Idag var det väldigt nära att en av oss råkade ut för en arbetsplatsolycka. Och genast uppstod frågan, vem bryr sig. Och om någon bryr sig….vart vänder man sig för att anmäla att det skett en arbetsplats-olycka? Och hur kommer det i framtiden att definieras? Som en Lex Maken….eller vad kommer det att sortera under?
Hur kunde nu detta inträffa? Jo … Nedanstående slängde ihop en gammaldags sandkaka häromdagen. En sådan som mormödrar gräddade och serverade på de kaffekalas som var dåtidens ”träffas över ett glas vin”. En gyllengul läcker sandkaka som, då jag kom till sista ingrediensen, nästan blev tvungen att ge upp. Det stod 1 msk av en god konjak i receptet. Jag gick ut i barskåpet, sträckte ut handen för att ”grabba tag” i flaskan. Visste att den var stor och tung. Inte mycket som tagits ur den flaskan. Där stod jag och viftade…..ingen flaska. Förvånat stirrade jag in i skåpet. Ingen konjak. Vem? Hur? Vände på klacken gick ut i trädgården där jag fann maken på knä i en rabatt. Ja ja…han lukade… och var helt nykter. Men då jag frågade efter konjaken såg jag hans tvivlande blick… vad ska du ha konjaken till, undrade han. Du nyttjar väl inga sådana starkvaror till vardags….? Menade han. Jo, men nu behövde jag en slurk…. aj aj aj.
Jag som tänkt överraska maken med en god kaka till kaffet. Nu hade jag avslöjat mig. Men han blev ändå orolig över mig. Reste sig, borstade av byxknäna och började gå mot altandörren. Samtidigt som han mumlade att konjaken stod där den alltid brukade stå.
Efter en stund stod vi båda och tittade in i barskåpet där konjaksflaskan normalt brukar befinna sig. Men nej, nu var vi två om att konstatera att den var försvunnen. Sakteliga gick det upp för oss att det var inte här i Skåne vi hade en stor flaska Napoleon-konjak. Den stod i stugan.
Så det var att försöka med en plan B. Skåpet innehåller många slattar av olika likörer, lite starksprit…. men ingen konjak. Slutligen bestämde jag mig för att ta en skvätt av den mörka rommen som vi köpte i höstas. Visserligen var det en oöppnad flaska men, vad ska vi ha den till om inte användas. Jag skruvade loss korken och sa: nu är den öppnad….så det är ingen skada skedd om jag snor lite till min kaka.
På väg ut i köket satte jag munnen till för att ta en slurk till husmor också. Slurrrrp….. host hjälp host host….den var stark. När jag återfår andan och kunde stå på fötterna utan att svaja fortsatte jag. Tog en matsked av den mörka starka rommen och rörde ner i kakan. Receptet sa: 50 minuter i nedre delen av ugnen. Så jag fick flytta gallret till nedersta skenan i stegarna. Och femtio minuter senare tog jag stolt ut min gyllengula delikata sandkaka.
Vi njöt verkligen kakan. Den blev som jag minns min barndoms godaste sandkaka. Lite stark visserligen av smaksättningen men det gör inget. Rom är gott och den är inte lika stark som då jag smakade drycken ur flaskan direkt.
Idag har maken gjort en potatisgratäng till middag. Jag dukar plockar fram lite sånt där tjafs, sallad och tomater och sånt. Slår upp dryck i glasen. Fram med servetter. Vi har inte börjat med haklapp ännu, men det är bara en tidsfråga. I alla fall vad det gäller mig.
Plötsligt hör jag en skräll och en lång ramsa med svordomar bakom ryggen på mig. Snabbt snor jag runt och undrar: vad händer? Där står en förskräckt make som precis räddat vår potatisgratäng från att gå i golvet. Svärande undrar han vad som hänt våra eminenta slädar i ugnen som tillåter oss att dra ut gallret och ösa steken, eller vända kåldolmarna utan att behöva plocka ut plåten eller braspannan. Genast insåg jag att jag aldrig flyttat tillbaks ugnsgallret upp på den släde den bruka vara placerad på. Svordomarna haglade över mig för en stund. Sen lugnade han sig, ingen olycka hade skett. Och vi satte oss till bords.
Samtalsämnet blev självklart. Skulle detta olyckstillbud kunna vara som en varning till oss i fortsättningen? Och skulle vi namnge det som de lex Maria och lex Sara som redan finns. Ska det gå under namnet lex Maken?
Vem ska det meddelas till? Varför undveks inte denna incident? För att kakan blev så ljuvligt läcker att jag inte för ett ögonblick insåg att jag måste sätta tillbaka gallret på den plats det normalt befinner sig.
Det finns ingen som bryr sig om arbetsplats-incidenter hos oss äldre…..eller
Margareta
Det var ju mycket som kunnat gå fel den där dagen! Men något svar på din fråga, har jag inte.