Jag har snöat in på Strindberg

När jag gick i skolan skulle det läsas alla gamla klassiker i svensk litteratur. Läsas, analyseras och ges omdömen om deras både alster och åsikter. Tydligt minns jag känslan av mindervärdighet. Hur jag läste och tyckte de gamla författarna var det tradigaste jag någonsin stött på, trots att magistrarna himlade med ögonen över de strofer och lösryckta texter de läste för oss. De njöt av språket sa de, jag var övertygad att de njöt av att höra sin egen röst. Inte fick jag något ut av mervärde i de böckerna, nej det fanns mycket litteratur som roade mig mer. 

De lättlästa barn- och ungdomsböcker som man kunde låna på ”bibblan” på barnavdelningen. Kommer ihåg en gång jag smög mig in på vuxenavdelningen, och blev genast påkommen av en bibliotekarie som undrade vem jag hade sällskap med. Det var bara att erkänna: tyckte jag såg min mor härinne, svarade jag. 

Den lilla inpiskade lögnhalsen! Min mor och far hade aldrig satt sin fot på biblioteket, ingen av dem skulle senare heller göra det. Så det var att traska tillbaka på barnavdelningen igen. Och fortsätta läsa Fem-böckerna och andra skrivna för barn och ungdom.

Nu vill jag inte skylla min litterära utveckling på bibble-personalen. Jag njöt i fulla drag av dessa ungdomsböcker. Många av dem i form av deckargåtor. Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist har jag läst fler gånger än jag läst Pippi Långstrump. Och det finns inte en enda Enid Blyton jag inte läst. Sivar Ahlruds Tvillingdeckare kunde jag utantill då jag växte upp. Vet ej om jag kan skylla dessa författare på min lust att läsa deckare även i mitt vuxna läsande. Eller är det så att jag har lite kriminellt sinne. Brukar ibland säga att: om jag någon gång ska bli kriminell ska jag bli pyroman, jag gillar att se när det brinner. Njuter att se elden dansa och fascinera mig. (Även Stravinskijs Eldfågeln ingår bland mina favissar.) Så det ligger kanske i mitt kriminella, något som gör att jag hållit mig till den genren. 

Därför har jag läst många många deckare genom livet. Favoriten Håkan Nesser är troligen den författare som fick mina ögon att öppna sig för språket. Han har skrivit ganska många deckare, men aldrig lämnat språket åt slumpen. Varje gång jag läst en av hans böcker har jag vid otaliga tillfällen fått släppa boken, ta fram SAOL för att kolla ett ord, visserligen var de inte nya för mitt öra. Men måste kontrollera vad de verkligen betydde. Dock finns det de ord jag hört och läst, som jag inte slagit upp. De lever kvar som sådana som jag kan leva utan. 

Är de inte vackra nog att använda så de får kvarstå som ”icke tydda” i mitt medvetande. 

Fast måste erkänna att jag slog upp ett ICKE vackert ord häromdagen, pragmatisk. Pragmatism. Jag läste en lång artikel skriven av en av våra högsta kommunpolitiker, läste lite av ett tvång. Bör följa med-syndromet som tvingade mig, hmmm. Men jag kom aldrig på vad artikeln ville säga oss kommuninnevånare. Dock lärde jag mig stava till pragmatisk. Så många gånger han nämnde det. Och till slut, då jag slog upp det i SAOL,  där det förklarades som: 

– upp­fattning som hävdar att sanning är av­hängig av sin nyttighet!!!

Smaka på den!

Är det någon av er kära följare som kan ersätta de orden? Till något förståeligt?

Nu kanske ni inser och håller med det maken har beskyllt mig för i alla år, att jag är en ordryttare. Rider på ord. Jaha. 

Men de svenska klassikerna då, hur var det med dem? Under tidigt 70-tal spelades Röda rummet in och visades som en serie i televisionen. På den tiden då vi bara hade Kanal 1. Jag tittade på lite halvhjärtat, den påminde allt för mycket om den segdragna historia vi blev tvungna att läsa i skolan. Visserligen gillade jag huvudrollsinnehavaren och hans närmsta sällskap, de vackra unga män som hela historien kretsar runt. Men jag såg det som en film, en underhållning som många av de filmer jag tittat på på biografen. Hade svårt att se djupet i de budskap som var inflätade i berättelserna. August Strindberg vår storsvensk. Vad hade han att berätta? 

