Långfredag

Försiktigt sätter jag ner foten då jag lämnar trappstegen, ner på blankisen som omger vår trappa. Jag vet att den är hal, isen, och med det cirka halvcentimetertjocka smältvatten som ligger ovanpå vet jag också att det är absolut omöjligt att försöka jäkta. Det slutar förmodligen i ett kallbad för lilla rumpan i isvattnet som inte dräneras bort om det inte får hjälp. Så sträcker jag mig, tar ett stadigt tag i spark-styret. Häver över min tyngd på det och elegant, hm, tar jag mig bort mot dass. Känner snöns mjukhet, hur den ger efter då jag trampar ner utan att ha kvar min kroppstyngd kvar på styret. Får försöka att koncentrera mig och inte trampa nytt steg förrän jag säkrat upp hur jag ”hänger” över sparkar’n. Småskrattar för mig själv där jag smyger mig fram. Talltitan hälsar ”godmorgon” med sitt spröda ”sity” och jag svarar med en vissling. Samma melodi, samma tonläge. Och hon talar om att hon hört mig, sity sity svarar hon. Denna promenad inleder dagen idag, gråmulen men varm. Jag känner, ja nästan hör hur våren gör sitt, på snötäcket. 

Maken hade precis hällt upp en rykande kopp nybryggt kaffe och petat ner min bröd i brödrosten då jag lämnar stugan. Vet att det är lagom rostat då jag återkommer till frukostbordet. Slår mig ned efter att ha tagit mina mediciner, kollat datumet och morgonritualen med att plocka fram dagens tidning. Långfredag, egentligen borde det inte funnits någon tidning idag alls. Denna dag, årets tråkigaste och längsta. Den dag då vi som barn inte fick väsnas, inte pyssla med saker som skramlade. Lustigt, mina föräldrar som inte var ett dugg religösa, trots det, var det förknippat med varsamhet denna dag. Troligtvis var det av hänsyn till andra människor och deras helgfirande, eller så var det skammen som det skulle innebära att ha en familj som inte förstod att hålla sig i schack just denna dag. 

Jag läste dagens nyheter, mest om trafikolyckor längs våra vägar. Till och med Trump i Amerika höll sig lugn. Undrar vilken kyrka han tillhör. Nej förresten, jag bryr mig inte. Han bryr sig säkert inte om vilken jag religion jag tillhör. Men dagens tidning var tunn. Inga serier alls. Man bör inte skratta långfredagen! Punkt!! Visst får man en eggstra macka så här till påsk, frågade jag maken. Det var små mackor på den senaste brödet. Och hemma hos sonen vet jag att de får hyvla en eggstra skiva ost och stoppa i munnen just denna  dag, långfredag. Kan man få en macka till då, om man inte tar så mycket pålägg? 

Jäntorna kommer ner från vägen, liksom smygandes i det lösa föret. De ska låna en såg för att snickra till något i sin stuga. Vet inte riktigt vad, men jag tvivlar inte på att de fixar det. De började sin snickarkarriär redan i tidiga barnaår. Tror inte de börjat skolan ännu, då de tillbringade någon dag hos oss här i stugan/ladan för att snickra ihop en skohylla till sitt hem i Lycksele. Sa, att det förmodligen bodde en tusenfoting i deras hem, och att de snubblade över alla dessa skor i hallen. Så nog har de snickarvana. En skoter kommer körandes bakom stugan, en man med ett litet barn framför sig. Kör ut något hundratal meter på sjön, inspekterar föret och vänder vid de stora ”blå” fläckarna. Kör man i dem står det som en kaskad av vatten efter en. Inget mysigt före för en nöjestur. Det är inte som igår då vi for på årets ”sjörunda”. Nåt år har vi väntat för långt ut på våren och det har varit svårt att köra. Men igår tog vi vårturen runt sjön. Många grupper med fiskare och kaffekokande turister runt i backarna. 

Men jag upplevde något konstigt, något jag hört andra berätta om men inte varit i närheten av själv. Att bli vilse. Mitt på ljusa dagen! Ingen dimma! Bara en liten regnskur som dolde solen för en halvtimme ungefär. Vi puttrade fram i sakta mak, tittade på landskapet längs sjökanten. Lustigt så olikt det är om det är snö eller barmark. Vinkade på fiskefolk som vi passerade. Somliga besvarade vinkningen somliga stirrade på oss som om vi var utomjordingar. Så småningom kom vi fram till ”Johan Måns” och vi stannade, förundrade över stället finns kvar och att det fortfarande verkar som om det används. Skoterspår runt stugan och tunet berättar att, om gamgården inte använts så är det i alla fall tillsyn av den nu vintertid. Det finns ingen ström framdragen till detta gamla boställe. Varje gång vi är nära denna stuga förundras vi över fönsterna som sitter, inte mitt på väggarna, utan ute i hörnen. Alldeles upp mot knuten på stugan. Varför har de gjort så? Vår ständiga fråga…. men sen kommer svaret på frågan, vi vet hur svårt det är att möblera inne i stugan vår. Hur vi än tänkt ställa en soffa är det ett fönster i vägen. I en liten stuga får man göra anpassningar efter vad man haver. Kajsa Warg skulle förstått mig, om ni inte gör det. 

