Är jag mörkrädd? Nej jag tror inte det. Även om jag måste erkänna att det kan kännas lite kusligt då mörkret försvårar seendet och man inte vet om det är slätt framför en där man tänkt gå eller om det är gropigt. Ibland kan nog folk se mig som en skadskjuten kråka, då jag med försiktighet känner med skospetsen om det är jämnt eller om det döljer sig några trappsteg i mörkret. Men mörkrädd…nej jag tror inte jag vill kalla mig. Trots det läste jag slutet på en bok sistlidna natt som fick mig att rysa. En författare jag en gång tidigare släppt då jag tyckte han var för ”tradig”. I brist på någon bok som låg och ropade på uppmärksamhet, beslöt jag att ge författaren en andra chans. Och den var lätt tradig i början men uppläsaren gav trots allt boken en story som gjorde att jag fortsatte. Ibland brukar jag ge upp för att boken är alldeles förutsägbar – predictable – betyget, som dottern och jag ibland dömde ut böcker med. Men denna bok gjorde att jag fortsatte timme efter timme med att lyssna. Vet ni en stickning i händerna och en hyfsat bra bok i öronen….. då trivs jag.
Boken blev mer och mer intensiv och spännande. Och inatt, klockan hade passerat två, fick jag höra slutet på boken. Så otroligt gastkramande på slutet att jag tydligt hörde mig själv hålla andan.
Men allting har en ände, utom korven. Boken tog slut. Jag låg där i mörkret och var inte ett dugg sömnig….. adrenalinet var på topp. Kände att jag var riktigt riktigt uppskrämd. Tankarna reste genom tider som flytt och jag funderade när jag sist varit så påverkad av rädsla som jag kände mig.
Jo den där kvällen…..då jag var ensam hemma, ja ja en liten sovande ”knavär” i ettårsåldern var inte mycket att hålla i handen. Jag hade tittat TV och programmet slutade, så apparaten släcktes. Det var ovanligt med program som varade längre än till 23.00 på den tiden. Satt väl med ett handarbete eller tidning av något slag, minns inte vad det var…. men tystnaden blev total, då jag stängde TVn. Jag satt och slappade en stund, var troligen på väg till sängs, då jag blev vis att jag inte var ensam…. på denna tiden låste man inte dörrarna om sig så länge man inte gått till sängs.
Jag kan i minnet höra hur min far ”slog till smäcken”, det sista som gjordes innan siste man gick och la sig. Nu hade jag inte kommit så långt som att gå till sängs så min smäck var inte tillslagen. Men inkräktaren hade inte kommit in till mig i vardagsrummet, utan gått in i köket. Jag hörde hur någon pysslade med porslin och bestick därute. Maken hade ytterligare en halvtimme kvar av sin arbetstid så han var inte tänkbar. Men vem var det?? Jag satt stel i soffan och lyssnade….ja nu hörde jag tydligt att någon rörde med en tesked i en kaffekopp. Vem?
Jag kände att nackhåren reste sig på mig – kunde inte förmå mig att säga ett endaste ord… men vad göra…? Jag beslöt att smyga ut i hallen, smyga mig bort till köksdörren och slå igen den… låsa utifrån….ja….så skulle jag göra. Inkräktaren fick sparka sig ut genom en låst dörr om han ville komma ut. Måste fungera om jag var snabb och tyst…. och det var jag….pang så var dörren både stängd och låst. Jag hade nog lyckats överraska ordentligt. Inga protester hördes inifrån köket…. bara en öronbedövande tystnad. Det dröjde ytterligare en halvtimme innan maken anlände hem och jag hann tänka en hel del tankar om min infångade kaffegäst. Konstigt bara, att han/hon inte ens vädjade om sin frihet…. men lura mig att låsa upp och öppna dörren på det viset, med att hålla sig totalt passiv…. ah nej så dum är inte jag…. så det blev fortsatt inlåsning…
Strax efter midnatt, spöktimmen, kom maken hem. Han reagerade på min uppskärrade uppenbarelse. Fick höra historien om min objudne kaffegäst. Han låste upp köksdörren, gick in i köket. Bort till diskbänken och lyfte bort min kaffekopp som stod så placerad nere i diskbaljan. Den droppande kranen hade fyllt min tomma kopp med vatten och nu för varje droppe som föll, lyckades vattendroppen att få teskeden att röra sig så mycket fram och tillbaka att det ljud som uppstod lät precis som då man rör socker i sin kopp. De pratar om att vatten kan urholka stenar, jag vet vatten som kan skrämma slag på ensamma töser.
Detta minne dök upp i mitt huvud sistlidna natt då jag avslutat min deckare och kände att det var länge sen jag var så påverkad av rädsla. Sista gången var nog vid ungefärligen samma tid som kaffekoppen.
Jag var på väg att gå och lägga mig. Stod och drog ner persiennerna i sovrummet. Tredje våningen. Plötsligt hör jag en skarp distinkt knackning på fönstret. Hade jag trott på Gud, hade jag eventuellt kunnat tyda det som någon slags uppenbarelse…. men jag är inte troende…. så istället blev jag panikslagen, persiennerna släppte jag….pang så for de ner sista biten, och jag vände mig och rusade ut ur rummet. Sprang rakt i famnen på maken som av någon underlig anledning kom i ilfart från vardagsrummet. Och där stod jag skälvande småhulkande och försökte få honom att tro på min berättelse att någon knackat på sovrumsfönstret – utifrån!
Tog några minuter att lugna ner mig, och då jag hörde hans bekännelse att det var han som lutat sig ut över balkongräcket lite, sträckt sig och skämtsamt knackat. Men att jag inte såg honom förstod han då han såg mitt ansikte med den min som visade min rädsla. Sedan har han tänkt till med sina ”skämt”.
Nu ska jag inte läsa sådana räli’a böcker på ett tag……
Lämna ett svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.
Margareta
Mörkrädd är jag! Inte för människor som gömmer sig utan MÖRKRET! Alla knytt, troll och andar som tar mig. När jag känner att ”någon” eller ”något” som kryper upp längs benen och nästan lägger sig på mig. Jag är ensam men ändå finns det där. Då kniper jag ihop mina ögon. För jag vill inte se.