Farliga Norrland…

Än så länge har vi inte upptäckt att vi åkt ifrån viktiga saker omkring vår dagliga leverne. Brukar vi oftast bli varse på vägen upp genom Sverige. Antingen har vi inga större missar….eller så har vi blivit så glömska att vi inte saknat detaljerna ännu.
Lördagskvällen på hotellet, upptäckte jag att jag fortfarande inte inhandlat en kedja att ha runt halsen för att hänga mina ringar i. I fjol hände det att jag stod och fiskade och upptäckte att mina ringar höll på att glida av fingret då jag blev kall om händerna. Tänk om de glidit av och ner i methålet! Jag har genom årens lopp skickat rätt många pengar genom det där methålet då jag förlorat mina bästa fiskedrag där. Behöver inte skicka mina guldringar också. Bestämde att köpa en kedja att hänga ringarna i. Då vi pratade om att inhandla en kedja menade maken, tag dem av dig och låt dem ligga i plånboken eller något säkert förvar. Ah nej. Har jag först varit tvingad att inte bära dem genom åren jag jobbat, och sedan blev de stulna vid ett inbrott vi hade, vill jag bära dessa som vi köpte och ersatte de stulna med, på ett eller annat sätt. Vet av erfarenhet att det som blir i säkert förvar, sällan hittar fram i dagsljuset igen.
Vi beslöt att åka inom Birsta city, strax norr om Sundsvall för att införskaffa en lämplig länk. Maken gick in på apoteket för att köpa en tandborste, behövde en ny… jag gick vidare till guldsmeds-affären. De här köpcentra är JU bra då man ska kompletterings-handla. Hittar det mesta under ett tak. Jag stod och tittade på många olika kedjor då maken anslöt. Bra sa jag, här kommer han som ska betala. Fick samtidigt hjälp att välja vilken jag skulle köpa. Precis då vi skulle betala började det tjuta ett larm i högtalarna. Alla kunder bads lämna varuhuset och ta sig så långt från byggnaderna som möjligt. Biträdet som expedierat mig blev inte så stressad som jag, hon hade hört sådana larm förr. Men jag blev oerhört nervös. Först uppfattade jag det ”bara” som ett brandlarm, för att senare , då jag uppmärksammade det där om att ta sig så långt från byggnaden som möjligt, då trodde jag det var ett bomblarm. I våra dagar kan man vänta sig vad som helst. Och kedjan med de påträdda ringarna hängde redan runt min hals….var på väg att sticka ut, då skaror av besökare började trängas vid utgångarna. Maken stod lugnt kvar med plånboken i högsta hugg. Han ville lösa ut käringen sin på ett hederligt sätt. Givetvis hade jag inte tänkt smita från betalningen, men jag hade hellre slängt tillbaks kedjan till butiksbiträdet än riskerat mitt liv i en brandhärd eller en bombkrevad eller vad det nu var som orsakade larmet. Jag ryckte maken i jackärmarna…bad honom skynda sig. Kände min puls banka. Ja, jag är en stirrig typ som påverkas av sådana händelser.
Vi kom ut ur byggnaden och hade bilen parkerad en bit bortom husen. Så på vägen mot bilen sa jag: nu tar vi den fikan vi talat om, då vi kommer fram till bilen. Vi sätter oss inte och försöker köra härifrån.
Det var onekligen lite kaosartat på parkeringen när alla skulle köra därifrån. Nästan framme vid vår bil blir vi varse en bil håller på att backa ut från sin parkeringsplats. Kolla, sa jag till maken. Det ser ut som hon är på väg att backa på vår bil! Vi stelnade till, båda två. Hade inte förändrat situationen om vi provat att springa fram och stanna henne. Vi var för långt ifrån. Paralyserade stod vi och tittade på hur ytterligare än gång vi blev påkörda i Norrland. Vår röda fina bil gungade till då den fick en kyss. Som om den neg och tackade. Föraren hade nog några sekunders betänketid för det blev stilla en stund. Sedan lade hon i en växel och började köra. Nu tog vi ett kliv ut i vägen framför hennes bil, bad henne stanna. Hon var beredd att smita från en parkeringsskada, med mord….. nej där gick hennes gräns. Gemensamt gjorde vi en inspektion av kollisionsytorna och damen ifråga menade att det syntes tydligt att vår buckla i bilen var en gammal skada! Då vi ifrågasatte varför hon hade en rejäl röd fläck på sin kofångare medgav hon till slut. Efter en hel del tjafsande fick vi nedskrivet de uppgifter vi behövde för att anmäla till försäkringsbolaget. Men detta är en liten historia om….kör inte till Norrland utan att vara försäkrade upp till tänderna. Där händer mycket….
Väl framkomna och installerade i stugan har vi glömt att köpa maggot, de där äckliga maskarna vi agnar metkroken med. Så fisket får vänta några dagar. Ögonen mina behöver vänja sig vid ljuset. Nu ringde svägerskan från Hemavan och frågade om jag behövde något från affären. Häruppe är man omhuldad av många. Vi far inte förbi affären utan att kolla om någon har ett hål i skafferiet som behöver fyllas. Så nu är de på väg med våffelmix…så eftermiddagsfikat är på gång…