Vi puttrade vidare, följde landbacken . Några fler grupper med fiskare passerades. Maken stannade till, pekade på några käppar, sådana där snökäppar som de sätter längs vägarna vintertid, som stod ute på isen. De markerade skoterleden över sjön och upp på Joe-fjället. Nickande sa jag att det kände jag igen det från tidigare år, då vi kört en tur upp längs den leden. Nu kom det en liten regnskur som dolde solen för oss. Men vi for vidare längs strandlinjen, strykandes som ett par tjuvar på spaning efter något intressant. Och där stod en liten stuga, nästan nere vid vattenlinjen. MEN! Vad nu då? Där stod en bil bredvid stugan, hur kan det vara en bil på ”sö’rsidan” sjön?? Det finns ingen väg! Och om det finns ens en tillstymmelse till väg sommartid, finns det ingen som plogar den nu på vintern, tänkte jag. Samtal under pågående färd är uteslutet, så fråga maken om det underliga fick vänta. Motorbullret från skotern och vår dåliga hörsel och skoterhjälmar omöjliggör denna form av kommunikation. Får väl fråga maken, senare, varför han aldrig berättat om dessa stugor. Efter en stund uppenbarade sig fler stugor. Ojdå, och de var inga nybyggen. Och DÄR, där var det en gård, ett gammalt boställe!  Och vid gården en stolpe med gatlykta! Alltså elektrifierade trakter! Och en plogad väg! Aldrig hört talas om dessa byggnationer. De måste ha förbindelse med Hemavan österifrån, tänkte jag. Där vid Joe-fjällets fot. Maken stannade till och frågade om jag hade något ärende upp på min lilla ö. Den lilla ö som jag drömmer om att äga. Stirrade på ön och funderade, har vi inte kommit längre? Det är JU en mil till slutet av sjön från min ö. Började vara nöjd med turen, kände att jag inte ville sitta två och en halvmil till innan vi var hemma. Ärligt talat, har du åkt fem minuter, sker det inte mycket mer. Och vi hade JU besökt ”Johan Måns”. Men det är lite kul att se bosättningarna från sjösidan. Vilket vi gör sommartid med båten och vintertid med skotern. Log lite mot maken och skakade på huvudet. Med en gest, ett rullande hjul, vi fortsätter menade jag. 

Någon minut senare stod där en liten timrad stuga, exakt likadan som den som står i ”grönvika”. Jag blinkade och blinkade. Jodå det var samma stuga, inte bara likadan. Nu började jag förstå sammanhanget. Vi hade strukit strandlinjen och jag hade aldrig märkt då vi ändrade riktning från att köra österut till att vända och bege oss hemåt och västerut. Solen var JU fortfarande dold och att ha några landmärken runt sjön hade jag missat. Visserligen kan jag fjälltopparna. Tolvhobben, Ti’hobben, Artfjället, Olfjellet, Oxtinderna och Sytertopparna känner jag mycket väl till. Men jag hade tittat längs sjön och inte högre upp på fjällsidorna. Och den väg som jag sett ledde till och förbi gårdarna var ”vår” väg, den väg vi for varje gång vi far till affären! Alltså ingen hemlig bosättning längs någon hemlig väg, dold för omvärlden! Insåg att jag tappat bort väderstrecken totalt. Vi hade inte långt kvar till vi var hemma i tryggheten där jag hade koll på norr och söder. Upptäckten av att ha tappat orienteringen gav mig en obehagskänsla så stark att jag nästan blev illamående. Fick stå bredvid skotern flera minuter då jag klivit av, för att låta kompassen i hjärnan snurra rätt. Jag hade alltså farit vilse, mitt på blanka dagen! Usch en sådan otrevlig upplevelse.

Nu ska vi ta itu med förberedelser till morgondagens påskfirande. I år är vi lite lata. Det blir en smörgåstårta, eller egentligen tre. De två första för de får inte plats på en bricka, sen den tredje för att vi har en gäst som är lite laktoskänslig. Hon får en egen liten kär tårta. Min ”Froggy” får bjuda på små krustader med foie gras till välkomst-drinken. Det är han stolt att få bidra med. Han blir glad då han får veta att jag skryter över honom, lika väl som han skryter över mig bland sina vänner. 

Nu ska jag anmäla mig till kökstjänst. Och hacka paprika till ostkrämen jag har mellan lagerna med bröd. 

Våran smörgåstårta 4 pers

• 12 skivor formfranska, gärna med lite fullkorn.
• 4 dl creme fraiche
• 150 gr leverpastej 
• 200 gr brie ost
• 1/2 dl hackad gurka
• 1/2 finhackad röd paprika
• Garnering:
• 1 isbergssalladhuvud
• 1 kg räkor med skal
• 2 kiwis 
• Tomater 
• Gurka
• Dill

Mosa sönder leverpastejen och rör ner 1 dl creme fraiche. Blanda i den hackade gurkan. 

Lägg ut 4 skivor formfranska, eventuellt kantskurna. Bred över leverpastejröran. 

Mosa brie-osten och blanda i l dl creme fraiche. Rör ner den finhackade paprikan. Täck med 

 4 skivor bröd på leverpastejröran, och bred ostkrämen över. Täck detta med de sista brödskivorna och packa in i glad pack, plastfolie. Låt vila över natten.

Skala de tinade räkorna. Skala kiwin och skiva dem. Skiva gurkan. Finhacka isbergssalladen.

Bred ett tunt lager med 1-1 1/2 dl creme fraiche blandat med lite majonnäs över hela smörgådtårtan och runtom kanterna(sidorna). Lägg salladshack över tårtan och tryck salladshack i sidorna. Garnera med de skalade räkorna, halva kiwiskivor och halva gurkskivor. Dekorera med tomater, gärna skurna som ”rosor” , några citronskivor ev. några physalis och dryssla över lite djupfryst dill.