Kallbadhuset

English after swedish this time

Tolv dagar sedan. Jag har inte skrivit på tolv dagar. Kan det hända så mycket på tolv dagar? Jomenvisst, skulle norrlänningarna säga. Maken på sjukhus och jag på en lustresa. Lämnar man in gubben på det viset för att få trevligare, eller?  Nej, det bara blev så. Maken drabbades av ett rotavirus som slog ut honom för några dagar. Och resan var betald, så jag klarade av att åka men med ett medelgott samvete. Lockade med väninnan, som, måste jag erkänna, var ganska lättlockad. 

Det var tänkt som en shoppingresa inför vårens stugtripp. Påsken börjar förberedas innan fastan är över, långt före. Så nu är halva påskresan räddad. 

Men ett kalas dagen innan resan gjorde att jag blev tvungen att planera hur göra med kalas, besök hos maken och att komma till mötespunkten tidig lördagmorgon, där bussen skulle hämta oss. Febrilt tassade jag omkring i huset fredageftermiddag. Inte van vid ensamheten. Hade ingen att förlita mig på mer än mig själv. Och ärligt talat är jag inte så bra på varken planering eller packning. Fram med lämplig resväska. Men jag ska tappa upp ett mysigt skumbad att belöna mig med då jag färdigställt min packning och makens attiraljer han efterlyst på sjukhuset. Upp i klädkammaren. Gröna trolleyn. 

Necessären i köksskåpet. 

Förbi på badrummet. 

Proppen i badkaret och – sprut – sprut det doftande badskummet. 

In i garderoben fram med extra underkläder, strumpor. 

Laddare till mobbe och padda. 

Portmonnäerna med både dansk och euro-valuta.

Medicinerna, insulinet.

Runt runt i huset, och inom badrummet. Badkaret fullt. Stänga kranen. 

Hämta senaste Allers för att läsa i karet. Är lite av avkopplingen, att läsa. 

Hämta mobben, lovat svägerskan en signal. Får bli när jag glider ner i det ljuvliga skumbadet. 

Nu började jag ha koll på situationen. Hämta badrocken.

Avklädning och som tidigare sagt, glida ner i badskummet som täckte badkaret. Kom att tänka på åsnemjölk. Visst var det Cleopatra som badade i åsnemjölk? Eller var det Susanna som bodde med Joakim i Babylon? 

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii…….. hjälp. Så kallt! Jag kollar alltid att inte blandaren är ställd på dusch, men att kolla om den är kall eller varm har jag aldrig tidigare tänkt på. Kommer jag att göra i fortsättningen. Maken hade ställt om till iskallt då han sanerade efter sin magsjuka. Och nu var det inte så njutbart som jag hade förberett mig på. Frostbiten kröp jag ur badkaret då jag talat med svägerskan. Ingen njutbar temperatur att ligga och läsa Allers i. Men ren tillräckligt för min resa och kalaset som väntade med jubilerande barnbarnet och hennes familj. 

Maken hemkommen och livet börjar smått återgå till den vanliga vardagslunken igen. Veckan fylld med försök att hitta vardagen igen. Vardagen är viktig för att det ska kunna bli helg. Lördageftermiddag, huset städat (hm sådär, men min syn kräver inte mer), tvätten struken och manglad. Ska vi kunna njuta av denna helgen?  Kan vi visst. Har träning nuförtiden. Storm ute. Storm igår också, med med ett uppehåll på några timmar emellan. Så trots solens värmande strålar genom fönstret håller vi oss inomhus.

Har löst Melodikrysset och jag blir lika imponerad över mig själv som lyckas. Vecka efter vecka. Men det kostar surfmängd. Sedan frågar jag mig vad ska man använda dessa faciliteter till. Fiberuppkoppling och alla fina ”deviser” som maken envisas att kalla dem. Utnyttja dem så klart för att utvidga sina kunskaper. 

Kommande vecka har jag en lektion till i bridge. Sedan blir det förhoppningsvis påsken som blir prioriterad. Ska vi komma oss upp till stugan i påsk? Orkar vi pulsa i snön igen? Framtiden får utvisa. Tanken att få plogat vägen ner till stugan har föresvävat oss. Och varför inte. Det är ett sätt att förenkla vistelsen däruppe. Men det är ingen idé att göra det för tidigt. Hinner det blåsa och snöa igen flera gånger om. 

