Allt är INTE som vanligt

Jag sa i förra inlägget att allt var som vanligt. Sa att vi väntade oväder, men vi var förberedda. Ha ha, trodde vi ja. Men oj så fel man kan ta. Vi lider ingen nöd sa jag. Småpyssel och lite program som låg och väntade på SVTPlay. Och bridgen, den kära bridgen. 

Ovädret gjorde stigen bort till dass i det närmsta ofarbar under gårdagen. En ren nordpolen-expedition för varje besök. Det var en omöjlighet att försöka ta sig dit i upprätt ställning. Mest låg jag och kröp och försökte resa mig upp igen efter att ha antingen blåst omkull i stormen, eller trampat igenom snön som inte bar längre i det hårda regnet. Det kändes som mina skidstavar, mina kära stavar, nästan växt fast i händerna på mig. Men där jag låg och kravlade runt i den sörjiga djupa snön, kändes de som om de var i vägen. Ingen hjälp av dem, bara som ett ytterligare hinder. Slutligen kom maken till undsättning. Ta ”sparkar’n” menade han på. Och JA!! Att jag inte sett den möjligheten. Nu hade jag ”bara” stormen som hinder. På vägen till dass. Hem ställde jag mig på medarna och fick hoppa i rätt tid så jag inte blåste för långt iväg. Fast precis vid trappan har det bildats en isbana som man får smyga över. Ingen sand eller salt hjälper här. Bara försiktighet. 

Vi är JU inte ”matlös” som de säger här uppe, så middagsmaten serverades i rätt tid. Sedan var det bridge och TV någon timme. Ville inte titta på alla sparade program. Visste att fredagen också skulle vara stugsittardag. SMHI hade varnat ännu en dag oväder. Så spara, spara för säkerhets skull.

Kröp isäng med min mysiga bok, mobben bredvid mig på nattduksbordet. Vaknade imorse, blev liggande en stund för att lyssna. Blåste det fortfarande? Jodå. Samma intensiva ylande av storm runt stugknutarna. Men klockan nästan nio. Så tid för frukost. Reste mig och sträckte mig efter lite kläder. Det är kallt i stugan då man lämnar den go’a sängvärmen. Ja nästan ruggigt. Gick bort till termometern för att avläsa. 1,5 grader plus utomhus. Men inne i stugan bara 18,7. Inte konstigt att jag tyckte det kändes svalt. Samtidigt som jag inser att med den oerhörda stormen inne på sitt andra dygn, verkar som om den gör stugan utblåst. 

Maken klev precis in genom dörren och lät meddela att det var lite lättare att gå i snön idag. Brukar bli så nattetid. Att det blir fastare, som en slags skare. Sedan går han ut i köket för att förbereda frukosten. Återkommer ut i rummet och gör ett tecken med armarna, finito…. vad då undrar jag? Vad då finito? Ingen ström säger han. Jaha. Jaså. Jag sa igår, att vi skall vara glada att elen funkar. Vad gör vi om vi blir utan ström några timmar? Stugan blir nog ganska snart kall och ogästvänlig. 

Men nu stod vi där med den dystra sanningen. Frukosten dukades fram men inget kaffe, ej heller några rostade mackor. Jag sa att jag väntar en stund, väntar till vi får elen tillbaka. Så att jag får rosta mitt bröd. Maken bredde och åt ostmackor och drack mjölk. Vi satt och tittade ut genom fönstret på våra vårgäster, snösparvarna. De återkommer i samband med vårens oväder. Och kalasar på fröerna på vårt tak, detta ”grästak” där de alltid hittar fröer på vinterståndarna. Lite dystert konstaterade vi att båda två hade ganska lite laddning på våra mobiltelefoner. Så inget slösande! Visserligen hade även masten som servar oss med kommunikation inte heller någon el. Men efter en stund fick vi ett samtal från svågern som ringde för att höra om vi var strömlösa. Så masten i Hemavan funkade tydligen. Jag bad dem korta ned samtalet då vi inte hade så mycket laddat. 

