Snaskar du också geléhjärtan idag? Dom där mjuka, först sträva av sockerhöljet, som efter en stund i munnen övergår de till att vara glatta goda, jordgubbs-smakande hjärtan. De som blivit en storsäljare i våra butiker senaste åren. Talade precis med svägerskan i telefon. Hon klagade på att min telefon hade dåligt, sprakande ljud som kom och gick. Själv satt hon och smaskade och sög på ett sådant där geléhjärta. Så det lät slörp slörp i min ände av linjen. Men min dåliga ljudåtergivning berodde inte på något godisintag, troligen bara dåligt rengjorda ingångar till mikrofonen.
Jag kom ändå att tänka på diskussionen vi hade igår, maken och jag. Den där om skämmigt beteende. Och godissnaskande. Har efter att ha varit storkonsument av alla sorters godis till att vara först helt avhållsam, till att som nu, snaska lite då och då.
Då vi skulle åka till Frankrike i höstas, tog jag beslutet att tillåta mig att äta även det som varit förbjudet i min värld några år. Då, inför resan, insåg jag hur mycket jag sneglar på godis och känner hur suget efter snask upptar min hjärna och jag slösar energi på att påminna mig själv att det är förbjuden frukt. Nu denna Paris-vecka, skulle jag tillåta ALLT, så att inte minnena av resan skulle upptas av allt som jag inte fick smaka på. Nej, här skulle tillåtas. Visserligen undrade maken hur det skulle bli då vi återvänt hem. Skulle vår hushållsekonomi stiga, då jag hamnat i ett beroende som jag inte kunde bromsa? Jag försäkrade honom om att jag hade ”koll” på läget.
Han har tidigare i livet haft ett förlåtande sinne, så ock nu, då det visade sig att mina försäkringar blev något mindre än det som jag lovat. Inte såpass att vi är nära en konkurs, men jag har fortfarande en tillåtande attityd till mitt snasksug.
Gårdagens diskussion rörde sötsaker och att jag skulle gå in och köpa en kola på Pressbyrån då vi skulle byta buss i stan. Vi hade ätit på Väla och jag kände jag behövde något att ”spissa å me’”. Detta uttryck jag hörde en ängelholmskvinna använda då hon bjöd på en liten, men riktigt snaskig kaka till kaffet efter maten. Spissa å me’, jag vet precis vad hon menade. Behöver ingen vetenskaplig förklaring, är övertygad om att många förstår vad jag talar om. Dock är behovet större då jag druckit vin till maten, eller är det kanske så, att jag är mer tillåtande mot mig själv och mina lustar då jag druckit ett glas vin.
Jag ska köpa en förpackning geléhjärtan att ta med på bridgen, sa jag, då jag berättade om mitt besök på Pressbyrån. Onödigt tyckte maken. Denne man är nog den ende världen som inte förstår vad jag talar om då jag talar om att jag är sugen på något sött. Och han undrade varför jag skulle köpa en kola. Du drack ju både vin och vatten till maten. Ska du nu ha en Cola också, undrade han? Nej där går gränsen, någon sådan Cola skulle jag inte ha. Men en kola.
Samtidigt kom jag att tänka på vad vi skulle ta med oss som gåva till lördagens födelsedagsbarn. Sötsuget i min hjärna löste problemet med vad vi skulle förära den celebrerande damen. Hon får en ask praliner, sa jag. Sådana goda som du och jag gillar, sa jag till maken. Eventuellt kan vi öppna asken till henne då vi överlämnar den, så att hon inte smusslar undan den och att vi aldrig ser röken av den. Eller om vi öppnar den i förväg och snaskar i oss våra favoriter först. Nej hon kanske tror att vi blivit ännu mer tokiga än vi varit.
Tror du hon äter praliner, undrade maken. Ha ha, det finns vissa axiom här i livet, menade jag, och detta är en av dem. Jag tror inte att hon skäms över det heller, sa jag. Vad då skäms, undrade maken. Jomenvisst är det förenat med en skamkänsla varje gång man tar en sådan ljuvlig chokladbit i munnen och med ett lätt aaaahh låter den smälta på tungan. Skäms du inte då, frågade jag maken. Hans stirrande var svar tillräckligt. Män förstår aldrig kvinnor. Kvinnor som låter sig behagas av livets goda men samtidigt skäms över det. Visst är väl njutning en av de sju….eller?
Men affärsvärlden har uppfattat att detta är en idé att ta fasta på, geléhjärtan till Alla Hjärtans Dag. Och dessa kort man kan skicka. Jag har inte tänkt tidigare i livet på, att ett Valentin-kort ska vara till ”den ende av det motsatta könet”. Men har väl förstått på senare tid att man inte skickar Valentin-kort till vem som helst här i Sverige. Från amerika har jag fått flera Valentinecards, och de förknippar inte dem så att det bara är till DEN ENDE. Där skickar man till alla kära vänner, dock av motsatt kön. Fast jag vet inte i dessa moderna tider om dessa valentinhälsningar snart börjar vara unisex-hälsningar. En affärsidé som har sitt ursprung långt innan reklamen började att styra våra liv. Detta faktum att vi styrs av reklam, och vår vardag blir mer och mer universell.
Då jag var och handlade häromdagen föll mina ögon på pinatas, i min ICA-affär! Pinatas, som jag bara läst om tidigare. Men då jag såg dem i affären visste jag omedelbart vad det var, pinatas! Kanske har jag fått hjälp med detta på grund av danskarnas ”fastelavns-firande”. Butikerna i Danmark är fulla av attiraljer så man kan ”slå katten ur tunnan”. I Denmark är tunnorna visserligen trätunnor men i ett mycket tunt och skörare material än de var, då jag var liten. Den gamla sed som jag minns från mina tidiga barnaår. Att bli ”kattakung” var en hederstitel som bara kunde erhållas en gång per år, genom att vara den som slog sista slaget på en tunna, upphängd i ett rep, så att tunnan sprack och godiset regnade ned över de deltagande barn som befann sig under tunnan. Nu kan man tydligen bli pinata-kung här i gamla svedala också, medan det troligen bara är min generation som känner till begreppet katta-kung. Så lustigt att en gammal sed visar sig ha en liknade variant på samma tema på andra sidan jordklotet. Många gånger har jag läst detta begrepp ”godisregn” som utlovats i samband med festivaler och andra evenemang.och undrat om det har sitt ursprung i dessa seder med att slå på tunnor och pinatas.
Nu tänker jag tillverka några fastlagsbullar att ha till eftermiddagskaffet, en sed som vi gärna töjer lite på. Från jul till påsk, nästan. Som de sjunger i visan; nej de är inte sant nej det är inte sant, för däremellan kommer fastan.
Margareta
Godis är gott!