Satt och letade i mina gamla nedtecknade skrifter om jag skrivit något om denna speciella dag som det är idag. Val till riksdagen. Men hittar inget. Jag har tydligen inte något bra system för att katalogisera mitt pladder. Bara skriver på. Precis som ett samtal, inget man kan gå tillbaka i. Det är kanske min nästa uppgift här i livet att få ordning på dessa skrönor.
Jag hade väl aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle kunna producera så mycket ”väsen om ingenting” för att citera gamle William….ni vet han Shakespeare….(förlåt Wille, jag har inte frågat om jag får nämna dej på nätet)
Jag letade efter om jag skrivit hur jag minns valdagen då jag var barn. Kan inte hitta något….så jag kanske tjatar, men jag tar det igen.
Denna söndag var aldrig kolonidag förrän tidigast sen eftermiddag då både middagen var avnjuten och röstsedeln avlämnad. Det var något visst, man kände den stämningen redan tidig morgon. Far och mor var noga med att vi skulle följa med till vallokalen. Kan så här långt långt efter känna att det var en av de saker de lade oerhört mycket vikt vid, att lära ut och informera om dessa rättigheter men även plikter som ett valdeltagande innebar.
Det var inget man slarvade ifrån sig. Och man gick icke till vallokalen varken okammad eller slarvigt klädd. Nej, söndagsfinkläder, nysnuten näsa och rosett i håret. Det var så det kändes lika högtidligt som julafton. Mina föräldrar var uppväxta i demokratins vagga och principen med rösträtten, en människa en röst, var inte gammal. Så det var verkliga allvarliga saker för dem. Och onekligen känner jag att det viktiga ansvaret som följer med att leva i denna sorts demokrati, har de lyckats överföra till mig. Aldrig att jag skulle fundera på att skolka från denna plikt. Undrar hur mina ätteläggar gör? Ligger de på soffan? Har vi varit tydliga tillräckligt att detta måste göras?
Sedan några valår tillbaka har vi röstat i förtid. Föregående sekel poströstade vi i Hemavan. På den tiden då det fanns något som hette postkontor. I år gick vi på ”bibblan” och röstade. I god tid.
Har suttit och haft TV påslagen men minns ändå de kvällar då valvakan följdes i radio. Det dröjde länge innan man fick veta vad röstningen lett till. Jag tror det gick flera dagar.
Så denna dag har varit lite extra helgdag, inte bara vanlig septembersöndag. Det har blivit fixat lite äppelmos och en äppelpaj till eftermiddagskaffet. Den delikata laxen som inhandlades i fredags blev en ypperlig valdagsmiddag. Satt länge vid den måltiden och småpratade om hur det var då vi var små. Maken berättar gärna om söndagsnöje för dem var att gå på de olika frikyrkoförsamlingarnas söndagsmöten. Och själv gick jag på ”bia”, matiné-föreställningen som kostade 75 öre. Jag har traskat många många söndagar från Stattena både ut på söder och ner till ”bibblan”. Man fick inte både bio-pengar och spårvagnspengar. Och när man någon gång lyckades utverka moneysar till spårvagnen också, så gick man ändå, och på vägen hem köpte man en portion potatismos i ”korvaludan” på Stattena. Det var smaskens.
Dessa nostalgiska samtal gjorde att middagen kändes högtidlig. Vi satt i lugn och ro. Talade om detta med demokrati, och hur den yttrade sig i samhället på den tiden kontra nuförtiden.
Vad vi var rörande överens om var, att vi i vårt land går till valurnorna som fria män och kvinnor och anser att den rättigheten är en plikt som bör upprätthållas
Margareta
Att vi kan gå och rösta är något att fira! Att vi kan gå och rösta utan att bli påhoppad, är något att fira! Att vi har fler än ett parti att rösta på, är något att fira!