Det är bara någon vecka sedan jag såg serien ”Nedsläckt land” i TV. Och ja, jag är benägen att inse hur bortskämda vi är med att det mesta fungerar. Infrastrukturen, även om den ibland haltar så rullar det mesta på. Men nu satt vi här, maken och jag, utan ström. Jag satt fortfarande fastande, väntade på ström så jag skulle kunna få mina toasts. Slutligen bestämde jag mig för att istället äta lunch. Lunchen som många gånger för mig är fil och müsli. Den behöver ingen ström! Gick bra det också. 

Våran brevlåda som fått en kyss av plogbilen var på lagning i ladan. Maken klädde sig rejält och gick ut för att reparera den. Jag gjorde ett par vändor förbi honom under förmiddagen. Trotsade stormen då jag blev tvungen. Efter någon timme km maken in för att få en tuschpenna med sig då han skulle upp till vägen för att montera upp brevlådan igen. Ville skriva i siffrorna lite tydligare. Ny postman i trakten, han bör få hjälp. 

Jag plockade fram de önskade pennorna, kollade att de fungerade och gav maken dem. Samtidigt sträckte jag fram en termoskanna. Ta med lite hetvatten, så kan vi ha Nescafé till lunch-mackorna bad jag. Svågerns vedspis vet jag står och glöder, när det är strömavbrott. Så lite hetvatten är inga bekymmer att uppbringa. 

Maken vänder för att ge sig iväg. Men i samma ögonblick han lämnar stugan hör jag hur han först svär en ramsa och sedan gapskrattar. Ja ja. Visst är det spännande med oväder, men att det är så kul, det visste jag inte. Innan han klev in i stugan, lämnade han vedkälken med den nyreparerade brevlådan precis bredvid trappan. Nu cirka tre minuter senare stod den på stranden, minst femtio meter nedom stugan. Jag måste hålla med om det dråpliga i händelsen. Som om vi gamlingar inte har tillräckligt med att ta oss fram dit vi ska, utan att vi ska kuta och fånga in rymlingar i form av vedkälkar med nylagade brevlådor som last. Han fick i all hast ta min ”sparkar”, försiktigt ta sig ned till kälken och därifrån styra den tillbaks till gångvägen. Köra tandem med en ”sparkar” och en vedkälke kräver både starka armar och ork. Men han hade en trogen supporter som stod i stugan och följde honom steg för steg. Och hejade på honom. Slutligen var min sparkstötting tillbaks på tunet igen och ordningen återställd.

Nu tänker de flesta av er, femtio meter kan väl inte vara så svårt. Men jo det är det. I full storm och djupsnö som inte bär. Det är verkligen tungt. 

Senare fick jag en termos hetvatten så smörgåsar med ost och paprika fick bli lunch för idag, med hett kaffe. Fortfarande ingen ström. 

Det blev ingen läsning av dagstidningen. Ingen vet hur länge vi behöver vänta på laddning av våra enheter med paddor och mobiler. Så inget lyssnande på boken heller. Bara nynna och vissla för oss själv. Stickningen fortskred allt eftersom dagen gick. Stugan började kännas lite sval. Fram med värmeljus och stearinljus. Nu efter lunch hade snöfallen blivit glesare och det var flera minuter med starkt solsken in genom fönsterna. Och oj, vad den värmer den solen. Känns tydligt under dessa förhållanden som vi drabbats av. 

Strax efter halv fyra plingade det till i köket, – pling! Mikrovågsugnen sa till att nu hade vi ström i ledningarna. Löfte om ljus under kvällen. Varm mat. Och laddning så vi kan använda våra mobiler och paddor. 

Men oj vad vi är bortskämda med att allt ska fungera.  En nästan heldag utan ström, då kommer man på hur mycket som vi är beroende av denna energi.