vår, på husvagns-firman. Den skulle de ha 64.000:- sekiner för! Så kanske skrotfirman inte är det rätta för vår husvagn. Men det känns onekligen som en befrielse att den är på väg till ett nytt liv hos någon som uppskattar den mer än vi gjort senaste året. 

Tandläkarbesöket avklarat och frissan har haft en dust med oss så vi ser ut som folk igen. Lustigt att här i stan blir alla ”måsten” genomförda, och i stugan bara lever vi. Ett lustfyllt liv med så många tillfällen som möjligt att bara slappa och ställa till lite fest. Helt anspråkslöst. 

Bilen ska in på service måndag och jag har några möten att övervara. Som det kan klumpa ihop sig. I stugan har vi nästan  aldrig några evenemang som kräver vår uppmärksamhet. Ska se om jag hinner följa med damerna på en torsdagslunch. Gick inte senaste veckan och då maken har ett besök hos doktorn i Ängelholm inbokat torsdag kommande vecka, går inte det heller. Han bör ha följeslagare om de ger honom något lugnande i samband med behandlingen, annars kommer inte bilen hem. Men de ska inte tro de slipper mig för gott. Nej nej. Jag kommer tillbaka, jag kommer tillbaka ….. som Nacka Skoglund sjöng. 

Medan jag skriver detta kommer postmannen med ett brev, en fråga från mina elever. En som redan satt sig ner med veckans läxa. Bra. Det här med postmannen som jobbar så här på en söndag känns lite lyxigt för min del. Då jag växte upp hade vi två postutlämningar per vardag, måndag till fredag. Lördagen var det endast en utbärning, det var tungt om det emotsedda inte anlände. Då fick man vänta till måndag om man väntade någon post som var viktig eller efterlängtad. Jag tror yrket postiljon är nog inte många som någon satsar på idag. Fast det finns trots allt en liten del som skickas brevledes.och näthandeln håller tydligen igång verksamheten. Själv har jag kommit på mitt drömyrke. 

Har ni lagt märke till att det aldrig finns någon ensam vindruva i en förpackning? Aldrig en lös druva! Och jag är övertygad att vår herre inte skapt vinstockarna till att vara så precisa att de producerar klasar som väger exakt 500gr. Så någonstans i produktionsledet finns det en gubbe som står och väger klasarna och snaskar i sig de druvor som är för många för förpackningens rätta vikt. Undrar hur många kilo per arbetsdag han får i sig. Men det är JU gott. Så inte mej emot om de frågar om jag vill ha det jobbet. Nu får du sluta tramsa kan jag tydligt höra någon säga. Och ja jag lovar. Till nästa gång jag är på tramsehumör. Läste förresten i dagens blaska att de som skriver såhär som jag gör, söker bara självbekräftelse, vilket härmed uppfyllts för dagen.