Veckan som gick

Nu byter maken ut de röda ljusen i den vackra ljusstaken av  gjutjärn. Den nyinvestering vi gjorde inför julen 2017, trots att vi sagt att det var färdigköpt vad det gällde julpynt för vår del. Vi stod då, hösten 2017, på en julmarknad där det var presenterat de vanliga tomtarna, fårskinnsprodukter, marmeladburkar och så vidare. Plötsligt var där ett stånd med smide. 

Och smidesljusstakar. Jag vet inte om det var den gamla genuina bondgenen som väcktes i oss. Erkännes att ljusstakar är ett favoritobjekt för min del. Men så var JU ljusstakar ett måste i hemmen förr i tiden. De har övergått till att vara en onödig lyxvara. Men det är JU Kyndelsmässotid, kyndel är ett gammalt svenskt ord för ljus, bloss, jämför engelskans candle och isländskans kyndill. Det finns i vår almanacka den 2 februari beroende på att det är 40 dagar efter Jesu födelse, och den dag Maria kyrktogs. Nu tänker ni, oj vad hon blivit religiös. Men nej jag är inte mer religiös än de flesta av oss. Trots att jag gillar historien till hur våra högtider är uppkomna. Erkänn att du själv håller helg under julen. 

Jag erkänner glädjen över levande ljus och dess betydelse för oss. Ljuset de sprider ger både ljus och värme. Signalerar liv och fest. Fest i vardagen ibland, och fest om de tänds vid ett vackert dukat middagsbord. Ljusen i födelsedagstårtan behöver ingen beskrivning. 

Men är det ljuset, värmen eller den farliga elden som fascinerar oss? Jag vet inte. Men vi har under senaste veckorna tillåtit oss att ha ljus brinnande till måltiderna. Fick ett ljus av glytta-glytten i julklapp. Ett likadant som jag högt och ljudligt uttryckte min avundsjuka över då vi var hem till dem några veckor tidigare. Ett bastant grovt stadigt ljus i formen av en tomte med luvan rakt upp i vädret, en hög luva, Så nu har det brunnit ett ljus då vi haft eftermiddagskaffe och till middagen nästan varje dag. Och vi har hjälpts åt att se till att de blev släckta, ljusen. Kanske lite av farlighets-känslan också gör att det känns lite extra med dessa ljus. Det är JU inte helt ofarligt med kombinationen gammelfolk och tända ljus. Detta faktum har gjort att vi tillåtit oss ljus på bordet, men ett ljus som, om det skulle bli bortglömt, inte orsakar någon vådeld. Förankrat och försäkrat i en skål som tagit hand om eventuellt nedrunnet smält stearin. Med ett delat ansvar att övervaka och släcka i tid. Men smidesstaken med de röda ljusen har bara stått och glatt oss i fönstret. Inte varit tända. Den är så vacker i sig själv. Dock tyckte vi att tiden med de röda ljusen var överstånden. Så vita långa ljus har inhandlats och en anpassning gjordes av maken. Skrattande sa han: de kommer att bli en besvikelse då vårsolen tittar in och ljusen kommer att böjas som slokande blomsterstjälkar. Men den tiden den sorgen. Nu njuter vi av de rena vita. 

Många har anklagat mig för att vara en kalenderbitare. Men i går upptäckte vi att det var en ny månad sedan tre dagar tillbaka. Ingen hade vänt almanacksblad! Ingen hade gjort anteckningar om elmätarens siffror. Nu är vi inte bara ”dagvill” nu är vi till och med ”månadsvill”. Fastän min fransman skrev i torsdags att han tjuvtittat på februaribladet redan dagen före. Jag har skickat en svensk kalender till honom så han kan se några vackra bilder från Sverige. Trots det glömde vi månadsskiftet i fredags. 

Föregående vecka blev våra shoppingkassar färdiga. En kasse förärades min fotvårdare. Alla människor ha glädje av en kasse. Vi var och åkte buss i veckan som gick. Jag tycker om att åka buss. Och då stadens gator och torg mest liknar en byggarbetsplats, känns bussen som ett ypperligt alternativ. Skulle på lasarettet för en mammografi. Det är inte varje dag vi åker buss till lasarettet. Så det blev att studera Skåne-trafikens tidtabeller. Hur hittar jag dessa ”läge A och D” inne vid Helsingborg C? Vi sitter då hemma vid köksbordet och gör upp en ”körplan”. Vi måste vi ta i beaktande gångtider mellan våra tågtider och de olika buss-hållplatserna. 

Vi vägrar att likt skadskjutna kråkor vimsa omkring inte på ”Knutan” och leta bussens läge A eller D. Så lite i smyg gör vi en färdrutt redan hemma, innan vi ger oss iväg. Och då vi anländer in till ”stora staden” går vi säkert och (som det ser ut) resvant mellan de olika hållpunkterna, med näsan i vädret. Så att de som ser oss tror att vi är ett par globetrottrar med resor som vardagssyssla. Aldrig att jag skulle avslöja vad de kostat oss i surfmängd att få fram denna kunskap. Aldrig. Det vilar onekligen en viss triumf över att vi funnit allt detta snåriga informationsflöde som finns, och att man hittar det!!

Som belöning unnade vi oss ett besök på ett bageri med en god kopp kaffe efter vår promenad från lasarettet och ner till sta’n. Ner genom Himmelriksgränd, gränden som fått ett så underligt namn. Ner mot Bruksgatan. Halvvägs genom ”himmelriket” började make tjoa glatt. 

Men hallå, hörde jag. Att man ska springa på dig här, sa han. Och framför oss kom det en människa som tydligt visade att hon kände oss. Vem är det, tänkte jag? Men då hon kom närmre visade det sig att det var mitt barnbarn som kom kämpandes uppför gränden. Med en ryggsäck som vägde ett halvt ton! Puss och kram, skepp som mötas. Barnbarnet vidare hemåt och vi vidare ner mot det hägrande kaffet.

Gott kaffe och en delikat kardemummabulle förgyllde vår eftermiddag. Även om vi var överens om att bullen smakade precis som de vi bakar själv och har i frysen. Det var JU också ett trevligt konstaterande, att vår egen närproducerade husmanskost, och fikabröd är godkända som människoföda. 

Veckan som är har inletts med en lista för maken om vad han får äta och inte. Han ska genomgå en ny undersökning av sin tjocktarm nästa måndag. Och förberedelserna är rigorösa. Men eftersom det är en lista, lång som en följetong över vad som inte är tillåtet, har vi gjort en matsedel för veckan. Vi vill inte riskera att behöva starta igen från dag 1, så det är lättare att ha en regelrätt lista. Och så kan vi analysera våra maträtter dag för dag så vi inte gör något misstag. 

Jag har ringt brorsan och gratulerat honom. Han slapp min sång, den gör han bättre själv, ”så mycket bättre”. Lillasysters frisyr är kontrollerad, hon var lite rufsig men det kunde rättas till med lite spott på fingret och den femfingrade kammen.  Varje gång jag trycker på FaceTime-knappen minns jag min mors ord. Då hon sa till oss, det kommer en dag då man inte kan svara i telefon utan att kamma sig först. Jag tror att hon i sin vildaste fantasi inte skulle kunna inbilla sig var vi står idag, rent tekniskt. Även detta småsnack som jag producerar här, slänger ut i rymden så att du kan läsa det. Nej nej, inte hennes ätteläggar få uppleva detta med tekniken som för henne var näst intill en utopi. Kanske borta i amerikat… eller ryssarna. Men inte vi vanliga svenssöner eller jönssöner.