Jag brukar tala om nollväder. Det regnar inte. Solen lyser med sin frånvaro. Det är inte snö. Det är inte under fryspunkten det är inte blåsigt. Det är ingenting.
Som en tråkig fuktig kylig dimliknande dager är vädret denna vecka åtta. Jag brukar under resterande delar av året hänvisa till att det är vecka åtta-väder. Mina närmsta vet vad jag klagar över, denna svårmodiga tid som är varken eller, vad gäller vädret.
Vi förväntas vara nöjda och utnyttja veckan till diverse vintersporter. Skridskor skidor eller andra vinterväderberoende sporter. Det kallas JU numera sportlov. Precis som om det skulle blidka vädergudarna till lite mer vintrigt väder så man skulle kunna idka dessa vintersporter. Men icke sa Nicke. Vi i Skåne är inte bortskämda med väder lämpat för vintersporter. Jag brukar tänka på den dag vi begav oss från Stattena till Kattarp en av dessa tråkiga nollvädersdagar under ett av mina vårvinterlov. Vi var fyra stycken ”göralösa” ungar, som under en av dagarna under vårt vårvinterlov kände för att göra någonting annorlunda. Vi var i åldersgruppen 8-11 år. Och som sagt utan något att ta oss för. Vem som kom på idén att strosa längs järnvägen minns jag inte. Men det är JU spännande att följa järnvägsspåret. Det bär JU ut i stora vida världen. Så vi tog oss ut mot Pålsjö skog, följde sedan spåret vidare österut. Det var spännande. Vi fick med jämna mellanrum ta några snabba beslut att lämna rälsen och hoppa ut i diket eller i åkern bredvid järnvägen, då det passerade något tåg. Men upp på rälsen igen och oförtrutet spatsera vidare.
Inte en tanke på att det innebar fara för oss. Det var bara spännande. Då vi kom till Ödåkra station fick vi ta oss fram via gatunätet. Men vidare ut till Kattarp och hem igen, visserligen längs järnvägsrälsen, som är den väg som är mest lik fågelvägen. Så vi gjorde en sportslig insats den dagen, dessa rackarungar. Annars var det inte mycket sportigt över våra skollov.
Idag har vi gjort en liten resa över sundet för att träffa några vänner och äta en bit mat. Frukost heter det i Danmark, och serveras mellan klockan 11.00 och 16.00. Visserligen gillar jag sovmorgnar, men äta frukost vid 16.00. Det är sent. Men vädret idag var perfekt att strosa i. Runt 7-8 grader och Öresund låg som en spegel. Inte mycket mer att önska vid denna årstid.
Jag fick en vidare förklaring till de moln som rafsats sönder av flygplan. Har småskrattat för mig själv då jag tänkt på en kvinna och hennes förklaring till de streck som flygplanen lämnar efter sig i skyn. Då hon som liten tös frågade sin mor hur de kunde uppstå. Vilken moder har inte någon gång stått svarslös inför barns frågor. Eller, även om man vetat svaren inte tyckte de torra fakta var riktigt de svar barnen tyckte var spännande. Och gjort om svaret lite, justerat sanningen till att bli lite mer mystisk. Tösen fick i alla fall veta att de vita streck som först är smala distinkta för att så småningom breddas och vidare lösas upp, var ett resultat av att flygplanen rafsat upp molnen! Ha ha, hur kan man komma på en sådan förklaring? Men svaret imponerade på tösen, för jag hör tydligt att då hon återger svaret så här ett drygt halvsekel senare, får hon det att låta som den enda vettiga förklaring. Hennes mor lever inte längre, men upprafsade moln ger kvinnan en påminnelse om mamman varje gång hon ser ”upprafsade” moln i skyn.
Jag berättade för henne hur frågvisa barn kunde sätta mödrar i klistret. Minns då jag en gång körde bil genom stan i rusningstrafik och bakom mig, precis bakom förarstolen stod det en nyfiken fyraåring och småpratade med mig: Mamma, sa hon. Vad är höaxi? ? Vet ej svarade jag, men sätt dej ner, bad jag. Det hörde till sjuttiotalet att barnen stod upp för att se ut genom bilrutorna. Innan det blev säkerhetsselar i baksätena i bilarna också. Några minuter senare återkom frågan: men mamma vad är höaxi? ???? Jag vet inte vad du talar om, svarade jag. Jag vet inte vad höaxi är. ???
Men kolla sa hon, där är en till! Och just då kör det en taxi framför oss. Jaha, vadå höaxi, ?undrade jag? Tösen i baksätet stavade lugnt och tydligt bokstäverna på skylten på bilens tak. Hö-a-x-i, sa hon. Och plötsligt insåg jag att denna nyfikna fyraåring hade med hjälp av den ABC-målarbok hon fått några veckor tidigare av min arbetskamrat, memorerat de flesta bokstäver och knäckt koden för att kunna läsa. Så det stavades och ”ljudades” på all text hon kom över. Jag fick förklarat för henne att den fina fågeln på bokstaven T inte var en höna, det var en Tupp. Mysteriet med hennes höaxi var därmed löst. ?
Margareta
Ungar och vänner är underbara