Men det utkristalliseras fler och fler tankar på resan. 

Angående Vickys Californienresa, fick jag inte följa med på den. Trots att hon var med mej till Tyskland förra veckan. Hon har bara stationär dator. 

And now english

Twelve days. I haven’t written anything in twelve days. Can it happen so much in twelve days? Certainly, people from Lapland should say. My husband in hospital and myself at a pleasure trip. Do I leave the old man like that, to get  nicer trip, or? No, it just happened. The spouse suffered from a rotavirus infection that knocked him out for a few days. And the planned trip was paid, so I managed to go but with a mediocre conscience. Tempted a friend to follow, who, I must admit, was pretty easily attracted.

It was supposed to be a shopping trip for the cottagestay during Easter. Easter begins to be prepared, early, when christmas just finished we start to plan for Easter. So now half the Easter journey is saved.

But a party friday evening, the day before the trip, made me have to plan how to do, visit the husband in the afternoon. Party in the evening and reach the meeting point early Saturday morning, where the bus would pick us up. Febrile I walked around in the house on Friday afternoon. Not used to loneliness. Had no one to rely on more than myself. And honestly, I’m not very good at either planning or packing. 

Picked up a suitable suitcase. But I wanted to prepare a cozy foam bath as a reward when I completed my packing and those husband’s things he wanted in the hospital.

Into the wardrobe upstairs.

Green trolley suitcase.

Fetch the toilet bag in the kitchen cabinet.

Into the bathroom.

The stopper in the bathtub and – spray – splashes the fragrant bath foam.

Enter the wardrobe with extra underwear, socks. A nice dress to wear at dinner in hotel Saturday evening. 

Charger for phone and iPad.

The purses with both Danish and euro currency.

The medicines, the insulin.

All over the house, and into the bathroom. Bathtub full. Close the tap.

Get the latest magazine to read in the tub. Is a bit of relaxation, to read.

Get the phone, have promised my  sister-in-law a signal. That phone call I will  do when I have slide down into the lovely foam bath.

Now I began to handle the situation. Get the bathrobe.

Undressing and, as I said before, slide down into the bath foam that covered the bathtub. Was thinking about donkey milk. Certainly, Cleopatra was bathing in donkey milk? Or was it Susanna who lived with Joachim in Babylon?

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii …….. help. So cold! I always check the tap isn’t set to shower, but I have never thought of checking whether it is cold or hot. I will do in the future, promise! My husband had turned to ice-cold when he had tidied after he had been sick. And now it was not as enjoyable as I had prepared. Frosty, frozen I crept out of the bathtub when I had talked to my sister-in-law. No enjoyable temperature to bath and read my magazine in. But I was clean enough for my trip and the party, waiting to celebrate my grandchild and her family.

The spouse is back home and life starts to return to the usual everyday life again. The week filled with attempts to find that life to return. Everyday life is important, for a weekend to become. Saturday afternoon, the house cleaned (hm so so, but my eyes does not require more), the laundry washed and ironed. Should we be able to enjoy this weekend? Of course we can. Have practise nowadays. Storm out. Storm yesterday too, with a break of a few hours in between. So despite the warming rays of the sun through the window, we stay indoors.

Have solved the melodic quiz at radio and I get as impressed with myself as succeed. Week after week. But it costs surfing. Then I ask myself what to use these facilities for. Fiber connection and all the nice ”devices” my husband insists name them. We make full use of it to expand our knowledge.

Next week I have a my class in bridge. Then we hopefully will be given Easter priority. Should we get to the cottage during Easter? Will we be able to plop in the snow again? The future may expel. The idea of having plowed the way down to the cottage has been presented to us. And why not. It is a way to simplify the stay up there. But there is no point in making it too early. Can both blow and snow several times, and the path will not remain anymore.

But more and more thoughts are crystallised about the journey.

Regarding Vicky’s California trip, I didn’t get to follow her.  Although she was with me to Germany last week. She only has a desktop computer.