Ja egentligen var det liknande budskap som Lubbe Nordström skildrade många år senare. Om fattigdom och det segregerade samhälle som innevånarna levde i. Om hur vissa, ja faktiskt ganska många, att för brödfödan till sin familj blev tvungna att släppa sin politiska ståndpunkt och sälja sig och sin själ. Då var det hungern och tak över huvudet som tvang dem att underkasta sig. 

Idag sitter jag och ser om hela serien. Whow, som the yankees säger. Vilket språk han använder. Han beskriver sin stad och dess invånare på ett sätt så att jag inte hör prosan i det, så poetiskt får Ulf Palme det att låta i mina öron. Hade Ulf Palme om han läst den i skolsalen, då för över femtio år sedan, läst den text som han gör i serien, hade jag kanske lyssnat bättre än jag gjorde. Ingen skugga över mina lärare, med de hade inte så fängslande behaglig röst som Ulf Palme hade. Sedan leker August med orden så att de kittlar i öronen på mig. Och nu sitter jag och njuter av att se alla dessa våra stora skådespelare. Om jag ska räkna upp dem blir det ett helt kapitel. Men oh, vad jag njuter. Och hur August (Arvid Falk) fortfarande håller hårt på att inte sälja sig och sin politiska övertygelse till högstbjudande. Hans vassa penna låter höra talas om sig ändå, men i den mindre populära pressen, den radikala arbetarpressen.

Jag har precis sett ett avsnitt där ett nyfött odöpt barn begrovs. Några av faderns närmsta vänner var ombedda att delta vid begravningsceremonin. Då barnet dog odöpt kom ingen präst och läste över barnet. Däremot en av vännerna, en judisk man läste över barnet. Ett oerhört gripande tal med både allvar och emfas, och gav barnet en värdig begravning. Diskussion uppstod efteråt, männen tyckte att begravningstalet var för mycket judendom i, men som jag tolkar det, är ett odöpt barn inte tillhörig någon särskild religion. Vilken människa som helst kan tala vid en grav och ge dem ett värdigt slut. 

Var det Augusts sätt att förklara att vi alla var lika, alla under en och samma allfader? 

Ja de brukar JU säga att när Fan blir gammal, blir han religiös. Är det så att jag också har börjat ansluta mig i samma salonger som den gamle mannen? Fan alltså? 

Man säger också att när folk blir gamla går de i barndom. Jag känner mig inte naiv ännu, men jag håller på att plocka fram gammalt och än en gång lyssna och titta på det. Det är faktiskt så att jag förstår lite bättre av budskapet i de gamla klassikerna. Somliga fattar långsammare än vissa! 

Därför läser jag om Nevil Shutes Fem svarta höns. Jag har läst den flera gånger och sett filmatiseringen av den. I bokhyllan som nästa projekt är: Sista båt från Singapore av Alistair McLean. Lite samma tema som den föregående. Kriget och krigsslutet på Malackahalvön. Också en bok som jag kan nästan utantill. Och ingen av dem är deckare!! 

Jag läste i en dagstidning att olympiaden ska hållas i Paris 2024. Sommarolympiaden. Alltså ett sekel sedan den olympiaden avhölls där, den som gav upphov till en film, Triumfens ögonblick. Filmen som handlade om två unga konkurrerande löpare. Antisemitismen som började gro i Europa och genomsyrade filmens handling. Lustigt, tycker att handlingen låter bekant. Religioner, krig upprepas. Människan spår och Gud rår. Men han gör inte världens bästa jobb, han som rår. Tycker inte han får oss snälla och lugna. Men lustigt att hundra år efter står vi och stampar med samma problem, världen över. 

Idag har jag hört att Åke Grönberg sjöng: Gungorna och karusellen. Det betyder att maken lyckades reparera den gamla vevgrammofonen, så nu kan vi spela stenkakorna igen. Fast humlans flykt lät förfärlig, den är för repig. Men vi kan ha disco igen, med alla de gamla skivbekanta som troligtvis inte ens finns på you tube. 

Visst var det bättre förr? 

.