Idag är det INTE fredagen den trettonde

Idag är det INTE fredagen den trettonde. Inte utan att jag liksom håller andan när jag präntar ner det här. Veckan som varit har varit trevlig med en Oslo-resa som inledde dagarna. Många många år sedan vi var i Oslo senast. Jag minns dessa dagar i norska huvudstaden som heta, ohyggligt heta. En sol som gassade och jag letade skugga hela dagarna. Jag är en riktig gnällspik då det gäller solstekta asfaltdjungler. 

Denna resa visade dock upp ett betydligt behagligare klimat. Kanske norrmännen har tänkt till vad de bjuder sina turister på….eller… Ett besök i Vigelandsparken var en upplevelse. Så många gånger jag haft frågor om denna park och skulptör i mina korsord, gjorde att jag kände mig nästan som expert på området. Nu fick jag uppleva det! Så come on alla korsordskonstruktörer!! Jag är beredd…

Bussbolaget som vi åkte med hade bara oss som resenärer från Helsingborg, så vi fick ett furstligt både upphämtande och återlämnande till hemstaden. De är på väg att etablera sig i vår stad så då får vi väl åka som kreti och pleti. Men till dess så njuter vi. Tack för det Kristianstadbuss… 

Men så idag, fredagen den sjunde. Började med fotvård, tack Gina för mina fina fötter! Sedan iväg upp till macken för biltvätt. Till vår glädje har ”vår egen biltvättar-mack” kommit med i Idrottsrabatt-häftet, så vi kan tvätta bilen på det vanliga stället. Den blev så blank och fin att det gjorde nästan ont i ögonen, som den glänste. 

Bort på ICA på norra delen av staden. Men vad nu då? Hade de fixat inköpsvagnarna med nya lås som krävdes pengar för att låsa upp?? Va? Nu i detta samhälle som mer och mer övergår i kontantlöshet. Jag stod i skjulet för kundvagnar och glodde, gnydde och beklagade mig. Det är inte länge sedan jag kastade de där små plastbrickorna som gjorde att jag kunde få fatt i en kundvagn. Maken började känna efter var han hade plånboken, krafsade neråt låret, bak i häcken för att slutligen skina upp då han lokaliserat plånkan. 

Samtidigt kom en man som strax innan ställt ifrån sig sin kundvagn på andra sidan skjulet, plötsligt kom han fram till mig, sträckte fram handen och sa: du får den här av mig!!! Som en gapande fisk i ett akvarium stod jag och från hans utsträckta hand gav han mig en sådan där kopparpeng som jag inte vet hur mycket den är….. jag får ta fram mitt förstoringsglas för att utläsa om det är en tvåa eller femma eller kanske en liten etta. Förvånat stirrade jag på mannen som leende iakttog mig och önskade mig en trevlig helg…. sedan, utan att tacka frågade jag om hans telefonnummer så jag kunde swischa tillbaka pengen. Skrattande sa han att den bjöd han på! 

Där stod jag och kände mig som den rikaste lillflickan i världen. Oj, vad en liten gest kan göra en människa glad. Började vissla på den där melodin, ”Om jag fick en femöring av mamma då vet pappa, då skulle jag bli så glad så glad så glad”……

Jag berättade för maken som stått alldeles bredvid mig och följt händelseförloppet: jag fick en femkrona av farbrorn ….. senare på dagen, efter mat och ett glas gott sa den älskade till mig, nej du fick ingen femkrona av farbrorn, det var han som gav en femkrona till tanten…. baaaahh….att han bara vågar….

Vi traskade vidare in i affären, kollade om de hade någon landgång i förbutiken. Inga. Alltså fick vi tänka om angående fredagsmyset. Men vi köpte ändå en korv och bröd som fick vara dagens lunch. Det var så sent att jag började vara riktigt hungrig. Fotvård…biltvätt….dags att stilla hungern. Biträdet rabatterade oss rejält för den lunchen, för som hon sa, ni har JU kört långt efter era smörgåsar, och jag har inga. Ännu en gång blev vi glada över människors bemötande. Och lillasyster brukar säga: gratis är gott, men även rabatt på den mat vi måste inhandla är också gott. 

Mumsande sa jag att idag bör vi nog köpa en lott. Vi är inte de mest idoga lottköpare. Men någon gång nu och då inhandlar jag en skraplott. 

Då middagen var färdigäten skrapade vi vår lott. De som har ska varda givet…..vem sa så? Vet ej…men 200 kronors vinst finns att uthämta på den lotten. Sicken vicka, som Lars Holmqvist hade ett TV-program som hette… nu ska jag spela bridge